Nu är det ju verkligen längesedan sist !
Många odelade projekt och händelser under dessa år.
Läste igår igenom min blogg. Mycket blandade känslor. Skämmas lite, nästan gråta lite och en del just det så var det ! Upplevelser där.
När de ändrade min sjukhusvistelser på psyk till tvång, tvingades jag också ta elchocksbehandling. Jag var dum nog att fråga hur det funkade med sån behandling när jag kom in den gången. Hade ju hunnit med otaliga medicinbyten vid det laget. Mitt mörker var fortfarande svart som den mörkaste skogstjärn. Och ångesten var där hela dagen från jag vaknade till jag somnade. Hade stora problem med att somna. Så var oftast sådär illamående trött med.
Hur som.. fick sammanlagt 7 behandlingar. Fick gå till tandläkare på sjukhuset för att kolla så ingen tand var farligt lös innan.
När jag kommit hem läste jag mina journaler, det visade sig då att bara 3 behandlingar funkat. Lite förvånad där, då ingen sagt något om det.
Ännu mer förvånad blev jag när det efter varje tillfälle stod att jag inte brydde mig om hur jag såg ut ! ? Skulle vara lite intressant att veta varför jag när jag vaknade skulle kamma mig och greja till det. När jag skulle köras ner till op. avd på sjukhuset och bli sövd och få elchocker? Det var i mitt tycke helt onödigt så jag kammade mig osv. när jag var uppe på avdelningen igen Efter jag fått frukost.
Under min första vecka hemma efter den resan, gick en tand av en annan gick sönder i tre bitar. Och en hade blivit lös.
Den som gick av satt givetvis framtill i munnen. Skäms extremt över att den ser ut så. Men svårt att åtgärda det nu. Ekonomisk omöjlighet för det första och så får jag inte ens ställa mig i kö då de avregistrerade mig för typ 22 år sedan.
Då hade jag sökt för en kindtand jag hade ont i. Den skulle behöva rensas och jag fick veta pris för detta, var en stor summa så vi diskuterade och de sade att jag kunde göra klart och sedan ringa landstinget och få avbetala fakturan.
Men var inte bara den tanden de höll på med, massa annat jox med.
Jag var jätteglad den dagen jag skulle få permanent fyllning i tanden.
Men då plötsligt sa tandläkaren och sköterskan att de trodde att jag inte skulle kunna betala, så jag fick gå hem. Kände mig så förnedrad. Rik har jag aldrig varit, men på den tiden hade jag alltid lyckats betala mina räkningar, jobbade som ett svin innan jag sedan blev sjukskriven.
Hursomhelst så skulle vi köpa bil och tog ett lån till detta och lade med bla. den räkningen i betalnings högen. Tre dagar senare ringde det från folktandvården.
Nu tyckte de att jag skulle komma minsann ! Men dagen före hade tanden spruckit i bitar jag var väldigt besviken och det framgick nog ganska tydligt.
Nästa gång jag behövde söka hjälp där fick jag veta att jag blivit avregistrerad.
Och nu kan jag alltså inte ens ställa mig i kö. Provade en privat klinik i stan då jag var tvungen att göra ett salivprov för att se om jag kunde få tandvårdsbidrag.
detta gick alltså inte heller på folktandvården här. I stan fick jag göra provet, men kunde inte köa där heller. De har extra fullt nu när nyanlända får gratis tandvård.
Så får väl vänja mig
Det sista faktiskt till och med dryga året har jag mått mycket bättre.
Beror nog på att jag tillslut fick rätt medicin, och fick veta att den ena av dem skulle tas var kväll och inte vid behov.
efter tvångsintaget då herr gris hade ringt och öst massa lögner till avdelningen.
Fick jag inte åka hem utan att ha medicintilldelning.
Den jag ska ta på morgonen och den på kvällen funkade väl att få klockan sju på morgon och sju på kvällen. Men inte mina lugnande vid behov eller sömntabletten. Kunde helt enkelt inte lägga mig vid sju på kvällen, ska väl inte tvingas till det heller tycker jag. Men hade en stark anledning till att jag inte kunde. Min son sov hos mig, och behövde då veta att jag var vaken minst en timme efter han somnat, ifall han vaknade och mådde dåligt.
Jag försökte prata med de olika sköterskorna om det ohållbara tidsschemat. Men fanns ingen vilja att försöka ändra något via något så enkelt som ett samtal till ansvarig läkare.
Till slut bestämde jag mig för att sluta med medicinerna, för att få tillbaka makten över mitt liv.
Jag tog med mig min exsambo för att inte sitta ensam och få en på förhand förlorad ord mot ord situation. Sade att jag inte skulle ta mer medicin, och att jag ville höra till David Sundberg på vc Forshaga.
Det gick ganska bra ändå på mötet, fick som jag ville.
Men sedan efter jag kämpat i månader utan medicin och kände att jag var på väg att dras ner i avgrunden igen, åkte jag till min läkare och diskuterade det hela.
Han satte in två av de fem jag haft innan. Han frågade förvånat varför jag hade haft psykosmedicin. Kan säga att jag blev minst lika förvånad av att veta det. De sätter bara in en massa nytt och så får man en medicinlista med sig hem utan förklaring vad det är och att det är depå och inte vb hade ju varit extremt bra att veta. Nu fick jag korrekt info och efter vanliga biverkningshelsiket vid insättningen av dem. Började jag gradvis slippa ångesten som jagat mig hela dygnen innan. Ljuvligt skönt att lugnt kunna sitta kvar inne och pyssla istället för att traska runt i hopp om att åter få kontroll på paniken och rädslan som skrämde mig så fruktansvärt så jag tidigare inte velat leva vidare.
Min läkare släppte inte bara , utan ringde upp mig med jämna mellan rum första tiden. En enorm trygghet faktiskt. Är nu glad att jag tog det beslut jag gjorde.
I början av detta året fick jag akut åka in och operera mig då jag fått ett sår som värkt hål på magsäcken. Hade haft ökande problem i minst ett år nu när jag tänkt efter. Inte en gång hade jag misstänkt magsår. trodde mina magsmärtor berodde på att jag slarvat med att äta som jag borde. efterssom jag inte fick gå på toa heller trodde jag att jag behövde laxermedel. Fick bara mer och mer ont.
Sista 2 1/2 veckorna hade jag ont dygnet runt. Sista dygnet fick jag överdjävliga attacker, och var så slut att jag blev andfådd av att gå mellan köket och vardagsrummet uppskattningsvis 8-10 meter.
Hur jag klarade av flytten har jag ingen aning om. Hann för första gången inte få iordning på sakerna, efterssom jag var så totalt slut. Ringde vc och de sa bara att jag skulle byta laxermedel. Sista morgonen ringde jag rådgivningen, då jag börjat förstå att det var något allvarligt som inte skulle gå över. Men hon tyckte jag skulle lägga på och ringa och boka tid på vc.
Som tur var ringde jag grannen som kom över. Direkt hon såg mig förstod hon att det var väldigt fel. Hon ringde rådgivningen igen och sade tillslut att hon var orolig att något skulle brista så fick jag prata med dem igen och nu skulle jag ta mig till akuten då. Grannen sa att om jag var kvar hemma när hon kom från jobbet vid 22 skulle hon hjälpa mig dit. Som tur var provade jag att ringa min son och frågade om han hade möjlighet att hämta mig och köra mig.
Grannen skulle passa hundarna. Det var tydligen tur att vi kom dit när vi gjorde det. De hade sagt till min son att det var timmar om att göra.
Hade inte varit så lyckat att vänta till 22 då.
Operation på natten, fruktansvärd värk efteråt, med infektion i mjukdelarna på ena sidan. Var nog ganska illa där ett tag, jag som är storrökare tänkte inte ens på att ta mig upp för att röka ! Inte fgörrän en doktor sa att han trodde det var köttätande bakterier då infektionen var seglivad. Då steg jag upp och tog rullatorn och gick ner till skampålen utanför sjukhuset och rökte.
Kan lova att jag var ganska stressad av tanken att dessa bakterier kalasade fritt. Kan fort bli stora sår av dem. Så ni kan nog förstå hur lättad jag blev nästa morgons rond, när samma läkare sa att det inte var så.
<Till sist började det släppa och blev istället till var som kunde klämmas ut.
Ville hem så skötte sköljning och klämmande själv hemma. När det slutat göra ont fick jag rena euforikänslor ! Och även mycket tankar, då jag faktiskt skulle ha kunnat dö där. Det var ljuvligt att bara vara utan värk i magen klarade inte kaffe så bra fortfarande lite känslig med det och att jag inte kan äta så mycket. men mår faktiskt ganska bra :) Nu när det släppte har jag kunnat tänka mer. Och kom på här att jag faktiskt mått ganska bra psykiskt senaste dryga året minst. Det var bara det att jag ramlade och slog mig så jag hade infernaliskt ont. Och strax efter det mojnat lite fick jag dessa mag besvär. Så jag hade som vanligt bara fortsatt överleva en dag i taget. Men nu med facit och analyserande kan jag då konstatera att livet är ganska ok faktiskt. Har börjat umgås med fler, fått 2 verkligt goda vänner som jag litar 180% på
Och så har jag följt mitt beslut att börja leva nu. I min syn på ett fullvärdigt liv är då flocken och de jag alltid önskat skulle ingå där. Jag har mina hundar hos mig. Jag har ju fortfarande mina barn också, det är ju bara det att man blir lite som en statist i deras liv. Man måste ge dem utrymme och integritet, samtidigt vill jag att de ska veta att de alltid är välkomna och att jag alltid kommer älska dem gränslöst ! Det som fattas i min inre cirkel är min följeslagare för , hoppas jag resten av resan. Kanske kan man säga att jag är i livets höst nu ? Eller ? Fyller 48 detta år. Jag har iallafall provat och letat lite efter nån som är snäll lugn och trygg
och lite andra önskemål. Jag vet ju att vad jag letar efter är någon som kan vara min trygghet och som kan klara att tycka om mig även när han vet vem jag är.
En klar fördel denna gång är ju att jag är på ett så mycket ljusare ställe än då jag träffade mitt ex.
Tänk att det faktiskt finns en person som läst mina blogg anteckningar och ändå ville träffa mig !
Skulle kunna avsluta med min gymnastiska övning , när jag efter konvalescenten
skulle försöka "sätta på mig ett ansikte" , Sminka mig alltså . det var ingen rolig historia, eller ganska kul egentligen. Man står där darrande och försöker se tillräckligt bra för att träffa ögonfransarna med mascaran och inte över och under istället. Gick sådär får jag säga, fick minsann pilla med topz för att få bort där det inte skulle ha hamnat. Sen skulle jag ha på ögonskugga då, bara för att upptäcka att jag borde haft något att hålla i ögonlocket med så det inte skrynklade ihop sig som ett dragspel. Lite nostalgiskt mindes jag då när jag började sminka mig på 80 talet då låg det still där det skulle, då såg jag också vad jag gjorde. Slapp få chocken om jag tittade i spegeln i dagsljus :D
Sedär nu berättade jag det då.
Annars kan jag berätta att de enda projekt jag får hålla på med nu är till en liten Selma som ska anlända under Juli månad. Har inte fått så mycket gjort som jag planerat men något i allafall håller på för fullt, eller när jag är fokuserad och inte fladdrar iväg nån annanstans med tankarna.
Är så skönt just nu ! Äntligen kom solen tillbaka igår kände jag bara att jag måste ut i det fina vädret orkade inte sitta och sticka. Utan tog med doggsen och gick till en av mina vänner, och där bara var vi i flera timmar. Så mysigt för hundarna att få gå utan koppel i trädgården. Och vi pratade och gick små vändor och kollade de olika blommor som skjutit fart där.
Och nu idag har jag då skrivit här igen. bestämde inatt att jag skulle skriva något, men vad vet jag aldrig förrän det är gjort. Känner för att gå ut igen nu.
Får ju erkänna att jag hoppas lite på den man som läste och ändå ville träffa mig.
Hoppas det varar. Det kommer i så fall bli spännande att lära att känna varandra och se vad som händer.
Många odelade projekt och händelser under dessa år.
Läste igår igenom min blogg. Mycket blandade känslor. Skämmas lite, nästan gråta lite och en del just det så var det ! Upplevelser där.
När de ändrade min sjukhusvistelser på psyk till tvång, tvingades jag också ta elchocksbehandling. Jag var dum nog att fråga hur det funkade med sån behandling när jag kom in den gången. Hade ju hunnit med otaliga medicinbyten vid det laget. Mitt mörker var fortfarande svart som den mörkaste skogstjärn. Och ångesten var där hela dagen från jag vaknade till jag somnade. Hade stora problem med att somna. Så var oftast sådär illamående trött med.
Hur som.. fick sammanlagt 7 behandlingar. Fick gå till tandläkare på sjukhuset för att kolla så ingen tand var farligt lös innan.
När jag kommit hem läste jag mina journaler, det visade sig då att bara 3 behandlingar funkat. Lite förvånad där, då ingen sagt något om det.
Ännu mer förvånad blev jag när det efter varje tillfälle stod att jag inte brydde mig om hur jag såg ut ! ? Skulle vara lite intressant att veta varför jag när jag vaknade skulle kamma mig och greja till det. När jag skulle köras ner till op. avd på sjukhuset och bli sövd och få elchocker? Det var i mitt tycke helt onödigt så jag kammade mig osv. när jag var uppe på avdelningen igen Efter jag fått frukost.
Under min första vecka hemma efter den resan, gick en tand av en annan gick sönder i tre bitar. Och en hade blivit lös.
Den som gick av satt givetvis framtill i munnen. Skäms extremt över att den ser ut så. Men svårt att åtgärda det nu. Ekonomisk omöjlighet för det första och så får jag inte ens ställa mig i kö då de avregistrerade mig för typ 22 år sedan.
Då hade jag sökt för en kindtand jag hade ont i. Den skulle behöva rensas och jag fick veta pris för detta, var en stor summa så vi diskuterade och de sade att jag kunde göra klart och sedan ringa landstinget och få avbetala fakturan.
Men var inte bara den tanden de höll på med, massa annat jox med.
Jag var jätteglad den dagen jag skulle få permanent fyllning i tanden.
Men då plötsligt sa tandläkaren och sköterskan att de trodde att jag inte skulle kunna betala, så jag fick gå hem. Kände mig så förnedrad. Rik har jag aldrig varit, men på den tiden hade jag alltid lyckats betala mina räkningar, jobbade som ett svin innan jag sedan blev sjukskriven.
Hursomhelst så skulle vi köpa bil och tog ett lån till detta och lade med bla. den räkningen i betalnings högen. Tre dagar senare ringde det från folktandvården.
Nu tyckte de att jag skulle komma minsann ! Men dagen före hade tanden spruckit i bitar jag var väldigt besviken och det framgick nog ganska tydligt.
Nästa gång jag behövde söka hjälp där fick jag veta att jag blivit avregistrerad.
Och nu kan jag alltså inte ens ställa mig i kö. Provade en privat klinik i stan då jag var tvungen att göra ett salivprov för att se om jag kunde få tandvårdsbidrag.
detta gick alltså inte heller på folktandvården här. I stan fick jag göra provet, men kunde inte köa där heller. De har extra fullt nu när nyanlända får gratis tandvård.
Så får väl vänja mig
Det sista faktiskt till och med dryga året har jag mått mycket bättre.
Beror nog på att jag tillslut fick rätt medicin, och fick veta att den ena av dem skulle tas var kväll och inte vid behov.
efter tvångsintaget då herr gris hade ringt och öst massa lögner till avdelningen.
Fick jag inte åka hem utan att ha medicintilldelning.
Den jag ska ta på morgonen och den på kvällen funkade väl att få klockan sju på morgon och sju på kvällen. Men inte mina lugnande vid behov eller sömntabletten. Kunde helt enkelt inte lägga mig vid sju på kvällen, ska väl inte tvingas till det heller tycker jag. Men hade en stark anledning till att jag inte kunde. Min son sov hos mig, och behövde då veta att jag var vaken minst en timme efter han somnat, ifall han vaknade och mådde dåligt.
Jag försökte prata med de olika sköterskorna om det ohållbara tidsschemat. Men fanns ingen vilja att försöka ändra något via något så enkelt som ett samtal till ansvarig läkare.
Till slut bestämde jag mig för att sluta med medicinerna, för att få tillbaka makten över mitt liv.
Jag tog med mig min exsambo för att inte sitta ensam och få en på förhand förlorad ord mot ord situation. Sade att jag inte skulle ta mer medicin, och att jag ville höra till David Sundberg på vc Forshaga.
Det gick ganska bra ändå på mötet, fick som jag ville.
Men sedan efter jag kämpat i månader utan medicin och kände att jag var på väg att dras ner i avgrunden igen, åkte jag till min läkare och diskuterade det hela.
Han satte in två av de fem jag haft innan. Han frågade förvånat varför jag hade haft psykosmedicin. Kan säga att jag blev minst lika förvånad av att veta det. De sätter bara in en massa nytt och så får man en medicinlista med sig hem utan förklaring vad det är och att det är depå och inte vb hade ju varit extremt bra att veta. Nu fick jag korrekt info och efter vanliga biverkningshelsiket vid insättningen av dem. Började jag gradvis slippa ångesten som jagat mig hela dygnen innan. Ljuvligt skönt att lugnt kunna sitta kvar inne och pyssla istället för att traska runt i hopp om att åter få kontroll på paniken och rädslan som skrämde mig så fruktansvärt så jag tidigare inte velat leva vidare.
Min läkare släppte inte bara , utan ringde upp mig med jämna mellan rum första tiden. En enorm trygghet faktiskt. Är nu glad att jag tog det beslut jag gjorde.
I början av detta året fick jag akut åka in och operera mig då jag fått ett sår som värkt hål på magsäcken. Hade haft ökande problem i minst ett år nu när jag tänkt efter. Inte en gång hade jag misstänkt magsår. trodde mina magsmärtor berodde på att jag slarvat med att äta som jag borde. efterssom jag inte fick gå på toa heller trodde jag att jag behövde laxermedel. Fick bara mer och mer ont.
Sista 2 1/2 veckorna hade jag ont dygnet runt. Sista dygnet fick jag överdjävliga attacker, och var så slut att jag blev andfådd av att gå mellan köket och vardagsrummet uppskattningsvis 8-10 meter.
Hur jag klarade av flytten har jag ingen aning om. Hann för första gången inte få iordning på sakerna, efterssom jag var så totalt slut. Ringde vc och de sa bara att jag skulle byta laxermedel. Sista morgonen ringde jag rådgivningen, då jag börjat förstå att det var något allvarligt som inte skulle gå över. Men hon tyckte jag skulle lägga på och ringa och boka tid på vc.
Som tur var ringde jag grannen som kom över. Direkt hon såg mig förstod hon att det var väldigt fel. Hon ringde rådgivningen igen och sade tillslut att hon var orolig att något skulle brista så fick jag prata med dem igen och nu skulle jag ta mig till akuten då. Grannen sa att om jag var kvar hemma när hon kom från jobbet vid 22 skulle hon hjälpa mig dit. Som tur var provade jag att ringa min son och frågade om han hade möjlighet att hämta mig och köra mig.
Grannen skulle passa hundarna. Det var tydligen tur att vi kom dit när vi gjorde det. De hade sagt till min son att det var timmar om att göra.
Hade inte varit så lyckat att vänta till 22 då.
Operation på natten, fruktansvärd värk efteråt, med infektion i mjukdelarna på ena sidan. Var nog ganska illa där ett tag, jag som är storrökare tänkte inte ens på att ta mig upp för att röka ! Inte fgörrän en doktor sa att han trodde det var köttätande bakterier då infektionen var seglivad. Då steg jag upp och tog rullatorn och gick ner till skampålen utanför sjukhuset och rökte.
Kan lova att jag var ganska stressad av tanken att dessa bakterier kalasade fritt. Kan fort bli stora sår av dem. Så ni kan nog förstå hur lättad jag blev nästa morgons rond, när samma läkare sa att det inte var så.
<Till sist började det släppa och blev istället till var som kunde klämmas ut.
Ville hem så skötte sköljning och klämmande själv hemma. När det slutat göra ont fick jag rena euforikänslor ! Och även mycket tankar, då jag faktiskt skulle ha kunnat dö där. Det var ljuvligt att bara vara utan värk i magen klarade inte kaffe så bra fortfarande lite känslig med det och att jag inte kan äta så mycket. men mår faktiskt ganska bra :) Nu när det släppte har jag kunnat tänka mer. Och kom på här att jag faktiskt mått ganska bra psykiskt senaste dryga året minst. Det var bara det att jag ramlade och slog mig så jag hade infernaliskt ont. Och strax efter det mojnat lite fick jag dessa mag besvär. Så jag hade som vanligt bara fortsatt överleva en dag i taget. Men nu med facit och analyserande kan jag då konstatera att livet är ganska ok faktiskt. Har börjat umgås med fler, fått 2 verkligt goda vänner som jag litar 180% på
Och så har jag följt mitt beslut att börja leva nu. I min syn på ett fullvärdigt liv är då flocken och de jag alltid önskat skulle ingå där. Jag har mina hundar hos mig. Jag har ju fortfarande mina barn också, det är ju bara det att man blir lite som en statist i deras liv. Man måste ge dem utrymme och integritet, samtidigt vill jag att de ska veta att de alltid är välkomna och att jag alltid kommer älska dem gränslöst ! Det som fattas i min inre cirkel är min följeslagare för , hoppas jag resten av resan. Kanske kan man säga att jag är i livets höst nu ? Eller ? Fyller 48 detta år. Jag har iallafall provat och letat lite efter nån som är snäll lugn och trygg
och lite andra önskemål. Jag vet ju att vad jag letar efter är någon som kan vara min trygghet och som kan klara att tycka om mig även när han vet vem jag är.
En klar fördel denna gång är ju att jag är på ett så mycket ljusare ställe än då jag träffade mitt ex.
Tänk att det faktiskt finns en person som läst mina blogg anteckningar och ändå ville träffa mig !
Skulle kunna avsluta med min gymnastiska övning , när jag efter konvalescenten
skulle försöka "sätta på mig ett ansikte" , Sminka mig alltså . det var ingen rolig historia, eller ganska kul egentligen. Man står där darrande och försöker se tillräckligt bra för att träffa ögonfransarna med mascaran och inte över och under istället. Gick sådär får jag säga, fick minsann pilla med topz för att få bort där det inte skulle ha hamnat. Sen skulle jag ha på ögonskugga då, bara för att upptäcka att jag borde haft något att hålla i ögonlocket med så det inte skrynklade ihop sig som ett dragspel. Lite nostalgiskt mindes jag då när jag började sminka mig på 80 talet då låg det still där det skulle, då såg jag också vad jag gjorde. Slapp få chocken om jag tittade i spegeln i dagsljus :D
Sedär nu berättade jag det då.
Annars kan jag berätta att de enda projekt jag får hålla på med nu är till en liten Selma som ska anlända under Juli månad. Har inte fått så mycket gjort som jag planerat men något i allafall håller på för fullt, eller när jag är fokuserad och inte fladdrar iväg nån annanstans med tankarna.
Är så skönt just nu ! Äntligen kom solen tillbaka igår kände jag bara att jag måste ut i det fina vädret orkade inte sitta och sticka. Utan tog med doggsen och gick till en av mina vänner, och där bara var vi i flera timmar. Så mysigt för hundarna att få gå utan koppel i trädgården. Och vi pratade och gick små vändor och kollade de olika blommor som skjutit fart där.
Och nu idag har jag då skrivit här igen. bestämde inatt att jag skulle skriva något, men vad vet jag aldrig förrän det är gjort. Känner för att gå ut igen nu.
Får ju erkänna att jag hoppas lite på den man som läste och ändå ville träffa mig.
Hoppas det varar. Det kommer i så fall bli spännande att lära att känna varandra och se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar