Innan mörkret kom

Mellan ca ett tom. 6 års ålder bodde jag i en bra familj.
Tror att tiden med dem varit min räddning.
Utan de åren tror jag det skulle ha varit svårt att känna empati och kärlek.
Jag kunde ha blivit en kall och bitter människa.
När jag kom till denna familj var jag skadad av att inte fått anknyta till någon.
Flyttades 11 gånger under mitt första år. När jag kom till denna familj kunde jag inte gråta, utan stod bara tyst.
Hade viss kontakt med dem även efter jag blev flyttad till värmland.
 De var min livboj.
Men när de åkte den gång de körde mig till värmland, så kom mörkret.
Som tur var kunde jag fortfarande drömma om saker då. Så satte stor tilltro till framtiden. Att bli fri från detta onda och mörka hem. Så väntade på att bli vuxen.

Orkar inte gräva mer idag, nu sticka lite och sedan vila kanske. Blivit så trött igen. Och haft en del ont i magen. Man blir ju lite orolig att magsåret blivit sämre. Men måste vänta till 22/8 på nästa gastroskopi. Lite nervigt denna gång. Om såret inte blivit bättre nästa gång heller ska de ta en biopsi.
Det vet man ju hur det kan sluta. 

Balansera på avgrundens kant

Jag trodde jag var så mycket starkare nu.
Men så fick jag höra att en mamma aldrig skulle kunna lämna sina barn.
Och blev ifrågasatt då min berättelse tydligen inte övertygade.
Men kan inte egentligen själv förstå hur det kunde bli så illa. Eller snarare kan inte, och kommer troligen aldrig förstå hur onda en del människor kan vara. Som om de livnär sig på andra människor. Tar deras lycka ja allt de kan egentligen.
Jag vände mig till olika instanser för att fråga vad jag kunde göra för att kunna få tillbaka åtminstone en del av kontakten med mina äldsta barn.
Fanns inget utom rättegång. Och som förälder hade jag inga rättigheter.
Detta sår är så stort och ömt fortfarande. Att bli alienerad från mina barn var det som till slut knäckte mig totalt. Jag ville inte leva längre. Och jag har så dåligt samvete för jag känner att jag svek dem. Kunde ju inte finna nån utväg som inte skulle riskera skada dem. Hela dagen igår var så svart att jag bara var ute med hundarna, och sov bort resten.
Idag är inte särskilt mycket bättre. Jag är inte värd annat än att skämmas över allt det jag gjort fel. Jag ville vara den bästa mamma jag kunde. Men räckte inte till.
och jag förklarade alltid om svinets beteende för att mina barn inte skulle bli ledsna när han betedde sig dåligt mot dem.
Men de fick växa upp och höra massa dåliga saker om mig.
Hur kunde jag tro att jag skulle vara värd kärlek nu ?
Har inget att erbjuda någon, bara mig själv och det har ju aldrig räckt förut.