När hoppet försvann

Det tog sex år innan jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre

Att jag skulle få tillbaka något av min relation till mina två äldsta.

När det hände fick jag ett stort hål i mitt inre.

Jag hade aldrig varit ifrån dem innan.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt att hitta utvägar som inte skulle skada dem.När han stormade in mitt i natten och hämtade Min mellan son kommer alltid vara fastetsat i mitt minne. Den äldste hade fått order om att vara i lägenheten sista dagarna. Han hade varit utomlands på resa med 

"badminton gänget" Vilket framgick senare att det var eleven som han inlett ett förhållande med innan hon ens gått ur nian ! Urk gör mig illamående att tänka på :( Hon var bara några år äldre än vår äldsta son !

Klandrar mig själv för att jag var så svag och rädd. Jag trodde väl fortfarande på hoten han i alla år slängt på mig ? Om jag lämnade honom skulle han se till att jag aldrig fick se mina barn igen. Och vem skulle tro mig ? Han satt i socialnämnden, och han sa att hans föräldrar också skulle påstå att jag var en dålig mamma. Om jag nu varit det så skulle han väl inte lämnat mig ensam med det totala ansvaret dygnet runt sen de föddes ? Sista året var han borta både vardag och helg. Jobbigt att spela nakenbadminton med tennisracket !

Jag ringde socialchefen för att fråga om de hade nånstans vi kunde ta vägen innan han kom hem, det fanns inte. Ringde annan instans och fick rådet att ha någon i andra änden av telefonen. Jag var livrädd hela den dagen. Han hade ju nyckel kvar till huset trots att han flyttat till lägenhet, så att HAN skulle ha någonstans att bo om han kom till kronofogden...

Jag är glad att han inte tog den minsta med sig, de hade ingen relation till varandra och han var en mycket känslig pojke. Bara tre år då.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt hitta utvägar som inte skulle skada dem. Att stå i varsin ände och dra i dem var aldrig på kartan. Jag vet vad som händer i en sådan persons närhet när dörren stängs. Denna skitidiot levde jag med i sjutton år. Och från sex års ålder bodde jag i fosterhem i sunne där fostermamman var sådan. Så jag vet hur det är att vara liten och rädd, och aldrig veta när det smäller nästa gång.

Finns ju inga bestämda regler med sådana människor. Då allt är beroende av deras sviktande humör och sjuka psyke.....

Tycker dessutom inte att man äger sina barn. Man har förmånen att få låna dem en liten stund. Och sedan får man finna sig i att vara en statist i deras vuxna liv.

Jag är så glad över den återvunna kontakten med mellansonen som varat många år nu. Sedan han kände att han vågade. 

Och att han faktiskt  själv bestämmer angående detta.

En kort stund hade jag nån typ av kontakt med äldste sonen med. Men för närvarande är jag placerad i frysen igen.

Så: Hur kan en mamma lämna sina barn ?

- Det kan hon inte. Hon går sönder bit för bit. Och inser till sist att alla skulle ha det bättre utan henne. Eftersom hon känner sig skyldig till så hemskt mycket, att inte kunna få ta hand om dem så de är trygga. Olika minnen man har då man inte räckt till är också ett tungt ok att bära.

Nu kom jag igenom det svarta. Mycket tack vare den förbättring som skedde med kontakten. Hålet är inte lika stort längre. Men är fortfarande och kommer säkert alltid att vara infekterat.

Jag kommer ALDRIG att kunna förlåta mig själv !!!

Balansera på avgrundens kant

Jag trodde jag var så mycket starkare nu.
Men så fick jag höra att en mamma aldrig skulle kunna lämna sina barn.
Och blev ifrågasatt då min berättelse tydligen inte övertygade.
Men kan inte egentligen själv förstå hur det kunde bli så illa. Eller snarare kan inte, och kommer troligen aldrig förstå hur onda en del människor kan vara. Som om de livnär sig på andra människor. Tar deras lycka ja allt de kan egentligen.
Jag vände mig till olika instanser för att fråga vad jag kunde göra för att kunna få tillbaka åtminstone en del av kontakten med mina äldsta barn.
Fanns inget utom rättegång. Och som förälder hade jag inga rättigheter.
Detta sår är så stort och ömt fortfarande. Att bli alienerad från mina barn var det som till slut knäckte mig totalt. Jag ville inte leva längre. Och jag har så dåligt samvete för jag känner att jag svek dem. Kunde ju inte finna nån utväg som inte skulle riskera skada dem. Hela dagen igår var så svart att jag bara var ute med hundarna, och sov bort resten.
Idag är inte särskilt mycket bättre. Jag är inte värd annat än att skämmas över allt det jag gjort fel. Jag ville vara den bästa mamma jag kunde. Men räckte inte till.
och jag förklarade alltid om svinets beteende för att mina barn inte skulle bli ledsna när han betedde sig dåligt mot dem.
Men de fick växa upp och höra massa dåliga saker om mig.
Hur kunde jag tro att jag skulle vara värd kärlek nu ?
Har inget att erbjuda någon, bara mig själv och det har ju aldrig räckt förut.

sommar 2019

Nu är det ju verkligen längesedan sist !
Många odelade projekt och händelser under dessa år.
Läste igår igenom min blogg. Mycket blandade känslor. Skämmas lite, nästan gråta lite och en del just det så var det ! Upplevelser där.
När de ändrade min sjukhusvistelser på psyk till tvång, tvingades jag också ta elchocksbehandling. Jag var dum nog att fråga hur det funkade med sån behandling när jag kom in den gången. Hade ju hunnit med otaliga medicinbyten vid det laget. Mitt mörker var fortfarande svart som den mörkaste skogstjärn. Och ångesten var där hela dagen från jag vaknade till jag somnade. Hade stora problem med att somna. Så var oftast sådär illamående trött med.
Hur som.. fick sammanlagt 7 behandlingar. Fick gå till tandläkare på sjukhuset för att kolla så ingen tand var farligt lös innan.
När jag kommit hem läste jag mina journaler, det visade sig då att bara 3 behandlingar funkat. Lite förvånad där, då ingen sagt något om det.
Ännu mer förvånad blev jag när det efter varje tillfälle stod att jag inte brydde mig om hur jag såg ut ! ? Skulle vara lite intressant att veta varför jag när jag vaknade skulle kamma mig och greja till det. När jag skulle köras ner till op. avd på sjukhuset och bli sövd och få elchocker? Det var i mitt tycke helt onödigt så jag kammade mig osv. när jag var uppe på avdelningen igen Efter jag fått frukost.
Under min första vecka hemma efter den resan, gick en tand av en annan gick sönder i tre bitar. Och en hade blivit lös.
Den som gick av satt givetvis framtill i munnen. Skäms extremt över att den ser ut så. Men svårt att åtgärda det nu. Ekonomisk omöjlighet för det första och så får jag inte ens ställa mig i kö då de avregistrerade mig för typ 22 år sedan.
Då hade jag sökt för en kindtand jag hade ont i. Den skulle behöva rensas och jag fick veta pris för detta, var en stor summa så vi diskuterade och de sade att jag kunde göra klart och sedan ringa landstinget och få avbetala fakturan.
Men var inte bara den tanden de höll på med, massa annat jox med.
Jag var jätteglad den dagen jag skulle få permanent fyllning i tanden.
Men då plötsligt sa tandläkaren och sköterskan att de trodde att jag inte skulle kunna betala, så jag fick gå hem. Kände mig så förnedrad. Rik har jag aldrig varit, men på den tiden hade jag alltid lyckats betala mina räkningar, jobbade som ett svin innan jag sedan blev sjukskriven.
Hursomhelst så skulle vi köpa bil och tog ett lån till detta och lade med bla. den räkningen i betalnings högen. Tre dagar senare ringde det från folktandvården.
Nu tyckte de att jag skulle komma minsann ! Men dagen före hade tanden spruckit i bitar jag var väldigt besviken och det framgick nog ganska tydligt.
Nästa gång jag behövde söka hjälp där fick jag veta att jag blivit avregistrerad.
Och nu kan jag alltså inte ens ställa mig i kö. Provade en privat klinik i stan då jag var tvungen att göra ett salivprov för att se om jag kunde få tandvårdsbidrag.
detta gick alltså inte heller på folktandvården här. I stan fick jag göra provet, men kunde inte köa där heller. De har extra fullt nu när nyanlända får gratis tandvård.

Så får väl vänja mig
Det sista faktiskt till och med dryga året har jag mått mycket bättre.
Beror nog på att jag tillslut fick rätt medicin, och fick veta att den ena av dem skulle tas var kväll och inte vid behov.
efter tvångsintaget då herr gris hade ringt och öst massa lögner till avdelningen.
Fick jag inte åka hem utan att ha medicintilldelning.
Den jag ska ta på morgonen och den på kvällen funkade väl att få klockan sju på morgon och sju på kvällen. Men inte mina lugnande vid behov eller sömntabletten. Kunde helt enkelt inte lägga mig vid sju på kvällen, ska väl inte tvingas till det heller tycker jag. Men hade en stark anledning till att jag inte kunde. Min son sov hos mig, och behövde då veta att jag var vaken minst en timme efter han somnat, ifall han vaknade och mådde dåligt.
Jag försökte prata med de olika sköterskorna om det ohållbara tidsschemat. Men fanns ingen vilja att försöka ändra något via något så enkelt som ett samtal till ansvarig läkare.
Till slut bestämde jag mig för att sluta med medicinerna, för att få tillbaka makten över mitt liv.
Jag tog med mig min exsambo för att inte sitta ensam och få en på förhand förlorad ord mot ord situation. Sade att jag inte skulle ta mer medicin, och att jag ville höra till David Sundberg på vc Forshaga.
Det gick ganska bra ändå på mötet, fick som jag ville.
Men sedan efter jag kämpat i månader utan medicin och kände att jag var på väg att dras ner i avgrunden igen, åkte jag till min läkare och diskuterade det hela.
Han satte in två av de fem jag haft innan. Han frågade förvånat varför jag hade haft psykosmedicin. Kan säga att jag blev minst lika förvånad av att veta det. De sätter bara in en massa nytt och så får man en medicinlista med sig hem utan förklaring vad det är och att det är depå och inte vb hade ju varit extremt bra att veta. Nu fick jag korrekt info och efter vanliga biverkningshelsiket vid insättningen av dem. Började jag gradvis slippa ångesten som jagat mig hela dygnen innan. Ljuvligt skönt att lugnt kunna sitta kvar inne och pyssla istället för att traska runt i hopp om att åter få kontroll på paniken och rädslan som skrämde mig så fruktansvärt så jag tidigare inte velat leva vidare.
Min läkare släppte inte bara , utan ringde upp mig med jämna mellan rum första tiden. En enorm trygghet faktiskt. Är nu glad att jag tog det beslut jag gjorde.
I början av detta året fick jag akut åka in och operera mig då jag fått ett sår som värkt hål på magsäcken. Hade haft ökande problem i minst ett år nu när jag tänkt efter. Inte en gång hade jag misstänkt magsår. trodde mina magsmärtor berodde på att jag slarvat med att äta som jag borde. efterssom jag inte fick gå på toa heller trodde jag att jag behövde laxermedel. Fick bara mer och mer ont.
Sista 2 1/2 veckorna hade jag ont dygnet runt. Sista dygnet fick jag överdjävliga attacker, och var så slut att jag blev andfådd av att gå mellan köket och vardagsrummet uppskattningsvis 8-10 meter.
Hur jag klarade av flytten har jag ingen aning om. Hann för första gången inte få iordning på sakerna, efterssom jag var så totalt slut. Ringde vc och de sa bara att jag skulle byta laxermedel. Sista morgonen ringde jag rådgivningen, då jag börjat förstå att det var något allvarligt som inte skulle gå över. Men hon tyckte jag skulle lägga på och ringa och boka tid på vc.
Som tur var ringde jag grannen som kom över. Direkt hon såg mig förstod hon att det var väldigt fel. Hon ringde rådgivningen igen och sade tillslut att hon var orolig att något skulle brista så fick jag prata med dem igen och nu skulle jag ta mig till akuten då. Grannen sa att om jag var kvar hemma när hon kom från jobbet vid 22 skulle hon hjälpa mig dit. Som tur var provade jag att ringa min son och frågade om han hade möjlighet att hämta mig och köra mig.
Grannen skulle passa hundarna. Det var tydligen tur att vi kom dit när vi gjorde det. De hade sagt till min son att det var timmar om att göra.
Hade inte varit så lyckat att vänta till 22 då.
Operation på natten, fruktansvärd värk efteråt, med infektion i mjukdelarna på ena sidan. Var nog ganska illa där ett tag, jag som är storrökare tänkte inte ens på att ta mig upp för att röka ! Inte fgörrän en doktor sa att han trodde det var köttätande bakterier då infektionen var seglivad. Då steg jag upp och tog rullatorn och gick ner till skampålen utanför sjukhuset och rökte.
Kan lova att jag var ganska stressad av tanken att dessa bakterier kalasade fritt. Kan fort bli stora sår av dem. Så ni kan nog förstå hur lättad jag blev nästa morgons rond, när samma läkare sa att det inte var så.
<Till sist började det släppa och blev istället till var som kunde klämmas ut.
Ville hem så skötte sköljning och klämmande själv hemma. När det slutat göra ont fick jag rena euforikänslor ! Och även mycket tankar, då jag faktiskt skulle ha kunnat dö där. Det var ljuvligt att bara vara utan värk i magen klarade inte kaffe så bra fortfarande lite känslig med det och att jag inte kan äta så mycket. men mår faktiskt ganska bra :) Nu när det släppte har jag kunnat tänka mer. Och kom på här att jag faktiskt mått ganska bra psykiskt senaste dryga året minst. Det var bara det att jag ramlade och slog mig så jag hade infernaliskt ont. Och strax efter det mojnat lite fick jag dessa mag besvär. Så jag hade som vanligt bara fortsatt överleva en dag i taget. Men nu med facit och analyserande kan jag då konstatera att livet är ganska ok faktiskt. Har börjat umgås med fler, fått 2 verkligt goda vänner som jag litar 180% på
Och så har jag följt mitt beslut att börja leva nu. I min syn på ett fullvärdigt liv är då flocken och de jag alltid önskat skulle ingå där. Jag har mina hundar hos mig. Jag har ju fortfarande mina barn också, det är ju bara det att man blir lite som en statist i deras liv. Man måste ge dem utrymme och integritet, samtidigt vill jag att de ska veta att de alltid är välkomna och att jag alltid kommer älska dem gränslöst ! Det som fattas i min inre cirkel är min följeslagare för , hoppas jag resten av resan. Kanske kan man säga att jag är i livets höst nu ? Eller ? Fyller 48 detta år. Jag har iallafall provat och letat lite efter nån som är snäll lugn och trygg
och lite andra önskemål. Jag vet ju att vad jag letar efter är någon som kan vara min trygghet och som kan klara att tycka om mig även när han vet vem jag är.
En klar fördel denna gång är ju att jag är på ett så mycket ljusare ställe än då jag träffade mitt ex.
Tänk att det faktiskt finns en person som läst mina blogg anteckningar och ändå ville träffa mig !
Skulle kunna avsluta med min gymnastiska övning , när jag efter konvalescenten
skulle försöka "sätta på mig ett ansikte" , Sminka mig alltså . det var ingen rolig historia, eller ganska kul egentligen. Man står där darrande och försöker se tillräckligt bra för att träffa ögonfransarna med mascaran och inte över och under istället. Gick sådär får jag säga, fick minsann pilla med topz för att få bort där det inte skulle ha hamnat. Sen skulle jag ha på ögonskugga då, bara för att upptäcka att jag borde haft något att hålla i ögonlocket med så det inte skrynklade ihop sig som ett dragspel. Lite nostalgiskt mindes jag då när jag började sminka mig på 80 talet då låg det still där det skulle, då såg jag också vad jag gjorde. Slapp få chocken om jag tittade i spegeln i dagsljus :D
Sedär nu berättade jag det då.
Annars kan jag berätta att de enda projekt jag får hålla på med nu är till en liten Selma som ska anlända under Juli månad. Har inte fått så mycket gjort som jag planerat men något i allafall håller på för fullt, eller när jag är fokuserad och inte fladdrar iväg nån annanstans med tankarna.
Är så skönt just nu ! Äntligen kom solen tillbaka igår kände jag bara att jag måste ut i det fina vädret orkade inte sitta och sticka. Utan tog med doggsen och gick till en av mina vänner, och där bara var vi i flera timmar. Så mysigt för hundarna att få gå utan koppel i trädgården. Och vi pratade och gick små vändor och kollade de olika blommor som skjutit fart där.
Och nu idag har jag då skrivit här igen. bestämde inatt att jag skulle skriva något, men vad vet jag aldrig förrän det är gjort. Känner för att gå ut igen nu.
Får ju erkänna att jag hoppas lite på den man som läste och ändå ville träffa mig.
Hoppas det varar. Det kommer i så fall bli spännande att lära att känna varandra och se vad som händer.

Lite tankar

Hej igen :)

Har suttit och tänkt på detta med ljuspunkter i livet. Tänkte på de få personer som kan ge en människa så mycket genom att bara vara goda.
Har inte så många, men de jag mött har gett mig en viss styrka. Och tror jag även format mig till en viss del. Utan dem tror jag att jag varit så skadad , att jag inte kunnat känna något, eller gett till exempel mina barn, den ömhet och närhet de behövt. Säger inte att jag var felfri där. Många dåliga samveten, då man inte räckt till och gjort rätt. Man får ju tyvärr leva med sina misstag.
Men jag har ändå kunnat samspela och fått den kontakten, som de behöver redan från de är bebisar. har läst om dessa som inte ens kan tolka barnets första leende på rätt sätt. En mamma tyckte att babyn hånlog. Hur skadad är man då ?
Minns ju själv värmen när de första gången höll om mitt finger. Första ögonkontakten, då vi såg varandra i ögonen, och de kunde hålla kvar blicken. Den kärleken man kände från början, som bara förnyades och blev större och större tills man nästan sprack. Tänk när de första gången sträckte upp sin lilla hand och strök mig på kinden. Eller höll i mitt hår. Denna kontakt tror jag inte jag varit förmögen till utan de få åren jag hade hos min bra familj.
För att återgå till andra ljus punkter som barn och senare i livet från andra människor :
mitt första exempel på de som gett mitt liv ljus, är min andra fosterfamilj. mitt minne därifrån är att jag hörde till familjen. Jag visste inget annat då, blev en chock när de sagt att jag skulle flytta. förstod inte vad det innebar förrän de var borta. Och aldrig hämtade hem mig igen. Gick i andra terminen av förskolan då.
Men där hörde jag till. Där fick jag tröst och kärlek. Någon läste sagor och sjöng för mig på kvällen. När Trollmor har lagt sina 11 små trollbarn och bundit fast dem i svansen.... Den betyder fortfarande mycket för mig ♥ När jag var rädd på nätterna flyttade de in sängen så jag hade den bredvid deras.

Allt detta tog slut i nästa familj. Första gången jag var rädd på natten och sökte tröst , fick jag veta att det inte var något man fick där. Skäll och bortskuffande istället. Mörkret jag minns att mitt liv mest har inneburit , minns jag mer tydligt från och med att jag kom dit. Sen finns det några få ljusglimtar under de åren.
Men alltid i form av andra människor. Min ena fosterbror var en stor trygghet.
Men såna där tillfällen då man behövt uppmuntran, och kanske positiv feedback då det gått bra. Fanns aldrig från dessa foster föräldrar. För att ta ett exempel, så hade jag en gång vunnit en jogg på en mil cirka, Lite lustigt detta, för jag trodde att jag var vilse då jag inte såg någon annan :) När jag kom i mål visade det sig att det berodde på att jag var först :p
Men när jag kom hem , glad över denna vinst och skulle berätta, var reaktionen : noll. På sin höjd en suck. Som tur var hade de besök där då. och de blev glada för min skull och gav mig en ljusglimt som jag än idag minns med värme.
I mellanstadiet hade jag en lärarinna som försökt lyfta mig hela tiden. Då hade jag ganska bra sångröst. Hon försökt ge mig självförtroende genom att ge mig chans på chans att få visa vad jag kunde, hon lät mig till och med vara med i en film vi gjorde på skolan. Hon lät mig sjunga själv i olika uppsättningar vi hade. Och skulle visa upp för de familje medlemmar som kom på dessa event. men jag var så otroligt blyg och rädd för att visa min svaghet, så det gick nog inget vidare. Sjöng så tyst att kören överröstade mig :) Sen hade jag ju bara henne som trygghet i skolan. var extremt mobbad ett tag där. Blev jagad på rasterna, så jag fick springa fort och låsa in mig på toan. De tyckte att det var kul att försöka trycka ner mitt huvud i toan på den tiden. Blev alltid sist vald i exempelvis brännbollen. Ååh måste vi ha henne med i vårat lag....
Detta trots att jag faktiskt var bra på att både slå långt och springa fort.
Det var pojkarna som gav sig först. Jag brukade vara med dem och spela fotboll och bandy på rasterna, till slut. På vintern gjorde vi snögrottor. Några av killarna var där på sin lediga tid och jobbade med dem också. Då de bodde nära skolan. Minns när vi lekte vem som kunde ta sig in i grottöppningen på "fulaste viset" Tyvärr så gjorde jag det så tokigt att jag fastnade där :p Gick in med baken först, dubbelvikt. Och så satt jag där då. Några sprang för att hämta fröken. ( var fortfarande den fina fröken som jag minns med värme ) Hon kom med en skyffel och en tekopp. Som jag fick dricka medan hon fick gräva loss mig. Satt så hårt fast att det inte gick att dra :) Detta var ju en besvikelse såklart för de killar som länge jobbat med grottan. Känner mig fortfarande ledsen för deras skull.
Hon var rolig denna fröken. tror inte det gör något att nämna hennes namn då jag ju bara har gott att säga om henne. Hon hette Annalisa Ranunger. En gång kom hon till skolan hårdsminkad, parfymerad och med en ill rosa peruk :D det var för att demonstrera dels mot att vi tjejer börjat använda parfym och starka hår sprayer. Hon och säkert någon av eleverna var ju allergisk. sen var hon av en lite äldre generation, hon hade varit lärare till många av elevernas föräldrar. Hon tyckte säkert att det var något tidigt och ganska onödigt att vi i trean fyran redan började experimentera med detta :)
Hon var varm och rolig. Regler javisst , men ett stort hjärta.
Sen har jag ljuspunkter i vuxen ålder med, dessa som lyft mig och hjälpt mig att hålla mig flytande under svåra tider. En vän som jag alltid kunnat prata med som intalade mig att jag inte var fel, eller tokig. Hoppas och tror att vi hjälpte varan under småbarnstiden. men även att hon betydde stort mycket mer för mig i överlevnads synpunkt än jag för henne ♥
Hade även en otroligt varm och snäll svärfar. han är en av dem som aldrig säger elaka saker till sina medmänniskor, utan istället letar efter positiva saker att säga. Tack för att du fanns där ♥ tack för att du finns i mina barns liv ännu !
Hade även i mitt nuvarande förhållande, en lika fin och varm svärmor ♥ Redan första gången vi träffades var hon och ena systern och köpte en present, och vad finare var, så sade hon välkommen i familjen ♥ ♥ Det betydde så otroligt mycket för mig. dessa ord hade jag aldrig hört förut. och jag kände även att hon verkligen menade det.hon var så varm och snäll , gjorde allt för sin familj. Tyvärr kunde vi inte träffas så ofta. Eftersom de bodde 180 mil ifrån där vi bodde. Och hon gick bort för drygt 1,5 år sedan. Hon var en av dessa människor som världen blir så mycket fattigare utan. ♥ ♥

Detta är några av mina viktigaste personer i livet. Då nämnde jag inte mina barn. Som är i egen division. De gav mitt liv en mening. De var min enda anledning att finnas här, och de var min första riktiga familj. Min första egna "flock"

Nytt år nya tag

Inför det nya året kan man bara hoppas det blir bättre ♥
Året som gått har  varit både bra och dåligt.
Bra för att jag återfått en av mina 3 delar av ♥
Fått tillbaka min mellanson, på så sätt att vi har viss kontakt och lite av det vi förr hade. Något annat kan jag knappast hoppas på, då han snart är vuxen och helt naturligt är på väg mot egna nya mål :) Men med 2 av mina 2 barn i min närhet, känns livet lite lättare ändå. Saknas en del, men läkt lite detta år. Samtidigt har det varit ett helvetiskt jobbigt år med. Har kämpat med denna ångest, depression och PTSD
Som jag dragits med, och som hotat att förgöra mig alltmer för varje år.
I början av året var det riktigt illa. har fått terapi och provat nya mediciner. Några av dem funkade inte alls, och var gång man byter eller ändrar dos så blir det mycket värre innan det förhoppningsvis blir bättre. Och så har jag inte alltid förståelse från min närmaste krets. Som tror att jag bara tänker på negativa saker, att jag är lat etc. De som vet vad detta handlar om vet också hur förlamande detta tillstånd kan vara. Man kan till en viss gräns tvinga sig själv att göra saker. Men sen när inte heller det går, så går ingenting. All negativ respons, får dig bara att känna dig mer värdelös, och som en belastning för andra. Har kämpat även med detta, att känna att jag behöver leva för att jag annars skulle såra de som betyder mest. En dag kanske jag känner att jag vill leva igen. Har försökt hitta lusten att göra saker, som jag fått rådet att göra. Blev som en livlina detta. Dels för att lindra ångesten. och även som ett sätt att uppskjuta det jag tänkte att jag borde göra. Jag skulle bara göra det och det och några andra saker innan jag avslutade allt. Det mest skrämmande var att jag fick bättre och mer hållbarare planer på hur jag skulle göra. Sen slog det mig att även om jag var dålig för alla människor runt mig. Så visste inte mina djur hur dålig jag var. Och då jag är rädd för att de skulle hamna hos fel människor. Blev detta en anledning att vara kvar.
Sen sade min terapeut lite om hur hårt det skulle vara för mina barn om jag försvann. Jag tänkte en del på det. Önskar det fanns utrymme för mina kreativa behov. Får man göra saker, och kanske få positivt sagt om dessa så blir det meningsfullt. Men om det bara är i vägen och fel, och anses som onödigt göra.
då man ska städa etc. tappas lusten och glädjen, mina planer som jag fick då kreativiteten kom tillbaka, börjar som så mycket annat jag drömt att dö ut. Det är just det som är en stor del med. Att man slutar drömma för att det inte är någon ide, när man ändå aldrig får genomföra dem. Jag kan inte på grund av min rygg och leder städa och greja i trädgården etc, förutom kortare stunder. Detta får mig att känna mig dålig, ännu värre då när man hör att man ska känna det, att man bara är lat. Jag vill få vara mig själv snart. 43 år nu, och aldrig fått vara den jag vill, vill omge mig med saker som talar till mig, inte ett tomt och enhetligt hem.
Ja vi får se vad detta nya år för med sig. Kan ju vara så att en del vänder nu. Min terapeut säger att jag ska stå upp för mig själv, ta plats.
Men om jag gör det kallas det tjafs :/ Får jobba på det tror jag, samla kraft och mod att bara vara mig. Något som är i en helt annan riktning då, har sålt nästan alla mina miniatyrer, och mitt konstnärs set. Nu även symönster.
Jaja får ta plats med mina andra färdigheter.

Ja detta var lite om året som gått och ännu mindre om förväntningen inför det nya. En numera ovan känsla börjar smyga sig på ändå i vissa aspekter. Har ett litet hopp om vissa viktiga personer igen. Det var ju när jag för drygt 2 år sedan förlorade hoppet, som jag även förlorade grunden jag stod på. Det är verkligen sant det som säger: det sista som överger människan är hoppet.
Därifrån har vägen varit extremt tuff, för mig och även de i min närhet.

Undrar vad ni begrundar från det gamla året, och vad ni hoppas inför det nya ?

eftertankens beska och ibland bitterljuva känsla...

Idag som så många andra dagar har jag halkat in på dåtidens minnesbana.
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.

Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :( 
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(