När hoppet försvann

Det tog sex år innan jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre

Att jag skulle få tillbaka något av min relation till mina två äldsta.

När det hände fick jag ett stort hål i mitt inre.

Jag hade aldrig varit ifrån dem innan.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt att hitta utvägar som inte skulle skada dem.När han stormade in mitt i natten och hämtade Min mellan son kommer alltid vara fastetsat i mitt minne. Den äldste hade fått order om att vara i lägenheten sista dagarna. Han hade varit utomlands på resa med 

"badminton gänget" Vilket framgick senare att det var eleven som han inlett ett förhållande med innan hon ens gått ur nian ! Urk gör mig illamående att tänka på :( Hon var bara några år äldre än vår äldsta son !

Klandrar mig själv för att jag var så svag och rädd. Jag trodde väl fortfarande på hoten han i alla år slängt på mig ? Om jag lämnade honom skulle han se till att jag aldrig fick se mina barn igen. Och vem skulle tro mig ? Han satt i socialnämnden, och han sa att hans föräldrar också skulle påstå att jag var en dålig mamma. Om jag nu varit det så skulle han väl inte lämnat mig ensam med det totala ansvaret dygnet runt sen de föddes ? Sista året var han borta både vardag och helg. Jobbigt att spela nakenbadminton med tennisracket !

Jag ringde socialchefen för att fråga om de hade nånstans vi kunde ta vägen innan han kom hem, det fanns inte. Ringde annan instans och fick rådet att ha någon i andra änden av telefonen. Jag var livrädd hela den dagen. Han hade ju nyckel kvar till huset trots att han flyttat till lägenhet, så att HAN skulle ha någonstans att bo om han kom till kronofogden...

Jag är glad att han inte tog den minsta med sig, de hade ingen relation till varandra och han var en mycket känslig pojke. Bara tre år då.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt hitta utvägar som inte skulle skada dem. Att stå i varsin ände och dra i dem var aldrig på kartan. Jag vet vad som händer i en sådan persons närhet när dörren stängs. Denna skitidiot levde jag med i sjutton år. Och från sex års ålder bodde jag i fosterhem i sunne där fostermamman var sådan. Så jag vet hur det är att vara liten och rädd, och aldrig veta när det smäller nästa gång.

Finns ju inga bestämda regler med sådana människor. Då allt är beroende av deras sviktande humör och sjuka psyke.....

Tycker dessutom inte att man äger sina barn. Man har förmånen att få låna dem en liten stund. Och sedan får man finna sig i att vara en statist i deras vuxna liv.

Jag är så glad över den återvunna kontakten med mellansonen som varat många år nu. Sedan han kände att han vågade. 

Och att han faktiskt  själv bestämmer angående detta.

En kort stund hade jag nån typ av kontakt med äldste sonen med. Men för närvarande är jag placerad i frysen igen.

Så: Hur kan en mamma lämna sina barn ?

- Det kan hon inte. Hon går sönder bit för bit. Och inser till sist att alla skulle ha det bättre utan henne. Eftersom hon känner sig skyldig till så hemskt mycket, att inte kunna få ta hand om dem så de är trygga. Olika minnen man har då man inte räckt till är också ett tungt ok att bära.

Nu kom jag igenom det svarta. Mycket tack vare den förbättring som skedde med kontakten. Hålet är inte lika stort längre. Men är fortfarande och kommer säkert alltid att vara infekterat.

Jag kommer ALDRIG att kunna förlåta mig själv !!!

Balansera på avgrundens kant

Jag trodde jag var så mycket starkare nu.
Men så fick jag höra att en mamma aldrig skulle kunna lämna sina barn.
Och blev ifrågasatt då min berättelse tydligen inte övertygade.
Men kan inte egentligen själv förstå hur det kunde bli så illa. Eller snarare kan inte, och kommer troligen aldrig förstå hur onda en del människor kan vara. Som om de livnär sig på andra människor. Tar deras lycka ja allt de kan egentligen.
Jag vände mig till olika instanser för att fråga vad jag kunde göra för att kunna få tillbaka åtminstone en del av kontakten med mina äldsta barn.
Fanns inget utom rättegång. Och som förälder hade jag inga rättigheter.
Detta sår är så stort och ömt fortfarande. Att bli alienerad från mina barn var det som till slut knäckte mig totalt. Jag ville inte leva längre. Och jag har så dåligt samvete för jag känner att jag svek dem. Kunde ju inte finna nån utväg som inte skulle riskera skada dem. Hela dagen igår var så svart att jag bara var ute med hundarna, och sov bort resten.
Idag är inte särskilt mycket bättre. Jag är inte värd annat än att skämmas över allt det jag gjort fel. Jag ville vara den bästa mamma jag kunde. Men räckte inte till.
och jag förklarade alltid om svinets beteende för att mina barn inte skulle bli ledsna när han betedde sig dåligt mot dem.
Men de fick växa upp och höra massa dåliga saker om mig.
Hur kunde jag tro att jag skulle vara värd kärlek nu ?
Har inget att erbjuda någon, bara mig själv och det har ju aldrig räckt förut.

sommar 2019

Nu är det ju verkligen längesedan sist !
Många odelade projekt och händelser under dessa år.
Läste igår igenom min blogg. Mycket blandade känslor. Skämmas lite, nästan gråta lite och en del just det så var det ! Upplevelser där.
När de ändrade min sjukhusvistelser på psyk till tvång, tvingades jag också ta elchocksbehandling. Jag var dum nog att fråga hur det funkade med sån behandling när jag kom in den gången. Hade ju hunnit med otaliga medicinbyten vid det laget. Mitt mörker var fortfarande svart som den mörkaste skogstjärn. Och ångesten var där hela dagen från jag vaknade till jag somnade. Hade stora problem med att somna. Så var oftast sådär illamående trött med.
Hur som.. fick sammanlagt 7 behandlingar. Fick gå till tandläkare på sjukhuset för att kolla så ingen tand var farligt lös innan.
När jag kommit hem läste jag mina journaler, det visade sig då att bara 3 behandlingar funkat. Lite förvånad där, då ingen sagt något om det.
Ännu mer förvånad blev jag när det efter varje tillfälle stod att jag inte brydde mig om hur jag såg ut ! ? Skulle vara lite intressant att veta varför jag när jag vaknade skulle kamma mig och greja till det. När jag skulle köras ner till op. avd på sjukhuset och bli sövd och få elchocker? Det var i mitt tycke helt onödigt så jag kammade mig osv. när jag var uppe på avdelningen igen Efter jag fått frukost.
Under min första vecka hemma efter den resan, gick en tand av en annan gick sönder i tre bitar. Och en hade blivit lös.
Den som gick av satt givetvis framtill i munnen. Skäms extremt över att den ser ut så. Men svårt att åtgärda det nu. Ekonomisk omöjlighet för det första och så får jag inte ens ställa mig i kö då de avregistrerade mig för typ 22 år sedan.
Då hade jag sökt för en kindtand jag hade ont i. Den skulle behöva rensas och jag fick veta pris för detta, var en stor summa så vi diskuterade och de sade att jag kunde göra klart och sedan ringa landstinget och få avbetala fakturan.
Men var inte bara den tanden de höll på med, massa annat jox med.
Jag var jätteglad den dagen jag skulle få permanent fyllning i tanden.
Men då plötsligt sa tandläkaren och sköterskan att de trodde att jag inte skulle kunna betala, så jag fick gå hem. Kände mig så förnedrad. Rik har jag aldrig varit, men på den tiden hade jag alltid lyckats betala mina räkningar, jobbade som ett svin innan jag sedan blev sjukskriven.
Hursomhelst så skulle vi köpa bil och tog ett lån till detta och lade med bla. den räkningen i betalnings högen. Tre dagar senare ringde det från folktandvården.
Nu tyckte de att jag skulle komma minsann ! Men dagen före hade tanden spruckit i bitar jag var väldigt besviken och det framgick nog ganska tydligt.
Nästa gång jag behövde söka hjälp där fick jag veta att jag blivit avregistrerad.
Och nu kan jag alltså inte ens ställa mig i kö. Provade en privat klinik i stan då jag var tvungen att göra ett salivprov för att se om jag kunde få tandvårdsbidrag.
detta gick alltså inte heller på folktandvården här. I stan fick jag göra provet, men kunde inte köa där heller. De har extra fullt nu när nyanlända får gratis tandvård.

Så får väl vänja mig
Det sista faktiskt till och med dryga året har jag mått mycket bättre.
Beror nog på att jag tillslut fick rätt medicin, och fick veta att den ena av dem skulle tas var kväll och inte vid behov.
efter tvångsintaget då herr gris hade ringt och öst massa lögner till avdelningen.
Fick jag inte åka hem utan att ha medicintilldelning.
Den jag ska ta på morgonen och den på kvällen funkade väl att få klockan sju på morgon och sju på kvällen. Men inte mina lugnande vid behov eller sömntabletten. Kunde helt enkelt inte lägga mig vid sju på kvällen, ska väl inte tvingas till det heller tycker jag. Men hade en stark anledning till att jag inte kunde. Min son sov hos mig, och behövde då veta att jag var vaken minst en timme efter han somnat, ifall han vaknade och mådde dåligt.
Jag försökte prata med de olika sköterskorna om det ohållbara tidsschemat. Men fanns ingen vilja att försöka ändra något via något så enkelt som ett samtal till ansvarig läkare.
Till slut bestämde jag mig för att sluta med medicinerna, för att få tillbaka makten över mitt liv.
Jag tog med mig min exsambo för att inte sitta ensam och få en på förhand förlorad ord mot ord situation. Sade att jag inte skulle ta mer medicin, och att jag ville höra till David Sundberg på vc Forshaga.
Det gick ganska bra ändå på mötet, fick som jag ville.
Men sedan efter jag kämpat i månader utan medicin och kände att jag var på väg att dras ner i avgrunden igen, åkte jag till min läkare och diskuterade det hela.
Han satte in två av de fem jag haft innan. Han frågade förvånat varför jag hade haft psykosmedicin. Kan säga att jag blev minst lika förvånad av att veta det. De sätter bara in en massa nytt och så får man en medicinlista med sig hem utan förklaring vad det är och att det är depå och inte vb hade ju varit extremt bra att veta. Nu fick jag korrekt info och efter vanliga biverkningshelsiket vid insättningen av dem. Började jag gradvis slippa ångesten som jagat mig hela dygnen innan. Ljuvligt skönt att lugnt kunna sitta kvar inne och pyssla istället för att traska runt i hopp om att åter få kontroll på paniken och rädslan som skrämde mig så fruktansvärt så jag tidigare inte velat leva vidare.
Min läkare släppte inte bara , utan ringde upp mig med jämna mellan rum första tiden. En enorm trygghet faktiskt. Är nu glad att jag tog det beslut jag gjorde.
I början av detta året fick jag akut åka in och operera mig då jag fått ett sår som värkt hål på magsäcken. Hade haft ökande problem i minst ett år nu när jag tänkt efter. Inte en gång hade jag misstänkt magsår. trodde mina magsmärtor berodde på att jag slarvat med att äta som jag borde. efterssom jag inte fick gå på toa heller trodde jag att jag behövde laxermedel. Fick bara mer och mer ont.
Sista 2 1/2 veckorna hade jag ont dygnet runt. Sista dygnet fick jag överdjävliga attacker, och var så slut att jag blev andfådd av att gå mellan köket och vardagsrummet uppskattningsvis 8-10 meter.
Hur jag klarade av flytten har jag ingen aning om. Hann för första gången inte få iordning på sakerna, efterssom jag var så totalt slut. Ringde vc och de sa bara att jag skulle byta laxermedel. Sista morgonen ringde jag rådgivningen, då jag börjat förstå att det var något allvarligt som inte skulle gå över. Men hon tyckte jag skulle lägga på och ringa och boka tid på vc.
Som tur var ringde jag grannen som kom över. Direkt hon såg mig förstod hon att det var väldigt fel. Hon ringde rådgivningen igen och sade tillslut att hon var orolig att något skulle brista så fick jag prata med dem igen och nu skulle jag ta mig till akuten då. Grannen sa att om jag var kvar hemma när hon kom från jobbet vid 22 skulle hon hjälpa mig dit. Som tur var provade jag att ringa min son och frågade om han hade möjlighet att hämta mig och köra mig.
Grannen skulle passa hundarna. Det var tydligen tur att vi kom dit när vi gjorde det. De hade sagt till min son att det var timmar om att göra.
Hade inte varit så lyckat att vänta till 22 då.
Operation på natten, fruktansvärd värk efteråt, med infektion i mjukdelarna på ena sidan. Var nog ganska illa där ett tag, jag som är storrökare tänkte inte ens på att ta mig upp för att röka ! Inte fgörrän en doktor sa att han trodde det var köttätande bakterier då infektionen var seglivad. Då steg jag upp och tog rullatorn och gick ner till skampålen utanför sjukhuset och rökte.
Kan lova att jag var ganska stressad av tanken att dessa bakterier kalasade fritt. Kan fort bli stora sår av dem. Så ni kan nog förstå hur lättad jag blev nästa morgons rond, när samma läkare sa att det inte var så.
<Till sist började det släppa och blev istället till var som kunde klämmas ut.
Ville hem så skötte sköljning och klämmande själv hemma. När det slutat göra ont fick jag rena euforikänslor ! Och även mycket tankar, då jag faktiskt skulle ha kunnat dö där. Det var ljuvligt att bara vara utan värk i magen klarade inte kaffe så bra fortfarande lite känslig med det och att jag inte kan äta så mycket. men mår faktiskt ganska bra :) Nu när det släppte har jag kunnat tänka mer. Och kom på här att jag faktiskt mått ganska bra psykiskt senaste dryga året minst. Det var bara det att jag ramlade och slog mig så jag hade infernaliskt ont. Och strax efter det mojnat lite fick jag dessa mag besvär. Så jag hade som vanligt bara fortsatt överleva en dag i taget. Men nu med facit och analyserande kan jag då konstatera att livet är ganska ok faktiskt. Har börjat umgås med fler, fått 2 verkligt goda vänner som jag litar 180% på
Och så har jag följt mitt beslut att börja leva nu. I min syn på ett fullvärdigt liv är då flocken och de jag alltid önskat skulle ingå där. Jag har mina hundar hos mig. Jag har ju fortfarande mina barn också, det är ju bara det att man blir lite som en statist i deras liv. Man måste ge dem utrymme och integritet, samtidigt vill jag att de ska veta att de alltid är välkomna och att jag alltid kommer älska dem gränslöst ! Det som fattas i min inre cirkel är min följeslagare för , hoppas jag resten av resan. Kanske kan man säga att jag är i livets höst nu ? Eller ? Fyller 48 detta år. Jag har iallafall provat och letat lite efter nån som är snäll lugn och trygg
och lite andra önskemål. Jag vet ju att vad jag letar efter är någon som kan vara min trygghet och som kan klara att tycka om mig även när han vet vem jag är.
En klar fördel denna gång är ju att jag är på ett så mycket ljusare ställe än då jag träffade mitt ex.
Tänk att det faktiskt finns en person som läst mina blogg anteckningar och ändå ville träffa mig !
Skulle kunna avsluta med min gymnastiska övning , när jag efter konvalescenten
skulle försöka "sätta på mig ett ansikte" , Sminka mig alltså . det var ingen rolig historia, eller ganska kul egentligen. Man står där darrande och försöker se tillräckligt bra för att träffa ögonfransarna med mascaran och inte över och under istället. Gick sådär får jag säga, fick minsann pilla med topz för att få bort där det inte skulle ha hamnat. Sen skulle jag ha på ögonskugga då, bara för att upptäcka att jag borde haft något att hålla i ögonlocket med så det inte skrynklade ihop sig som ett dragspel. Lite nostalgiskt mindes jag då när jag började sminka mig på 80 talet då låg det still där det skulle, då såg jag också vad jag gjorde. Slapp få chocken om jag tittade i spegeln i dagsljus :D
Sedär nu berättade jag det då.
Annars kan jag berätta att de enda projekt jag får hålla på med nu är till en liten Selma som ska anlända under Juli månad. Har inte fått så mycket gjort som jag planerat men något i allafall håller på för fullt, eller när jag är fokuserad och inte fladdrar iväg nån annanstans med tankarna.
Är så skönt just nu ! Äntligen kom solen tillbaka igår kände jag bara att jag måste ut i det fina vädret orkade inte sitta och sticka. Utan tog med doggsen och gick till en av mina vänner, och där bara var vi i flera timmar. Så mysigt för hundarna att få gå utan koppel i trädgården. Och vi pratade och gick små vändor och kollade de olika blommor som skjutit fart där.
Och nu idag har jag då skrivit här igen. bestämde inatt att jag skulle skriva något, men vad vet jag aldrig förrän det är gjort. Känner för att gå ut igen nu.
Får ju erkänna att jag hoppas lite på den man som läste och ändå ville träffa mig.
Hoppas det varar. Det kommer i så fall bli spännande att lära att känna varandra och se vad som händer.

tanke dag

Här sitter man igen då. Andra dagen med tung ångest och total brist på ork.
Ska väl sätta på tv:n snart och försöka sticka lite. Ibland hjälper det litet. Om inte annat så tar en inspelad Morden i Midsomer eller Lewis bort ett par timmar.
Fast just precis nu, är det jag behöver sällskap av en människa att prata med.
Har försökt ringa lite jobbiga samtal idag. Men inte lyckats lösa något av det som var tanken. Öppenvården innebär ännu mer väntan. Och stor oklarhet på nåt resultat. Fick läkarintyg från min husläkare idag i alla fall. Så kunde posta några fond ansökningar. Hoppas mycket på dem. Skulle kunna förändra mycket i min motiga vardag. Sen har jag försökt ringa hyresvärden. Utan resultat igen.
Varken telefon samtal eller sms funkar. Har varit så under en längre tid nu. Så börjar ju undra. En av mina grannar, som jag dubbelkollade nummer med, säger att hon inte haft problem när hon ringt.
Behöver verkligen byta bostad. Och det finns en tom i huset bredvid. På övervåningen. Skulle kännas tryggare att bo en trappa upp. Och troligen skulle det vara lite varmare än i denna lägenhet. Dessa sockor är ändå extremt fina ♥
Är en tjej från Finland som gjort dem. Var tvungen att dela med er.

Vilken djungel jag har skaffat mig :) Och länk gratis mönster dragspelssockor

Gav mig på ett kanske alldeles för stort projekt igår kväll.
Hoppade på erbjudandet att synka Adsense och adwords.
Inte enkelt. Så skulle jag skriva annons för min sida. Inte enkelt det heller, man hade bara visst antal ord. Ingen aning om jag själv skulle känna att: Oj intressant där måste jag kolla in. Kollade in i min nya djungel igen nu på morgonen. Då visade det sig att den inte var godkänd. Vad jag tolkade det som, kan det bero på att jag använde ord som Knitpro och Knittingroom. Resultat = fick ta bort en del så det blev ännu tristare :(
Speciellt Knitpro produkterna har en speciell plats i mitt skapar hjärta♥
Sen tror jag att jag precis som att jag gillar tanken på alla böcker jag har i bokhyllan. Lockas av att samla på mig Knitpro saker Har i stort sett alla storlekar på strumpstickorna,klarar inta att sticka med metall sen jag provade dessa i trä. Blir ju kallt. Fick tag på en jättebra mönsterhållare från Knitpro med Knitpro Magma mönster hållare. Jag köpte min hos Hobbii den var billigast där, av de sidor jag tittade på. Kanske finns billigare nån annanstans. Men jag rekommenderar denna starkt ! Man kan fälla ihop den när den inte används. Den har en stor och tre små magneter som håller mönstret på plats. Den stora är bra för att flytta rad för rad, så tappar man inte bort sig i mönstret :)
Har även rundstickorna Symfonie Då jag tyckte de var så fina
Har knäckt några av dem tyvärr men går att byta ut.
Så klumpig man känner sig när man reser sig och sätter handen och tyngden rakt på stickan :/

Nu är frågan om jag får nåt vettigt gjort idag ? Har suttit mycket vid datorn denna vecka. Känns som för några år sedan :) Fast nu när jag får besök varje dag när de kommer med medicin, så känner jag att jag borde plocka lite. Hann och bli lite extra rotigt , när jag var inlagd drygt sex veckor. Och har inte haft energi att ta tag i det ordentligt. Det har jag ju inte nu heller, men om jag tar lite varje dag. Så kanske det blir ok nån dag ? Idag tänkte jag tvinga mig själv att gå ut till förrådet med saker som inte behöver vara i lägenheten. Och sånt som egentligen ska till tippen. Hade jag haft bil så kunde ju det ha åtgärdats. Borde tvinga in mig själv i Duschen idag med. Man blir verkligen trött på att leva så här ! Min Ptsd och ångest hjälper mig att vara rädd för allt möjligt, de gör mig mer och mer låst då jag har så många saker jag inte klarar/vågar göra längre. Kommer bli en stor utmaning om jag får möjligheten att gå till tandläkaren med tandvårdsstödet. Efter att jag blev dåligt behandlad där hör de till min "hjälp inte dit" lista Jag kan inte utföra många ärenden samtidigt heller, då sätter ångestattackerna igång. Åter skulle detta vara bättre om jag hade bil. Då kan man avbryta och åka hem. Det går ju inte om man åker med nån annan. Buss är inte att tänka på ens.

Så har jag min trogna plågoande depressionen....

Den gör mig förlamad, gör varje sak till ett stort berg att bestiga. Den gör att jag glömmer äta, kamma mig och ibland glömmer jag bort när jag duschade sist :( Jag duschade varje dag förut. Fast då var det förstås inte i Antarktis jag behövde duscha. Denna lägenhet är så fruktansvärt kall. Men för att vara lite positiv, så kan jag ibland tvinga mig att göra en del saker. Jag har haft flera år som inte ens det gått. Då var det svårare. Och detta med att glömma, tänk så många gånger jag gått till affären, kommit hem och upptäckt att jag glömt kamma håret sen jag duschjade dagen innan :) Då följde jag ett tips att man skulle kamma när det torkat lite. Nu kammar jag mig när jag duschat.

Japp får se vad som blir gjort idag. Har ju en del stickprojekt med 

Här en länk till dragspelssockorna gratis mönster:)

https://stickaboo.files.wordpress.com/2014/10/dragspelssockor_se.pdf

Läget just nu

Livet är en konstig berg o dalbana kan man tycka..

Nu sitter jag på ett sjukhus och skriver,varit här i 3 veckor igår.
Har ju som jag delat innan mått extremt dåligt en längre period.
För fyra veckor sen satt jag med brev skrivna, med instruktioner för de som var kvar. Alla tabletter i en burk framför mig.
Nu visste jag verkligen hur jag skulle göra, lördagen fick jag känslan att jag kanske hade ett val till. Gick då till min förra sambo, försökte för vilken gång i ordningen, prata med honom. 
Söndag visste jag att jag bara hade ett val.
Var tvungen att planera så att det skulle passa med djuren. Invänta rätt tidpunkt. Så skulle bara vila nån timme. Försov mig ...
Då var ögonblicket borta. Hann prata med nån vän, och under följande vecka tog jag ju tabletter ur min burk. Och lördagen därpå så berättade jag om min plan förra veckan. Blev körd till akuten. Nu varit inlagd 3 veckor som sagt.
Lite frustrerande att vara här under storhelgerna, händer inte mycket i behandlingen då. Fast nån ångest över jul o nyår hade jag inte.
De helgerna betydde bara nåt när barnen var små.
Imorgon planerar jag att åka hem, inte helt stark o redo, men faktum kvarstår ju därute, oavsett hur länge jag är här. Är totalt ensam på obestämd tid, kanske resten av livet. Kan inte påstå att den tanken får mig att känna att jag vill leva.
Men är stabilare än när jag kom in.
Fått nya mediciner som ska hjälpa genom en slags stabilisering av måendet.
Slippa ångest vore jätteskönt efter alla år med daglig sådan, lite känsla av att leva vore också helt underbart, vill inte bara överleva, utan känna att jag lever.

projekt , tankar,mönster babysockor som sitter kvar

 Foträta babysockor som sitter kvar på små bebisfötter

Bäst resultat med tunnare garn ex, 2,5- 3 i stick storlek

1. Lägg upp 40 maskor
2. Sticka resårstickning på 2 stickor 2 räta och 2 aviga i ca 5 cm.
3. Fördela maskorna på 4 stickor och börja sticka runt.
4. Sticka ihop maskorna 2 och 2 så det blir en rät och en avig.
5. Dessa maskor stickas i 1 cm
6. Öka maskantalet till 40 maskor genom att sticka 2 maskor i varje maska.
7. Sticka 1 varv med 2 räta och 2 aviga.
8. HÄLEN stickas fram och tillbaka på 1:a och 4:e stickan
Sticka slätstickning i 2 cm.
9. Börja på ett rätvarv: sticka 11 maskor, 1 ödhpt 1 rät. Vänd arbetet. På nästa varv : lyft den första maskan, sticka 3 aviga, 2 aviga tillsammans 1 avig vänd.
Sticka som vanlig avmaskning en maska mer, ta ihop där det är ett "gap" sen förra varvet
Fortsätt till det är 12 maskor på stickan
10. dela de 12 maskorna till 6 st, på varje sticka. Börja sticka runt. Plocka upp 6 maskor på var sida om hälen.
Kan vara snyggt om man sticka resår stickning ovanpå foten
11. Efter 2 varv börjas det med minskning för hälkilen.
På sticka 1 och 3 sticka tills det är 3 maskor kvar, 2 maskor tillsamans 1 rät.
på sticka 2 och 4 : 1 rät 2 maskor tillsammans. I början av stickan. upprepa 3 gånger vart annat varv. Du har nu 38 maskor.
12: Sticka från hälkilen räknat ca 5 cm. När jag gjorde till nyfödd passade 4- 4,5 cm bättre
13. Avmaska för tån: sticka 1 och 3 : sticka tills 3 maskor återstår, 2 maskor tillsammans i bakre maskbågen 1 rät.
Sticka 2 och 4: 1 rät 2 tillsammans i början av stickan.
upprepa varje varv. tills du har 8 maskor , drag tråden genom maskorna.
Fäst trådarna.

ovan : Lite baby sockor jag stickat till barn i Rumänien

                          Ett baby set jag hjälpte en bekant att göra

                      Stickat till en ny liten flockmedlem ♥

                  Bild på allt som kom i lådan för vidare transport mot Rumänien.
                  Till hjälp för de fattigaste i Europa. Känns fint att kunna hjälpa några                   ändå ♥ ♥


Annars är det både upp och ner här får jag säga, hoppas så på ett bättre 2015, mot hur åren innan varit ! Lite lugn och ro, och en smula trygghet, vore en stor förbättring till att börja med ! Är lite nöjd ändå. För i och med att jag fick lite måste bli klar känsla med de projekt jag gjort. Fick jag konstigt nog tillbaka lite skaparlust. konstigt egentligen, då jag brukar reagera tvärtom. Om jag bara kan låta bli att påverkas av sura miner , och kommentarer så kanske jag kan ha lite för mig nyttiga projekt. Mår så mycket bättre när jag har sånt att tänka på istället för all denna ångestframkallande. Vanliga trista verklighet.
kram på er i cybern ♥ ♥ ♥
Har även unnat mig lite knitpro stickor från Knitting room. Som jag sagt tidigare, så bara älskar jag dem ! Kan nästan inte sticka med andra nu.

Årets tavlor

 Den första ett försök att beskriva min ångest och en del av det som gjort mig till den jag blivit..

 Den andra den första gången jag blev över given.Det över korsade huset, symboliserar att jag låstes ute från min egen familj, i händer på människor som godtyckligt kunde göra som de ville.
På gatan beskriver hur utsatt och ensam jag blev för resten av livet. De kunde faktiskt lika gärna lagt mig på gatan, så hade jag sluppit det andra hemska, och alla andra avsked..

 Den tredje Symboliserar det värsta avskedet som barn, min bästa familj efter åren med barnhem , sjukhus och bollande totalt 11 gånger mitt första år. Efter den otrygga tiden kom jag till dem. Kunde inte gråta då jag kom dit. Där fick jag vara barn, hade syskon och föräldrar där, de var min enda familj under min barndom. Men så andra terminen i Förskolan tog det slut. Deras röda saab åker därifrån, kvar står jag, sjunker redan ner i det helvete jag ska utstå i 12 år framåt. Demonen symboliserar fostermamman, vars grymhet fick oss att vara konstant rädda och ihop krympta som människor, vi som inte ens var värda lorten under skorna...

Lägg till bildtext

Nytt år nya tag

Inför det nya året kan man bara hoppas det blir bättre ♥
Året som gått har  varit både bra och dåligt.
Bra för att jag återfått en av mina 3 delar av ♥
Fått tillbaka min mellanson, på så sätt att vi har viss kontakt och lite av det vi förr hade. Något annat kan jag knappast hoppas på, då han snart är vuxen och helt naturligt är på väg mot egna nya mål :) Men med 2 av mina 2 barn i min närhet, känns livet lite lättare ändå. Saknas en del, men läkt lite detta år. Samtidigt har det varit ett helvetiskt jobbigt år med. Har kämpat med denna ångest, depression och PTSD
Som jag dragits med, och som hotat att förgöra mig alltmer för varje år.
I början av året var det riktigt illa. har fått terapi och provat nya mediciner. Några av dem funkade inte alls, och var gång man byter eller ändrar dos så blir det mycket värre innan det förhoppningsvis blir bättre. Och så har jag inte alltid förståelse från min närmaste krets. Som tror att jag bara tänker på negativa saker, att jag är lat etc. De som vet vad detta handlar om vet också hur förlamande detta tillstånd kan vara. Man kan till en viss gräns tvinga sig själv att göra saker. Men sen när inte heller det går, så går ingenting. All negativ respons, får dig bara att känna dig mer värdelös, och som en belastning för andra. Har kämpat även med detta, att känna att jag behöver leva för att jag annars skulle såra de som betyder mest. En dag kanske jag känner att jag vill leva igen. Har försökt hitta lusten att göra saker, som jag fått rådet att göra. Blev som en livlina detta. Dels för att lindra ångesten. och även som ett sätt att uppskjuta det jag tänkte att jag borde göra. Jag skulle bara göra det och det och några andra saker innan jag avslutade allt. Det mest skrämmande var att jag fick bättre och mer hållbarare planer på hur jag skulle göra. Sen slog det mig att även om jag var dålig för alla människor runt mig. Så visste inte mina djur hur dålig jag var. Och då jag är rädd för att de skulle hamna hos fel människor. Blev detta en anledning att vara kvar.
Sen sade min terapeut lite om hur hårt det skulle vara för mina barn om jag försvann. Jag tänkte en del på det. Önskar det fanns utrymme för mina kreativa behov. Får man göra saker, och kanske få positivt sagt om dessa så blir det meningsfullt. Men om det bara är i vägen och fel, och anses som onödigt göra.
då man ska städa etc. tappas lusten och glädjen, mina planer som jag fick då kreativiteten kom tillbaka, börjar som så mycket annat jag drömt att dö ut. Det är just det som är en stor del med. Att man slutar drömma för att det inte är någon ide, när man ändå aldrig får genomföra dem. Jag kan inte på grund av min rygg och leder städa och greja i trädgården etc, förutom kortare stunder. Detta får mig att känna mig dålig, ännu värre då när man hör att man ska känna det, att man bara är lat. Jag vill få vara mig själv snart. 43 år nu, och aldrig fått vara den jag vill, vill omge mig med saker som talar till mig, inte ett tomt och enhetligt hem.
Ja vi får se vad detta nya år för med sig. Kan ju vara så att en del vänder nu. Min terapeut säger att jag ska stå upp för mig själv, ta plats.
Men om jag gör det kallas det tjafs :/ Får jobba på det tror jag, samla kraft och mod att bara vara mig. Något som är i en helt annan riktning då, har sålt nästan alla mina miniatyrer, och mitt konstnärs set. Nu även symönster.
Jaja får ta plats med mina andra färdigheter.

Ja detta var lite om året som gått och ännu mindre om förväntningen inför det nya. En numera ovan känsla börjar smyga sig på ändå i vissa aspekter. Har ett litet hopp om vissa viktiga personer igen. Det var ju när jag för drygt 2 år sedan förlorade hoppet, som jag även förlorade grunden jag stod på. Det är verkligen sant det som säger: det sista som överger människan är hoppet.
Därifrån har vägen varit extremt tuff, för mig och även de i min närhet.

Undrar vad ni begrundar från det gamla året, och vad ni hoppas inför det nya ?

Hur det kan bli egentligen..

Hej där :)

Vet inte om jag sagt det här, men har ju sedan jag var liten. Alltid önskat mig ett dockskåp. Det jag gillat mest med dessa är ju de små sakerna. Så när jag fick mina skadeståndspengar ( vanvården) bestämde jag mig för att jag skulle köpa mig ett sådant. Fick tag på ett vanligt Lundby. Men det skulle göras i ordning, skaffade tapeter osv. men de blev aldrig av att jag fixade klart det. Har ingen riktigt bra plats att vara på med sådant pyssel, blir surt om man har något framme. Så har haft lite saker framme en period, i ett väggskåp jag har. Blir ju inte som jag tänkte. Och då jag i flera år var med i miniatyrklubben, så har jag samlat på mig en del. Hade även köpt en gammaldags affärsinredning. Rokoko möblemang, annat smått och gott utöver de månatliga paketen.
Men så för ett tag sen, blev jag så trött på att höra klagomål på mina saker, så jag tog ner varenda sak ( pynt , tavlor etc. ) Allt utom mina garner är nu bortställt.
Fy så dött det känns :(
Trist när man inte kan ha nåt av det man mår bra av att ha omkring sig framme. Jag är inte så noga med att det är "enhetligt" som en del andra. Heller inte trendberoende. Vet vad jag gillar, och omger mig gärna med helt olika saker. Då jag tycker det är fint i sig, och varje sak fyller en plats. Och får mig att må bra, bara genom att man kan titta lite extra på dem ibland.

Men åter igen, drer jag tillbaka mina rättigheter. Har fått rådet av min terapeut att : ta min plats i tillvaron och göra sånt jag mår bra av. För min egen skull.
Men man orkar inte med att höra att man bara gör sådant man tycker är roligt, att det är fel på sakerna för att de inte passar andras smak. Så nu har jag bestämt mig för att sälja av en del miniatyrer. Något vitrinskåp eller ett stort äldre dockskåp lär jag ju aldrig få. Det svider lite att sälja dem. Men som så mycket annat svider det att se dem ligga där med. Åter en dröm jag drömt som i och med detta blir en ouppnåelig sådan.

Ska även sälja min illusions stickade Elvis Presley.
Den gjorde jag åt min fosterbror. Han har alltid varit ett stort Elvis-fan.
Jag slet verkligen med att få den klar. Ser lite dåligt så det var kämpigt med det svartvita. Men så för ett tag sen, blev han arg på mig. Jag hade försökt stötta honom med en del saker. Försökt finnas där när han exempelvis skulle göra sånt som att flytta. Nu hade vi kommit överens om att jag skulle komma en gång i månaden minst. För att vi tillsammans skulle få in räkningarna åt honom.
Dagen innan jag skulle komma denna gången. Så ringde han och sa att jag inte skulle komma. Jag hade tyckt gången innan att han lät annorlunda. Nu gjorde han absolut det. Så frågade om jag gjort något som han var arg på, är ju lätt att rusa iväg och trampa nån på tårna, även om man inte ser det just då.
Nu brukar jag ju analysera det mesta. Och jag kan faktiskt inte komma fram till varför han blev arg på mig. Jag sade iallafall när vi pratade den sista gången att visst det är ditt beslut, vill du inte att jag ska hjälpa dig med räkningarna så gör jag inte det. men jag tänkte komma med Elvis. Fick bara en fnysning till svar. Ändå hade vi pratat om detta. Jag visade honom på mönstret och vilken bild det var, innan jag köpte garn och började. Det var ett kort som inte var från hans bästa period. Han var lite "plufsigare" sådär. Då var han jätteglad, och såg fram emot att få den. Jag skulle ge honom den. för att jag ville göra honom glad. Han har ju ms, och anledningen till att jag försökt att hjälpa honom är att jag vet att han inte kan själv. Och så har jag varit orolig då man aldrig vet hur fort försämringen går. Med den typ av ms han har. Ville göra det lilla jag kunde för att sätta små guldkorn i tillvaron. Men tydligen gjorde jag något dumt en av gångerna...
Nu hänger han där Elvis, och jag blir lite ledsen var gång jag tittar på honom. dessutom vågade jag inte packa undan tavlan, säkrare att ha den på väggen tills jag har sålt den. vilket jag försöker göra just nu.

Är det inte konstigt egentligen ? Mycket av det man får vara med om som man har lättare eller svårare att ta. Detta att aldrig få utföra det man drömt om är tungt. Nästa steg nu blir väl att sälja de färger jag köpt. Då jag i våras gjorde iordning ute på altanen för att måla där under sommaren. detta blev ju också ratat. Slutade med att jag inte använde altanen under sommaren. Jag och flera andra trivdes jättebra där. Men inte heller det dög. Skulle ändras. Skulle tas bort saker. Framför allt det hörn jag tänkt måla i. Eftersom jag inte kan ha mina målar saker framme inne heller. Så får jag väl sälja dem med. Ännu en sak som grusas.
Så synd att folk inte kan förstå hur viktigt det kan vara för en kreativ person, att få pyssla med de olika saker man mår bra av. Istället känner jag nu hur jag återigen dör en smula för varje dag. Jag som var så lycklig när jag fick tillbaka lusten att uttrycka mig genom handarbete , målning etc.
Allt sånt är ju onödigt och meningslöst. Har jag fått höra, de senaste åren.
Varit mycket klagomål. När jag för att jaga bort ångesten, skaffat mig projekt att tänka på och som kan ta bort de mörka , andra tankarna.
Hur kan någon tro att jag ska må bättre om det som gör mig lycklig tas bort bit för bit ?? Istället känner jag bara att jag dör en smula varje dag. Ett tomt och dött hem, är allt annat än jag !!

Elvis i Illusions stickning :)
Gjordes egentligen åt en särskild person. Men av någon anledning skar det sig där. En dag kanske jag får veta varför..
Nu ska jag nog sälja denna. Gjorde den i alla fall.

Dessa båda önskar jag att jag kunde göra ♥

Men en dag kanske. Nu har jag tyvärr tappat den skapar lust jag återfick i början av året. Tror inte att jag ens kommer att fixa detta med julpynt i år.
Jag önskar verkligen att jag idag varit en annan person. Att jag hade kunnat vara den supermamma jag velat. Att de människor jag mött i livet , och släppt kunnat älska mig som jag är. Istället ska jag hela tiden göras om. Fattar ingen att man bara en begränsad tid kan leva så ? Och att mad ständig värk i både kropp och själ. Inte klarar det en frisk person kan ???
 Hela mitt liv har varit så kan bara inte mer nu :(
Tyvärr kan jag nog inte heller återta min plats i livet, som jag fått rådet att göra. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Ska ta min rättmätiga plats. Men hur gör man det, när man hela livet har fått veta , att man inga rättigheter har ??
Och nu ska jag tydligen ut härifrån igen. Sen undrar vederbörande varför jag inte kan känna trygghet utan behöver få veta vissa saker emellan gångerna jag ska flytta då. Kan inte mer nu. Snart ger jag verkligen upp. Vad i helvete spelar nånting för någon roll ?
Har jag tur så kan jag börja känna lust inför skapandet igen, det tar bort mycket tankar på annat.

eftertankens beska och ibland bitterljuva känsla...

Idag som så många andra dagar har jag halkat in på dåtidens minnesbana.
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.

Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :( 
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(

ojoj nu var det läänge sedan :/

Hej på er därute :)
Känns som om jag inte skrivit här sedan i vintras :p
Har varit mycket och rörigt på sista tiden. sedan har jag knappt använt datorn heller, ter sig naturligare att slänga iväg lite tankar, om man redan sitter med den uppe :)
Håller på med stickningen för fullt, stickar till baby nu, så mysigt med dessa småplagg ♥ Stickar även en vanlig filt, och så en illusionfilt med kanin från Woolly thoughts den senare är snart klar mönstret var på 360 varv, så tog sin lilla tid. Nu stickar jag en kant runt, så är det bara att fästa trådarna och sy ihop hörnen sedan. Efter det ska jag göra sparkbyxor, sockor. Och en Elvis Presley tavla till min bror, i illusionsstickning. Från samma ställe som filten.
Får hoppas att jag kan bli lite bättre på att dela med mig här till er igen. Men har varit så rörigt att jag inte ens velat skriva ner det ..
Sköt om er därute så länge ♥ och njut av sommaren som äntligen är här !

fy så ...

Nu händer det igen då...
Bortkastad för vilken gång i ordningen vet jag inte ens :(
Kanske är det verkligen så , att jag är precis så värdelös som människa, som alla mina användare och sedemera bortkastare tycker ??
Känner mig då inte särskilt värdefull just nu..
Tur jag har lite "värdelösa" saker som stickning och virkning att pyssla med. Är glad att jag fått lusten för detta tillbaka. Annars hade det gått helt åt skogen direkt. Ska då till hyresvärden och försöka få lägenhet imorgon. Inte en sommar ens blev det i detta huset...

Har förresten stickat klart min "skuggflicka" nu :)
Vi försökte filma henne igår,(eller kanske i förrgår ? ) men ljuset var inte så bra. Idag glömde jag helt bort detta, ska försöka dela med er så snart som möjligt. Kanske blir jag utan nät sen ett tag ? Hoppas inte, för det mesta man ska uträtta sker ju via nätet numera ...
hej på er så länge där ute i cybern ♥ Kramizz

Inte det bästa av kort :)

Men här är en bild, som jag som tur var kom ihåg att ta på kjolen innan jag lämnade den till mottagaren :)

Lite nervös var jag hela tiden jag gjorde den, och fram till att jag visat den för flickan som skulle få den. Och hon provat den förstås ! Hade varit botten om den inte passat..

Men hon blev glad och nöjd ♥ Hon fick även ett par spetsstrumpor, och långa handledsvärmare i detta garn :

Lämnade handledsvärmarna idag, så nu ska vi bara fixa ett lila band , då har hon 2 olika att byta med. De hade redan ett rosa som ihop med garnet såg nästa turkost ut, så det passar ju till det inre lagret av kjolen :) Men så ville flickan ha lilanär vi pratade om det först, så tänkte kolla om jag inte kan fixa det.

Annars har jag hållit på med skuggtjejen då, och nu när jag blev klar med kjol o sv projektet, tog jag fram virkningen med, till den cirkel formade koftan jag har börjat med. Har ju berättat för er om en utställning jag tänkte delta i, lite osäker nu om jag ska... Fast det var ju väntat, är ju lite för blyg för sådant. Fostrad i Jantelagens anda som jag är. Men jag ska nog träffa dem, när hon ringer nu i Maj ändå. Så får jag känna hur stämningen i den gruppen är, och så tar jag beslut efter det, tänker jag idag då :p

Vet ni förresten, i Torsdags var jag till system bolaget för andra gången i mitt liv och handlade ! Den första gången var på min 20 års dag, den andra nu då nästan 23 år senare ( hade jag väntat till September , så hade det varit prick 23 år )

Lite löjlig kände jag mig, med mina 8 cider, andra köpte flera flak :)

Men vadå, jag skulle ju inte har mer då :)

Så lite tidigare än tanken var , så var jag över till grannen och smakade på dessa. Vi hade riktigt trevligt, hon hade en kompis där med, som var trevlige att prata med, jag gillar när man kan prata om allt och inget, på ett kul och framför allt lugnt sätt, fast man smakat lite drickbart ♥

Och igår fick vi besök, och då grillade vi för första gången i år, riktigt gott, och även där mycket trevligt med samtal och lite skämt ♥

Annars så har jag en karusellperiod nu, växlar mycket detta med hur jag mår, tänker en hel del på allt som varit och är nu då, undrar om det finns någon möjlighet till ändring, eller om detta är fortsättningen på det som pågått ett tag, som ska leda till slutet ? Vill inte leva i ett väntrum, på något som aldrig kommer, har redan gjort det. Vill ha ett levande förhållande, där man blir sedd. Där man inte bara är någon som ska tvätta, laga mat, och helst städa ( vilket jag avskyr, har städat sen jag var  år.. )

Så visst jag städar, men jag är inte manisk vad gäller det, dör inte av lite damm i hörnen osv. om jag har annat jag pysslar med, gör jag det först. Har ännu inte råkat ut för att någon kidnappat mina dammråttor eller annat plock, så det hinns alltid med. Fast skulle gärna se att nån tog mina råttor och svingade en trollstav ibland, så alla saker man inte lagt på sitt rätta ställe bara låg där helt fint..

Ja vad mer ? Fint väder har vi ju, ska nog sätta på lite kaffe och ta en cigg ute i solen, innan jag sätter mig och gör lite "oviktigt" handarbete, det kanske stör andra, och känns oviktigt för dem, men jag håller med grannens kompis ♥ För mig är det viktigt ! Det håller mig över ytan, och varje sak jag påbörjar, och allt jag tänker att jag ska göra, hjälper mig i de stunder jag känner att jag inte borde finnas. Då har jag ju dessa projekt jag måste göra klart först ♥
Vet ni föresten ? jag fick mina fina stickor också, i rätt färg ( knitpro) Och jag stickar med dem nu, och de är bättre än de jag fick först, som inte ens var de jag beställt. Så glad och nöjd nu när jag har dem. Gör så mycket om jag har i mina ögon vackra verktyg och garner , när jag arbetar med dem ♥

Kramizzar på er därute i zybern ♥ ♥ ♥

ojoj illa nu ?

Fick igår lite pengar av sambon, trodde det var för jag och han knorrat, och att jag fick tbx lite av det vi kommit överens om. Var till "grannbyn" och köpte ett blixtlås till kjolen jag håller på och syr, hade kunnat köpa det här. men ville dit för de har ett större coop där, och jag tänkte få lite inspiration :)
Nu mådde jag så risigt igår, så kom bara hem med det nödvändigaste. Noll inspiration alltså :/ 
Några timmar efteråt hörde jag sambon knorra över hur tomt det fortfarande såg ut i kylen. Då förstod jag syftet med pengarna ♥
Idag passade jag på att åka till den lokala affären, när febernedsättande var i "rätt fas" och hör och häpna, fick där syn på ett par påsar mix till fiskgratäng. äter ju knappt mat längre, så mäkta förvånad är jag fortfarande. Då jag tog dessa påsar, läste vad jag behövde, och nu har förberett för att fixa till sonen kommer runt 15. det ska vara creme fraice till köpte med franska kryddor i, och har kryddat fisken med lite salt och citronpeppar. Brukar vara ganska tama smaker i de halvfärdiga rätterna, får hoppas det blir bra nu då. har knappt lagat fisk förr, bara fiskpinnar och fiskbullar annars. Barnens far var ju allergisk mot fisk, och min nuvarande sambo är uppvuxen med färsk fisk var dag. Så ja en liten chanstagning är det :)
Försökte fråga en annan kund, om jag valt bra fisk till min rätt, men hon var mest van att laga lax. Däremot så kollade hon min mage och trodde jag var med barn :P Hoppas det beror på den pösiga tröjan ! 
Det är alltså liiite illa nu :O
Jag brukar annars få höra hur mager jag är :/ 
Men vet ju att magen blivit lite större sen jag fick min andra medicin i januari :( 
Kan ju knappast vara så att alla mina byxor krymper samtidigt ? ;)
Jaja fast lite nöjd är jag trots allt , har klippt till de 6 blombladen jag fick ut av det lila tyget, med spets på. Ska sy dem runtom, och se sen om det behöver kompletteras med dubbelt lila fast då utan spets...
Detta plagg får verkligen "värka" fram, är ju så längesen jag sydde något. Inte nöjd med blixtlåset. Blev inte så fint som jag hoppats på. men bladet blev som jag tänkte :) Får hålla tummen för att de andra följer i samma spår.
Får ta det jag orkar, men hoppas på snar bättring, veckorna till Yohio konserten går ju fort..Annars så stickar jag på min skuggtjej, ( illusionstickn. ) Och spetsstrumporna, som ska få sällskap i lika stickade handledsvärmare, modell längre...
Lite mycket nu ♥ Men tackar ändå för det, då det håller mig flytande. Från det jag vaknar, tills jag "svimmar" av på kvällen..

Fick min lilla bok med virkade blommor idag med, inte öppnat ännu ska göra det sen. Annars så sitter man väl med virknålen i högsta hugg :) Däremot fick jag inte mina Knitpro idag :( 
Hoppas de kommer imorrn, behöver dem när jag ska sticka på kappan ju, och har betalt 2/3 delar av dem så ville ju egentligen haft dem igår redan...
Nej nu ljög jag, ville ju ha dem då jag beställde dem. Bara att jag fick fel.
Men de kommer säkert under veckan ♥

Ha det bäst kramizz ♥

Ojoj nu hade jag missförstått helt :/

Har ju skrivit om utställningen jag ska delta i på orten, trodde att det var samma som förra året. Att det var för dem som har ont i själen...

Men i år var det tydligen för alla, och med "riktiga" konstnärer som deltar.
Blir ju lite fel med mitt tema då, jag tänkte ju att jag efterssom jag var en av de som har ont i själen och deltar, skulle ta olika motiv som för mig gestaltar en del av de orsaker som gett just mig denna smärta.

Nu känns temat lite fel då. Fast kan ju kom jag på, istället tänka att detta är min första ( kanske enda , beroende hur det går ) Utställning, då kan jag ju ha ett tema som på ett sätt "visar vem jag är"
Nu är jag så inne i detta , så fortsätter väl med de saker jag påbörjat. Sen ska jag göra lite annat med så , man får hoppa det löser sig...

Idag hoppas jag att jag inte behöver måla nån tavla ändå, blir så illa berörd av de motiv som vill ut just nu..

Stickar på de spetsstrumporna jag håller på med, fixade mer garn idag med. Kom på att det nystanet nog inte skulle räcka till både strumpor och handledsvärmare. Är nöjd med mönstret jag pysslat ihop med, tror det kan bli bra :) Ska även ta några varv på skuggtjejen min som jag stickar i illusionsstickning. Måste ju veta hur stor den blir, så jag kan börja planera om den ska vara med i kappan eller inte. Så mycket att göra, och dygnen verkar bara bli kortare..
En sak till som visar att jag inte riktigt är mig själv längre, jag beställde ju både sticksetet och virknålssetet från Knitpro här i månaden som var. När stickorna kom, blev jag lite besviken för de var silverfärgade. Bara snodden som var lila, enligt bilden. men inte gick jag in och kollade utan tog bara för givet att jag missförstått / mindes fel...
Så igår , fick jag se ett inlägg från en annan som fått hem sina stickor, och de var "regnbågsfärgade" Då först gick jag in och kollade !
Och mycket riktigt, på bilden där man beställer är de i regnbågsfärger, och säkert annat material med, strumpstickorna jag köpte samtidigt verkar vara av trä. Och de var ( tack och lov ) i rätt färg nä jag fick dem. Trodde det var för sent att byta nu. men ringde upp Knittingroom, och det var bara att skicka in fast det gått ett tag och jag hunnit använda en del. har ju inte fått tillbaka rätt än, men hon sade att jag skulle det. Så är ganska nöjd nu. betyder en del att man har "glada verktyg", när man är en känslomänniska som mig ♥
Är verkligen nöjd med Knittingroom, på alla sätt och vis !  Och inatt så beställde jag lite mer garn, igen :P
Ska förresten hinna med att virka nallar , och en amineko katt idag med, eller det var gårdagens tankar om idag, vi får helt enkelt se vad jag hinner idag.

Ha det bäst så länge ♥ Kramizz

jag undrar idag

Om det var så jätteklokt att välja det temat, jag valde till utställningen ?

Det gör så ont, ångesten blir återigen starkare ,
 och är nu typ hela dagen igen :(

Valde att göra saker med teman som för mig symboliserar varför jag mår som jag gör idag. Ergo bilder jag infogar i stickat, eller målar som för mig säger detta. Inte säkert att en annan betraktare ser det samma. Det vore konstigt om alla kunde det. Men har märkt att de som själv varit där jag är / eller är fortfarande. Har mycket lättare att se saker ur mitt perspektiv. Tur jag har några i min närhet ♥ För det är svårt om man bara omges av oförstående...
Visade igår min målning för 2 olika personer ( förutom att jag delade här då, och på ett par art sidor på face )
Och den person som borde stå mig närmast, förstod inte alls, med vilken smärta jag målat denna bild. vad det symboliserar för mig. 
All den smärta och minnen av åratals misshandel, och utnyttjande, som jag målade in i den bilden...

Sårar mycket med kommentarer som kladd, och andra skämtsamma meningar. Kan ju nämna att jag efter jag först blev ledsen, tände till ordentligt över dessa hånfulla kommentarer. 
Hade velat ha stöd från den person som ska stå mig närmast. Nu har jag märkt att jag blir mer och mer försiktig med vad jag delar om mitt inre. Det var inte det jag hoppades på, när jag sökte och fann vad jag trodde var något annat. Fortfarande är han den ende för mig, men jag skulle verkligen behöva hans stöd. har hela livet fått kämpa ensam, vill inte vara ensam i ett till förhållande..

Ja ni ser hur jag blir :( 
Som ett avskalat träd utan skydd för vind och väder, naken och sårbar.
Att gräva i sina fortfarande efter alla dessa år, så ömma och infekterade sår. Är inte det bästa jag kan göra. Men hoppas att jag om jag nu måste klara mig själv, kan bli av med lite smärta på sikt om jag plockar ut den och fäster på papper etc. ?? Kan man det   

Blev lite orolig igår, då jag märkte att det blev såpass illa igen, trodde det värsta klingat av lite. Men det ligger bara under den tunna ytan tydligen.
Ska nog inte måla idag, om det inte bara händer då. Lite ruskigt egentligen.
Skulle plocka bort symaskinen och göra plats för att inventera bland mina små virkade fjärilar, blommor etc. ville se vad jag mer skulle göra innan jag ska prova att göra några smycken. ( behövs tillskott till kassan nu )
Men helt plötsligt satt / stod jag där och skissade på denna bild, började färglägga, med diverse olika. Slutade med att jag målade den med vatten färg.

fast jag undrar hur man gör när den blitt så skrynklig, kan man lägga skydd över och stryka lite lätt tro ?

Jaja, men nu ska jag försöka sticka lite på strumporna, som jag fick dra upp igår, då jag först tappade markören och stickade för långt, sen tappade maskor, och inte alls kunde få till det för att kunna fortsätta.
Stickade nästan tillbaka till dit jag var innan felet.

Mina känslor från jag var barn fästa på en bit papper...

Övergiven , ensam i en ännu idag ,för mig ganska obegriplig och ensam värld.
Hamnade helt plötsligt på ett papper, mina känslor från när jag var liten. och inte förstod, alla dessa gånger jag blev bortvald, lämnad. Och sen bortglömd i det värsta tänkbara fosterhem jag kunde hamnat i. Detta ska nog få vara med i utställningen

Nästa ( ovan) hör också dit, målade jag för ett tag sen mina sammanfattade känslor, inför allt det som gett mig ett "krossat" hjärta, och söndertrasad själ...

Ville dela med er ♥

Här är ett av mina projekt i sitt "vardande" mellansonen fick gissa igår vad mönstret skulle föreställa, troll var en av flera gissningar ♥

Logiskt då han vet att jag är svag för just gulliga troll,bl.a.

Till höger ser ni originalet. går ju inte att sticka skuggstickning med så många färger. Så mönstret har jag gjort om till 2 st.

Bara hoppas att det blir som jag tänkt. Nu ska jag ta ett par omgångar diagram, på spetsstrumporna jag håller på med.Fruktansvärd ångest idag, så bara att hålla sig sysselsatt. Så länge det nu varar. vet inte vad jag skulle gjort om inte min skapar lust infunnit sig, var verkligen en räddare i mörkret.