Hej där :)
Vet inte om jag sagt det här, men har ju sedan jag var liten. Alltid önskat mig ett dockskåp. Det jag gillat mest med dessa är ju de små sakerna. Så när jag fick mina skadeståndspengar ( vanvården) bestämde jag mig för att jag skulle köpa mig ett sådant. Fick tag på ett vanligt Lundby. Men det skulle göras i ordning, skaffade tapeter osv. men de blev aldrig av att jag fixade klart det. Har ingen riktigt bra plats att vara på med sådant pyssel, blir surt om man har något framme. Så har haft lite saker framme en period, i ett väggskåp jag har. Blir ju inte som jag tänkte. Och då jag i flera år var med i miniatyrklubben, så har jag samlat på mig en del. Hade även köpt en gammaldags affärsinredning. Rokoko möblemang, annat smått och gott utöver de månatliga paketen.
Men så för ett tag sen, blev jag så trött på att höra klagomål på mina saker, så jag tog ner varenda sak ( pynt , tavlor etc. ) Allt utom mina garner är nu bortställt.
Fy så dött det känns :(
Trist när man inte kan ha nåt av det man mår bra av att ha omkring sig framme. Jag är inte så noga med att det är "enhetligt" som en del andra. Heller inte trendberoende. Vet vad jag gillar, och omger mig gärna med helt olika saker. Då jag tycker det är fint i sig, och varje sak fyller en plats. Och får mig att må bra, bara genom att man kan titta lite extra på dem ibland.
Men åter igen, drer jag tillbaka mina rättigheter. Har fått rådet av min terapeut att : ta min plats i tillvaron och göra sånt jag mår bra av. För min egen skull.
Men man orkar inte med att höra att man bara gör sådant man tycker är roligt, att det är fel på sakerna för att de inte passar andras smak. Så nu har jag bestämt mig för att sälja av en del miniatyrer. Något vitrinskåp eller ett stort äldre dockskåp lär jag ju aldrig få. Det svider lite att sälja dem. Men som så mycket annat svider det att se dem ligga där med. Åter en dröm jag drömt som i och med detta blir en ouppnåelig sådan.
Ska även sälja min illusions stickade Elvis Presley.
Den gjorde jag åt min fosterbror. Han har alltid varit ett stort Elvis-fan.
Jag slet verkligen med att få den klar. Ser lite dåligt så det var kämpigt med det svartvita. Men så för ett tag sen, blev han arg på mig. Jag hade försökt stötta honom med en del saker. Försökt finnas där när han exempelvis skulle göra sånt som att flytta. Nu hade vi kommit överens om att jag skulle komma en gång i månaden minst. För att vi tillsammans skulle få in räkningarna åt honom.
Dagen innan jag skulle komma denna gången. Så ringde han och sa att jag inte skulle komma. Jag hade tyckt gången innan att han lät annorlunda. Nu gjorde han absolut det. Så frågade om jag gjort något som han var arg på, är ju lätt att rusa iväg och trampa nån på tårna, även om man inte ser det just då.
Nu brukar jag ju analysera det mesta. Och jag kan faktiskt inte komma fram till varför han blev arg på mig. Jag sade iallafall när vi pratade den sista gången att visst det är ditt beslut, vill du inte att jag ska hjälpa dig med räkningarna så gör jag inte det. men jag tänkte komma med Elvis. Fick bara en fnysning till svar. Ändå hade vi pratat om detta. Jag visade honom på mönstret och vilken bild det var, innan jag köpte garn och började. Det var ett kort som inte var från hans bästa period. Han var lite "plufsigare" sådär. Då var han jätteglad, och såg fram emot att få den. Jag skulle ge honom den. för att jag ville göra honom glad. Han har ju ms, och anledningen till att jag försökt att hjälpa honom är att jag vet att han inte kan själv. Och så har jag varit orolig då man aldrig vet hur fort försämringen går. Med den typ av ms han har. Ville göra det lilla jag kunde för att sätta små guldkorn i tillvaron. Men tydligen gjorde jag något dumt en av gångerna...
Nu hänger han där Elvis, och jag blir lite ledsen var gång jag tittar på honom. dessutom vågade jag inte packa undan tavlan, säkrare att ha den på väggen tills jag har sålt den. vilket jag försöker göra just nu.
Är det inte konstigt egentligen ? Mycket av det man får vara med om som man har lättare eller svårare att ta. Detta att aldrig få utföra det man drömt om är tungt. Nästa steg nu blir väl att sälja de färger jag köpt. Då jag i våras gjorde iordning ute på altanen för att måla där under sommaren. detta blev ju också ratat. Slutade med att jag inte använde altanen under sommaren. Jag och flera andra trivdes jättebra där. Men inte heller det dög. Skulle ändras. Skulle tas bort saker. Framför allt det hörn jag tänkt måla i. Eftersom jag inte kan ha mina målar saker framme inne heller. Så får jag väl sälja dem med. Ännu en sak som grusas.
Så synd att folk inte kan förstå hur viktigt det kan vara för en kreativ person, att få pyssla med de olika saker man mår bra av. Istället känner jag nu hur jag återigen dör en smula för varje dag. Jag som var så lycklig när jag fick tillbaka lusten att uttrycka mig genom handarbete , målning etc.
Allt sånt är ju onödigt och meningslöst. Har jag fått höra, de senaste åren.
Varit mycket klagomål. När jag för att jaga bort ångesten, skaffat mig projekt att tänka på och som kan ta bort de mörka , andra tankarna.
Hur kan någon tro att jag ska må bättre om det som gör mig lycklig tas bort bit för bit ?? Istället känner jag bara att jag dör en smula varje dag. Ett tomt och dött hem, är allt annat än jag !!
Vet inte om jag sagt det här, men har ju sedan jag var liten. Alltid önskat mig ett dockskåp. Det jag gillat mest med dessa är ju de små sakerna. Så när jag fick mina skadeståndspengar ( vanvården) bestämde jag mig för att jag skulle köpa mig ett sådant. Fick tag på ett vanligt Lundby. Men det skulle göras i ordning, skaffade tapeter osv. men de blev aldrig av att jag fixade klart det. Har ingen riktigt bra plats att vara på med sådant pyssel, blir surt om man har något framme. Så har haft lite saker framme en period, i ett väggskåp jag har. Blir ju inte som jag tänkte. Och då jag i flera år var med i miniatyrklubben, så har jag samlat på mig en del. Hade även köpt en gammaldags affärsinredning. Rokoko möblemang, annat smått och gott utöver de månatliga paketen.
Men så för ett tag sen, blev jag så trött på att höra klagomål på mina saker, så jag tog ner varenda sak ( pynt , tavlor etc. ) Allt utom mina garner är nu bortställt.
Fy så dött det känns :(
Trist när man inte kan ha nåt av det man mår bra av att ha omkring sig framme. Jag är inte så noga med att det är "enhetligt" som en del andra. Heller inte trendberoende. Vet vad jag gillar, och omger mig gärna med helt olika saker. Då jag tycker det är fint i sig, och varje sak fyller en plats. Och får mig att må bra, bara genom att man kan titta lite extra på dem ibland.
Men åter igen, drer jag tillbaka mina rättigheter. Har fått rådet av min terapeut att : ta min plats i tillvaron och göra sånt jag mår bra av. För min egen skull.
Men man orkar inte med att höra att man bara gör sådant man tycker är roligt, att det är fel på sakerna för att de inte passar andras smak. Så nu har jag bestämt mig för att sälja av en del miniatyrer. Något vitrinskåp eller ett stort äldre dockskåp lär jag ju aldrig få. Det svider lite att sälja dem. Men som så mycket annat svider det att se dem ligga där med. Åter en dröm jag drömt som i och med detta blir en ouppnåelig sådan.
Ska även sälja min illusions stickade Elvis Presley.
Den gjorde jag åt min fosterbror. Han har alltid varit ett stort Elvis-fan.
Jag slet verkligen med att få den klar. Ser lite dåligt så det var kämpigt med det svartvita. Men så för ett tag sen, blev han arg på mig. Jag hade försökt stötta honom med en del saker. Försökt finnas där när han exempelvis skulle göra sånt som att flytta. Nu hade vi kommit överens om att jag skulle komma en gång i månaden minst. För att vi tillsammans skulle få in räkningarna åt honom.
Dagen innan jag skulle komma denna gången. Så ringde han och sa att jag inte skulle komma. Jag hade tyckt gången innan att han lät annorlunda. Nu gjorde han absolut det. Så frågade om jag gjort något som han var arg på, är ju lätt att rusa iväg och trampa nån på tårna, även om man inte ser det just då.
Nu brukar jag ju analysera det mesta. Och jag kan faktiskt inte komma fram till varför han blev arg på mig. Jag sade iallafall när vi pratade den sista gången att visst det är ditt beslut, vill du inte att jag ska hjälpa dig med räkningarna så gör jag inte det. men jag tänkte komma med Elvis. Fick bara en fnysning till svar. Ändå hade vi pratat om detta. Jag visade honom på mönstret och vilken bild det var, innan jag köpte garn och började. Det var ett kort som inte var från hans bästa period. Han var lite "plufsigare" sådär. Då var han jätteglad, och såg fram emot att få den. Jag skulle ge honom den. för att jag ville göra honom glad. Han har ju ms, och anledningen till att jag försökt att hjälpa honom är att jag vet att han inte kan själv. Och så har jag varit orolig då man aldrig vet hur fort försämringen går. Med den typ av ms han har. Ville göra det lilla jag kunde för att sätta små guldkorn i tillvaron. Men tydligen gjorde jag något dumt en av gångerna...
Nu hänger han där Elvis, och jag blir lite ledsen var gång jag tittar på honom. dessutom vågade jag inte packa undan tavlan, säkrare att ha den på väggen tills jag har sålt den. vilket jag försöker göra just nu.
Är det inte konstigt egentligen ? Mycket av det man får vara med om som man har lättare eller svårare att ta. Detta att aldrig få utföra det man drömt om är tungt. Nästa steg nu blir väl att sälja de färger jag köpt. Då jag i våras gjorde iordning ute på altanen för att måla där under sommaren. detta blev ju också ratat. Slutade med att jag inte använde altanen under sommaren. Jag och flera andra trivdes jättebra där. Men inte heller det dög. Skulle ändras. Skulle tas bort saker. Framför allt det hörn jag tänkt måla i. Eftersom jag inte kan ha mina målar saker framme inne heller. Så får jag väl sälja dem med. Ännu en sak som grusas.
Så synd att folk inte kan förstå hur viktigt det kan vara för en kreativ person, att få pyssla med de olika saker man mår bra av. Istället känner jag nu hur jag återigen dör en smula för varje dag. Jag som var så lycklig när jag fick tillbaka lusten att uttrycka mig genom handarbete , målning etc.
Allt sånt är ju onödigt och meningslöst. Har jag fått höra, de senaste åren.
Varit mycket klagomål. När jag för att jaga bort ångesten, skaffat mig projekt att tänka på och som kan ta bort de mörka , andra tankarna.
Hur kan någon tro att jag ska må bättre om det som gör mig lycklig tas bort bit för bit ?? Istället känner jag bara att jag dör en smula varje dag. Ett tomt och dött hem, är allt annat än jag !!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar