Innan mörkret kom

Mellan ca ett tom. 6 års ålder bodde jag i en bra familj.
Tror att tiden med dem varit min räddning.
Utan de åren tror jag det skulle ha varit svårt att känna empati och kärlek.
Jag kunde ha blivit en kall och bitter människa.
När jag kom till denna familj var jag skadad av att inte fått anknyta till någon.
Flyttades 11 gånger under mitt första år. När jag kom till denna familj kunde jag inte gråta, utan stod bara tyst.
Hade viss kontakt med dem även efter jag blev flyttad till värmland.
 De var min livboj.
Men när de åkte den gång de körde mig till värmland, så kom mörkret.
Som tur var kunde jag fortfarande drömma om saker då. Så satte stor tilltro till framtiden. Att bli fri från detta onda och mörka hem. Så väntade på att bli vuxen.

Orkar inte gräva mer idag, nu sticka lite och sedan vila kanske. Blivit så trött igen. Och haft en del ont i magen. Man blir ju lite orolig att magsåret blivit sämre. Men måste vänta till 22/8 på nästa gastroskopi. Lite nervigt denna gång. Om såret inte blivit bättre nästa gång heller ska de ta en biopsi.
Det vet man ju hur det kan sluta. 

När hoppet försvann

Det tog sex år innan jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre

Att jag skulle få tillbaka något av min relation till mina två äldsta.

När det hände fick jag ett stort hål i mitt inre.

Jag hade aldrig varit ifrån dem innan.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt att hitta utvägar som inte skulle skada dem.När han stormade in mitt i natten och hämtade Min mellan son kommer alltid vara fastetsat i mitt minne. Den äldste hade fått order om att vara i lägenheten sista dagarna. Han hade varit utomlands på resa med 

"badminton gänget" Vilket framgick senare att det var eleven som han inlett ett förhållande med innan hon ens gått ur nian ! Urk gör mig illamående att tänka på :( Hon var bara några år äldre än vår äldsta son !

Klandrar mig själv för att jag var så svag och rädd. Jag trodde väl fortfarande på hoten han i alla år slängt på mig ? Om jag lämnade honom skulle han se till att jag aldrig fick se mina barn igen. Och vem skulle tro mig ? Han satt i socialnämnden, och han sa att hans föräldrar också skulle påstå att jag var en dålig mamma. Om jag nu varit det så skulle han väl inte lämnat mig ensam med det totala ansvaret dygnet runt sen de föddes ? Sista året var han borta både vardag och helg. Jobbigt att spela nakenbadminton med tennisracket !

Jag ringde socialchefen för att fråga om de hade nånstans vi kunde ta vägen innan han kom hem, det fanns inte. Ringde annan instans och fick rådet att ha någon i andra änden av telefonen. Jag var livrädd hela den dagen. Han hade ju nyckel kvar till huset trots att han flyttat till lägenhet, så att HAN skulle ha någonstans att bo om han kom till kronofogden...

Jag är glad att han inte tog den minsta med sig, de hade ingen relation till varandra och han var en mycket känslig pojke. Bara tre år då.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt hitta utvägar som inte skulle skada dem. Att stå i varsin ände och dra i dem var aldrig på kartan. Jag vet vad som händer i en sådan persons närhet när dörren stängs. Denna skitidiot levde jag med i sjutton år. Och från sex års ålder bodde jag i fosterhem i sunne där fostermamman var sådan. Så jag vet hur det är att vara liten och rädd, och aldrig veta när det smäller nästa gång.

Finns ju inga bestämda regler med sådana människor. Då allt är beroende av deras sviktande humör och sjuka psyke.....

Tycker dessutom inte att man äger sina barn. Man har förmånen att få låna dem en liten stund. Och sedan får man finna sig i att vara en statist i deras vuxna liv.

Jag är så glad över den återvunna kontakten med mellansonen som varat många år nu. Sedan han kände att han vågade. 

Och att han faktiskt  själv bestämmer angående detta.

En kort stund hade jag nån typ av kontakt med äldste sonen med. Men för närvarande är jag placerad i frysen igen.

Så: Hur kan en mamma lämna sina barn ?

- Det kan hon inte. Hon går sönder bit för bit. Och inser till sist att alla skulle ha det bättre utan henne. Eftersom hon känner sig skyldig till så hemskt mycket, att inte kunna få ta hand om dem så de är trygga. Olika minnen man har då man inte räckt till är också ett tungt ok att bära.

Nu kom jag igenom det svarta. Mycket tack vare den förbättring som skedde med kontakten. Hålet är inte lika stort längre. Men är fortfarande och kommer säkert alltid att vara infekterat.

Jag kommer ALDRIG att kunna förlåta mig själv !!!

Leverans tider i forntiden

Tänkte dela några av de mönster jag laddade ner förut
Men fick inte till det :)
Kan ju dela en vacker målning och ännu vackrare konstverk på andra bilden ♥
Det skulle jag vilja kunna.
Idag har för övrigt varit en jobbig och rörig dag.
Efter senaste inläggningen bestämde de att jag ska ha medicin tilldelning...
Idag kom det hem blanketter där jag ska fylla i min ekonomiska situation.
Kan kosta upp till 3000 /månad med de två utdelningarna och eventuell extra vb
De pengarna har jag ju inte. Undrar förresten om det ska kosta när det är påtvingat ? Hade 28 dagars tvångsintag på sjukhuset och det kostade inte. Eftersom detta inte heller är frivilligt borde det gå genom en annan kanal.
Återstår att se vad detta blir. Får försöka bli av med detta.
Annars förutom pappers letande och kopiering till kommunen, så har jag skickat in papper om tandvård med. Har så ont nu varje dag. Hoppas kunna få bort smärtan i alla fall. Det stör mig djupt att min hemkommun inte hjälpte mig innan det gick så här långt. En av mina fostermödrar var så idiotisk att hon stoppade in en träslev i munnen på mig ett flertal tillfällen. När jag fick epileptiska anfall. Den var bara flisor på skaftet. Det är ju allmänt känt att man inte ska stoppa nåt i munnen på den som krampar. På grund av risk för tandskador.
jag kontaktade min hemkommun för många år sedan då jag kom på att de borde haft försäkring på oss fosterbarn. Pratade med ett par personer, de skulle höra med sin jurist och ringa upp.  Väntar fortfarande på det samtalet...
Var mellan 15-20 år sedan nu :)

Vilket påminner om en lite roligare sen leverans: För runt 13-14 år sedan blev jag uppringd av thorn. De hade ju uthyrning av tv , vitvaror etc. nu hade de för en kort tid tydligen haft möbler med. Jag blev lockad att tacka ja till förmånligt pris av tre bokhyllor i mahogny. De skulle sluta med möbler.
Dagen efter hade jag tänkt igenom saken och kom fram till att de 8000 var en hiskelig summa totalt. Ringde då och sa att jag ångrat mig. Det gick inte fick jag höra. Efter kontakt med KO så återkom jag med önskemålet.
Då fick jag höra att det var försent nu. De var nämligen redan på väg.
Allt eftersom åren gått har jag blivit mer och mer undrande till vilken sort av transportmedel de använder. Hyllorna har nämligen inte kommit än...

Årets tavlor

 Den första ett försök att beskriva min ångest och en del av det som gjort mig till den jag blivit..

 Den andra den första gången jag blev över given.Det över korsade huset, symboliserar att jag låstes ute från min egen familj, i händer på människor som godtyckligt kunde göra som de ville.
På gatan beskriver hur utsatt och ensam jag blev för resten av livet. De kunde faktiskt lika gärna lagt mig på gatan, så hade jag sluppit det andra hemska, och alla andra avsked..

 Den tredje Symboliserar det värsta avskedet som barn, min bästa familj efter åren med barnhem , sjukhus och bollande totalt 11 gånger mitt första år. Efter den otrygga tiden kom jag till dem. Kunde inte gråta då jag kom dit. Där fick jag vara barn, hade syskon och föräldrar där, de var min enda familj under min barndom. Men så andra terminen i Förskolan tog det slut. Deras röda saab åker därifrån, kvar står jag, sjunker redan ner i det helvete jag ska utstå i 12 år framåt. Demonen symboliserar fostermamman, vars grymhet fick oss att vara konstant rädda och ihop krympta som människor, vi som inte ens var värda lorten under skorna...

Lägg till bildtext

Elvis i Illusions stickning :)
Gjordes egentligen åt en särskild person. Men av någon anledning skar det sig där. En dag kanske jag får veta varför..
Nu ska jag nog sälja denna. Gjorde den i alla fall.

Dessa båda önskar jag att jag kunde göra ♥

Men en dag kanske. Nu har jag tyvärr tappat den skapar lust jag återfick i början av året. Tror inte att jag ens kommer att fixa detta med julpynt i år.
Jag önskar verkligen att jag idag varit en annan person. Att jag hade kunnat vara den supermamma jag velat. Att de människor jag mött i livet , och släppt kunnat älska mig som jag är. Istället ska jag hela tiden göras om. Fattar ingen att man bara en begränsad tid kan leva så ? Och att mad ständig värk i både kropp och själ. Inte klarar det en frisk person kan ???
 Hela mitt liv har varit så kan bara inte mer nu :(
Tyvärr kan jag nog inte heller återta min plats i livet, som jag fått rådet att göra. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Ska ta min rättmätiga plats. Men hur gör man det, när man hela livet har fått veta , att man inga rättigheter har ??
Och nu ska jag tydligen ut härifrån igen. Sen undrar vederbörande varför jag inte kan känna trygghet utan behöver få veta vissa saker emellan gångerna jag ska flytta då. Kan inte mer nu. Snart ger jag verkligen upp. Vad i helvete spelar nånting för någon roll ?
Har jag tur så kan jag börja känna lust inför skapandet igen, det tar bort mycket tankar på annat.

Mycket att tänka på..

Sambon tittar på reprisen av melodifestivalen, nyss var det Ungerns bidrag.

Den handlade om barnmisshandel, en flickas stilla gråt, tysta rop på hjälp..

Blev illa berörd av texten. Kan känna hennes smärta , rädsla och övergivenhet.

Fast i mitt fall var det inte de egna föräldrarna som misshandlade, förutom de första veckorna i livet då.I mitt fall var det de människor som av staten var satta att ta hand om mig. De som fick rundligt betalt för att ta hand om mig och de upp till 10 andra som var där som mest.Jourbarn och sommarbarn varierade, men som mest var vi 11 stycken där, plus hennes egna dotter då.

Den rädslan, maktlösheten, och framför allt vetskapen om att man inte kunde påverka sin situation, har gett mig fortfarande variga sår.

Man kan ju tycka att jag nu på mitt 43:e år, skulle ha kommit ur skiten..

Och visst jag tänker ytterst sällan på förövarna. Bestämde mig för länge sedan för att de inte skulle få fortsätta ha makt över mig. Har ju sett hur min mamma fortfarande plågas av det som hennes mor ( min mormor ) utsatte henne för. Jag har använt den metod som fick mig att överleva saknaden. av de som jag blev övergiven av. Jag behandlar dem som icke längre aktuella, finns inte för mig, de avsatte ju mig på ett sätt, då de var bara ännu fler i raden som "provade" och kom på att jag inget var att ha. När de lämnat mig så var de förbjuden frukt.

Jag fick kämpa hårt för att inte mina 2 äldsta, skulle hamna där, jag kan fortfarande inte hitta ett bra sätt att leva med att de så abrupt blev alienerade från mig, att jag som aldrig innan varit ifrån dem, nu knappt får se dem. Min mellan son har tack och lov själv börjat komma oftare nu. Jag riktigt känner hur en bit av mitt ♥ nu sakta läker ihop igen. Men den bit vi förlorat ( 8 år )

Utan real kontakt, den smärtar som ett öppet sår, som om någon öppnar det hela tiden och riktigt gnuggar in salt där i.

Min äldste son, verkar helt ha raderat mig ur sin tillvaro. Jag har ju haft tid att analysera det mesta nu , och förstår en del av de fel jag gjort. ett av dem var nog att jag aldrig riktigt förstod att han nog behövde struktur, mer än andra. Och att jag nog inte kunde vara tydlig nog. han tror benhårt på vad den andre ( pappan ) sade i aversion, när vi skildes. Så där får jag klara mig på smulorna, det jag hör genom andra. Är väldigt glad ändå att mina 3 söner träffas och har någorlunda bra "connection" Min äldste är ju mycket borta nu. Då han genomgår en utbildning inom det militära, och vad jag förstått är hemma ca varannan helg. 

Och återigen får jag ju säga , att jag är så oändligt tacksam, för att jag hela tiden fått ha min yngste son boende hos mig. Annars hade jag inte klarat att fortsätta, har redan problem, inför mig själv bland andra att känna att just jag har såpass värde , att jag ska fortsätta leva på denna kalla jord..

nu har jag kommit såpass långt, att jag bestämt mig för att jag måste fortsätta. Kanske en dag känner jag att jag vill ? Att jag har lika stort värde som andra ??

Denna babyfilt stickar jag just nu, förresten :

jag undrar idag

Om det var så jätteklokt att välja det temat, jag valde till utställningen ?

Det gör så ont, ångesten blir återigen starkare ,
 och är nu typ hela dagen igen :(

Valde att göra saker med teman som för mig symboliserar varför jag mår som jag gör idag. Ergo bilder jag infogar i stickat, eller målar som för mig säger detta. Inte säkert att en annan betraktare ser det samma. Det vore konstigt om alla kunde det. Men har märkt att de som själv varit där jag är / eller är fortfarande. Har mycket lättare att se saker ur mitt perspektiv. Tur jag har några i min närhet ♥ För det är svårt om man bara omges av oförstående...
Visade igår min målning för 2 olika personer ( förutom att jag delade här då, och på ett par art sidor på face )
Och den person som borde stå mig närmast, förstod inte alls, med vilken smärta jag målat denna bild. vad det symboliserar för mig. 
All den smärta och minnen av åratals misshandel, och utnyttjande, som jag målade in i den bilden...

Sårar mycket med kommentarer som kladd, och andra skämtsamma meningar. Kan ju nämna att jag efter jag först blev ledsen, tände till ordentligt över dessa hånfulla kommentarer. 
Hade velat ha stöd från den person som ska stå mig närmast. Nu har jag märkt att jag blir mer och mer försiktig med vad jag delar om mitt inre. Det var inte det jag hoppades på, när jag sökte och fann vad jag trodde var något annat. Fortfarande är han den ende för mig, men jag skulle verkligen behöva hans stöd. har hela livet fått kämpa ensam, vill inte vara ensam i ett till förhållande..

Ja ni ser hur jag blir :( 
Som ett avskalat träd utan skydd för vind och väder, naken och sårbar.
Att gräva i sina fortfarande efter alla dessa år, så ömma och infekterade sår. Är inte det bästa jag kan göra. Men hoppas att jag om jag nu måste klara mig själv, kan bli av med lite smärta på sikt om jag plockar ut den och fäster på papper etc. ?? Kan man det   

Blev lite orolig igår, då jag märkte att det blev såpass illa igen, trodde det värsta klingat av lite. Men det ligger bara under den tunna ytan tydligen.
Ska nog inte måla idag, om det inte bara händer då. Lite ruskigt egentligen.
Skulle plocka bort symaskinen och göra plats för att inventera bland mina små virkade fjärilar, blommor etc. ville se vad jag mer skulle göra innan jag ska prova att göra några smycken. ( behövs tillskott till kassan nu )
Men helt plötsligt satt / stod jag där och skissade på denna bild, började färglägga, med diverse olika. Slutade med att jag målade den med vatten färg.

fast jag undrar hur man gör när den blitt så skrynklig, kan man lägga skydd över och stryka lite lätt tro ?

Jaja, men nu ska jag försöka sticka lite på strumporna, som jag fick dra upp igår, då jag först tappade markören och stickade för långt, sen tappade maskor, och inte alls kunde få till det för att kunna fortsätta.
Stickade nästan tillbaka till dit jag var innan felet.

Mina känslor från jag var barn fästa på en bit papper...

Övergiven , ensam i en ännu idag ,för mig ganska obegriplig och ensam värld.
Hamnade helt plötsligt på ett papper, mina känslor från när jag var liten. och inte förstod, alla dessa gånger jag blev bortvald, lämnad. Och sen bortglömd i det värsta tänkbara fosterhem jag kunde hamnat i. Detta ska nog få vara med i utställningen

Nästa ( ovan) hör också dit, målade jag för ett tag sen mina sammanfattade känslor, inför allt det som gett mig ett "krossat" hjärta, och söndertrasad själ...

Ville dela med er ♥

Denna talar för sig själv..

Tog rakt i Hjärtat ♥
Stämmer så bra, med min och andra i min båts situation. Även om många av oss idag är "fria" Så är vi för alltid fångar i vårt inre.........

Livstidsstraff kallar jag det..   Vad skulle du säga ?

Idag mår jag pyton :(

Denna dagen är inte heller bra tydligen..
Har lagt upp maskor till en kappa / alt. längre kofta.. Vet nu vilket mönster jag vill ha instickat. Använder garn jag köpt från knittingroom plus en grön jag fick komplettera med från min lokala butik. Annars har jag en del smått att virka, hade ju planer. Tänkte göra en del och sälja, på så vis kunde jag både handarbeta som terapi, och få tillbaka en del av det jag spenderat..

Men de sista dagarna , har varit svarta :( Är lite rädd för att jag ska ramla ner i botten igen, denna hemska ångest ! Sådana här dagar, kan jag inte riktigt styra tankarna heller. Skulle gett mycket för att få vara en person som växt upp under normala förhållanden. Med skyddsnätet det innebär kontant. Istället sitter man här, trasig, ensam och med dessa svarta dagar, när man inte vet vart man ska ta vägen. Kan det aldrig ta slut ? Kan inte jag få några bra år, så jag kan slicka mina sår, och vara starkare nästa gång ? För tillbaka lär det komma, det precis som med min kroniska värk.Är nog bara att acceptera....
Kanske skulle man ta sig nåt ätbart och läsa en stund? Japp så får det bli, lugnande ätbart och bok ....

Kramizz på er därute

Ooops nu gjorde jag det..

Var ju inne på Knittingroom, för att dela bild med er ♥
Och innan jag visste vad jag gjort så beställde jag dessa virknålar då :)

Men har planer för mycket virkning, framöver så får nog mycket glädje av dem ! Skyller på värken i fingrarna vad gäller detta köp då :p

Men nu har jag boostat med smärtstillande, och hoppas det tar bort toppen av värken ändå. Helt smärtfri kan jag inte ens minnas när jag var sist, men man lär sig att överleva med det. Vill inte säga leva, då jag nu mest känner att jag överlever.. Hade ont när jag som barn tvingades jobba med, för min ålder alltför tunga uppgifter, hade ont sen när jag jobbade inom vården.
Vilket aldrig var mitt drömjobb, men fostermodern sade att hon inte skrev på annat än Vårdlinjen...
Och för att återgå till värken (i leder & rygg)
; så har jag faktiskt varit sjuk sedan 1995.
Som grädde på moset , har jag då fått mitt PTSD som belöning för att jag först blev bortkastad så många gånger,
 flyttad mellan 11 ställen mitt första år !
För att jag har,överlevt fosterhem med slavliknande förhållanden.
 Och senare råkade få barn med en för mig inte passande fader. Men där fick jag ändå ut det bästa jag nånsin varit med om ♥ Mina 3 underbara barn, mitt liv, mitt allt ♥

För att återgå till den egentliga anledningen till detta inlägg ,
( så det kan bli :p ) Så jaa nu har jag snart knitpro virknålar med ♥ ♥ ♥

Maktmissbruk är bland det värsta jag vet

Och då menar jag när man som den starkare personen använder sin makt för att förminska, såra, på alla tänkbara sätt skada den svagare. Detta kan gälla inom vården , i hemmet mellan makar, men oftast tror jag den mest bestående skadan kommer när man som barn utsätts för det..

I det värsta fosterhemmet jag bodde i , hade vi inga rättigheter, utan bara skyldigheter kruxet med dessa skyldigheter var att vi då inte visste från dag till dag vad som var tabu eller inte. Då detta berodde på den helt oömma fostermoderns humör för dagen.
En annan fruktansvärd sak som kan drabba barn, som de facto också handlar om gravt missbruk av makt. Är pedofili...
Kan säga att jag blir vansinnigt arg och illamående de gånger jag hör berättas om sådant ! 
Minns en annan sak som hände i det så kallade hemmet, fosterhemmet som aldrig borde ha få funnits ! Det var en granne som nämnde att han höll på med släktforskning. Då man som fosterbarn  är väldigt ensam ivärlden , många gånger, så letar man i perioder efter rötter. Detta var tydligen en av dessa perioder, för jag tyckte det lät intressant. och sade att det ska jag också göra en dag. Jamen kom hem till mig sade han då, så visar jag dig...
det bestämdes att jag en dag i veckan, efter sysslorna förstås ( läs dagens arbete på gården efter skolan, alltid före läxorna )
Skulle gå dit och så skulle han visa mig hur man släktforskade. Detta var före alla hade internet, numera kan man nog beställa pdf filer , etc hem i datorn.
Första gången, visade han mig precis det han skulle. fast först fick jag smörgås och kaffe :) Han visste nog precis som alla andra , att vi inte fick mat där. Jag har hört att efter vår tid där, så rymde en pojke till grannen och bad att få mat. Stackarn så mycket stryk han måste fått då :(
Åter till släktforskningen: den andra gången jag kom så var han inte nere och öppnade som förra gången. han ropade ; kom in
jag gick in , tog av mig och han ropade igen ; kom upp så ska du få se på något. jag gick upp då, trodde det hade med släktforskning att göra. men när jag kom upp visade det sig att han satt och tittade på nån gammal film. med hästar som parade sig ! :O
Han blev tydligen väldigt upphetsad , själv av detta. Så han började göra närmanden. Jag tyckte det var så äckligt ! Jag var inte alls i den åldern, så jag ens hade börjat tänka så långt med pojkar i min egen ålder. och han var en skäggig äckelgubbe, tjock och otäck. Helt ny situation för mig. Tänk också på att jag fått lära mig att man inte får säga emot de som är starkare...
Han hann alltså komma en liten bit innan jag faktiskt tog mod till mig och slet mig lös. dagen , eller nån dag efter berättade jag vad han försökt göra mot mig. Fosterfadern sade inget , han gick ut...
Fostermodern sade heller inget , hon gick inte heller ut. Utan det var ungefär som när jag fick stryk i skolan. Innan jag blev så stark av arbete att jag kunde försvara mig. När jag berättade om hur jag hade det när jag var som värst mobbad, så sade hon heller inget. Det var alltid noll respons både på positiva och negativa saker.
det anmärkningsvärda i denna berättelse, är nog ändå vad hon gjorde nästa gång hon såg honom (grannen) Jag var uppe , och hon ropade att jag skulle komma ut. Jag gick väl dit ( man gjorde alltid som hon sa. Då sitter gubb äcklet där ! Hon tvingade mig att sitta med och dricka kaffe med den saten ! :(  Inte med ett ord tog någon av dem upp detta han gjort mot mig !
Inte heller gjorde de något när han under en längre tid, alltid kom glidande med sin bil. När jag var på väg hem eller till skolan. 
Under så lång tid av mitt liv , har jag fått lära mig att andra får göra hur de vill med mig. Ingen bryr sig. Det var ju sant...
Är ju egentligen fortfarande sant, vad gäller barn som är placerade. Borde vara samma ansvar och straffskyldighet på alla vårdnadshavare ! ??
Detta att man får lära sig hur maktlös man är,att man ska bara vara till lags. Som en vaxdocka som formas om efter var persons tycke...
det kan sätta sina spår. Jag kan än idag hamna i situationer, och efteråt tänka ; va fan , varför lät jag han/ hon göra så. de hade inte rätt till det. Det kan ta lång tid , tid som jag drar mig undan och "slickar mina sår" Som detta med de 2 äldsta barnen, jag hade inte behövt acceptera det fadern gjorde. Men slog mig sen att han inte hade den rättigheten. Sen ville jag försöka låta bli att bli en sån förälder som står och drar i barnen från ett håll när den andre drar till sitt. Och jag var rädd för att de skulle få ut för något om jag bråkade. Men först var jag bara förlamad av sorg. För att han berövade mig 2 av mina anledningar att leva. Är fortfarande kvar i det hopp lösa stadiet. Det var när det gått 6 år efter skilsmässan var ett faktum. som jag verkligen gick ner i avgrunden. Det är helt sant detta med att ; det sista som försvinner är hoppet...

För när jag tappade det då tappade jag sista gnistan av livslust med. Detta kämpar jag med numera . Att hitta gnistan och lusten igen.
Är så nöjd då jag fått lust att handarbeta igen ♥ När man skapar något så kan man känna glädje i det. Och man måste fokusera på det man gör, då kan man inte tänka så mycket. Och då får man flera hanterbara dagar...

Oj så långt detta blev då :)

Nu ska jag drömma om lite garn ♥ 
Och så ska jag gå till min godisaffär : Deje Garn & Hemslöjd , sen när hon öppnar. Har virkat mini fjärilar som jag tänkte ha till örhängen

sitter och tänker på..

Ja allt o inget egentligen...
Tänkte förut idag på en del av de saker man ville göra i livet. med min sjukdom så har ju bit för bit försvunnit , då de blivit omöjliga att kombinera med trasig rygg , och onda leder. men en sak jag har kvar (bland en del andra nya )är den där boken jag tänkte skriva.Har på börjat en berättelse om mitt eget liv och hur det var , tankar om varför etc.
Men det är väldigt jobbigt när man ska gräva så djupt och minnas allt det som kroppen och själen försökt tränga undan, av överlevnadsinstinkt. Och sätter man sig och skriver behöver man ha massa lugn och ro, och kunna fokusera utan avbrott på just detta ( så funkar jag ) Hur som helst så tänkte jag på att det nog var mycket därför jag  började skriva här. Först hade jag den bara för mig själv. Blockade helt även en stund efter jag "öppnat" den, men det berodde på en stalker , som varit ihop med en "flockmedlem" till mig. Sen tröttnade jag på det hela, och tänkte att jag har inget att skämmas för, egentligen har jag ju inte det. Har massa jag ångrar.otrolig mängd dåligt samvete, men vem har inte det ? Är nog bara ett fåtal, ofta mycket sjuuka personer. Som går genom livet utan samvete. En del av dem har jag tvingats leva med. och jag nämner inga namn, men kommer att berätta saker när de dyker upp. Och jag känner mig redo att dela dem offentligt. Vanvårdsutredningen, som i mitt tycke kunde gjorts helt annorlunda, gav os ungefär ett plåster på ett brutet ben. Ett skade stånd som kompenserat ett helt livs förlorad arbetsinkomst vore ju mer skäligt ?? med vilken rätt fick de utnyttja oss som fri arbetskraft ? Slavar i Sverige på 1980 talet !! Så levde jag och mina olycksbröder, 3 av oss från sex års ålder till vi blev utkastade långt innan de slutade ta betalt för oss. Hur kommer det sig att , det fortfarande inte läggs ansvar på dem, som handhar ärendet, och placerar i ett olämpligt hem? Och än värre varför är det inte olagligt att slå, svälta utnyttja andras barn, då man dessutom får betalt för det ??
Stör mig nåt ofantligt att vi är så många som råkat så illa ut. och att ingen på riktigt tar på sig ansvar !
i har fått våra liv förstörda genom, år av misshandel, många av oss lider av posttraumatisk stress, den som kan liknas vid det man kan få om man lever i ett krigsdrabbat land. Jag har diagnosticerats så bla. Men inte konstigt att det sätter spår när man går och är ständigt rädd. har flyktberedskap 24 / 7 eller hur ?

En onödig grymhet bland andra..

Satt och tittade på min deformerade nagel (växer lite snett ) Slog i den förut idag, så troligen därför den fått min uppmärksamhet idag :) Jag satt där och tittade på den, som sagt och kom att tänka på den gång vi hade varit hos fostermoderns föräldrar. de bodde ca 3,5 mil från oss. vi åkte i en bil utan dörrar bak, fullt med barn var det. När vi satt oss och dörren small igen, så märkte jag att min ena hand satt fast i dörren. Alla fingrar utom lilla tummen satt fast där, undrar lite om det är därför mina naglar växer lite snett på den handen ? Hur som helst så sade jag detta. men fostermodern, som inte ens börjat köra ännu, sade bara att hon inte hade lust att öppna dörren nu. Så började hon åka..
Där fick jag då sitta till vi kört de 3,5 milen. Det gjorde inte ont då. men fy s ont det gjorde när väl dörren öppnades !! 
Har många gånger "ramlat" tillbaka på det minnet. Och aldrig har jag hittat en bra ursäkt för hennes agerande ! En onödig grymhet , lindrigare än annat hon gillade att utsätta oss för. men ändå..
Hon borde överhuvudtaget inte fått jobba med levande varelser !!
Tack för att det helvetet är slut, jag lider med dem som bor under liknande förhållanden idag ♥

En utopi ?

Jag blir så ledsen , och framför allt trött på. Att man inte kan ha ideer och bolla med , och genomföra dem längre... Vill hemskt gärna fixa i min lilla hörna här, men när jag tänker på hur jag vill ha det. Och hur jag ska fixa det, blir det genast överhettat i lilla hjärnan. Det är väl  en utopi , men drömmer om att en dag få tillbaka förmågan, att gå till arbetet, komma hem och städa fixa mat. Och pyssla som de flesta friska människor kan. Detta är ju inte kopplat till min numera diagnostiserade posttraumatiska stress syndrom, ångest och djupa depression. men att min rygg är trasig och axeln, samt att jag har så ont i mina leder att jag bara vill gråta ibland. Gör definitivt inte saken bättre !
Ibland när jag tillåter dem inta en plats i mina tankar, så hatar jag verklige de som utnyttjade oss i så hårt arbete, när vi var små. Både jag och 2 av mina olycksbröder kom till mardrömsfosterhemmet, som verkar det , alla glömde. Där placerade de oss bara, betalade och ifrågasatte ingenting. De fick betalt för att tvinga oss att arbeta till vi stupade, neka oss mat när vi var hungriga. Att aga och hålla oss under konstant panik /flykt beredskap. Förr så var det, man var tvungen att ha antennerna på hela tiden, hann man inte först till sitt dåvarande rum och låsa om sig. Då var det kört. Då kunde hon komma in och slå dig, dunka huvudet i väggen slänga runt saker etc. vilket hon ville den gången..
Vi lärde oss att alltid ha något på insidan av dörren så vi snabbt kunde låsa. Hon stod utanför och skrek att man skulle öppna, men så länge hon inte kunde peta ut det jag hade på insidan kunde hon inte låsa upp. Denna ständiga rädsla och beredskap , får jag dubbelt nu. Mina panikattacker bottnar där, min kropp strejkar med med trasig disk i ryggen . För att inte tala om att hon förstörde mina tänder, då jag av rädsla fick Epilepsianfall och hon storidioten satte en träslev i munnen på mig ! Mina tänder fullkomligt började ramla sönder redan i 20 års åldern. Hon tvångsmedicinerade mig med under många år,kan även det ha påverkat tandhälsan. En tandläkare frågade en gång, om jag var missbrukare !! Jag som knappt mer än 3-4 ggr / år smakar cider... Numera är jag tvungen att medicinera mot värk , ångest o depression. men detta är ju i samråd med läkare. För att man ska klara sig hjälpligt i vardagen.
Men ja jag hatar verkligen de som kunde sko sig på oss barn, bygga upp en förmögenhet , och sitta där med sina feta arslen ( ursäkta språket ) Och numera njuta av sitt liv, som om de inget ont gjort. Dottern har numera tagit över "familjeföretaget" Undrar om fosterbarnen inår  HB bråten ännu ? Vi och djuren ingick där på min tid, som boskap gick jag i 12 helvetiska år...
Tror det är en omöjlig dröm , men jag skulle ge mycket för att kunna vara som innan jag blev sjuk, ryggen kan de inte fixa, så det får jag tyvärr acceptera, men snälla rara någon, som styr över folks öden, kan jag inte få bli bättre psykiskt,kan jag inte framför allt få lära mig ett sätt att leva med att jag och mina 2 äldsta barn, berövades möjligheten till kontakt under så många år.
Kan jag bara återfå lusten att leva igen ?
Är oerhört tacksam för att jag nu fått min kreativa sida att vakna, att jag känner för att göra saker igen, nu spökar rösten att det är meningslöst, men jag säger emot ! ♥ Säger även emot andra som tycker att jag mest gör onödiga saker. För jag måste för min egen och för mina barns skull hitta vägen tillbaka till ljuset, detta är min dröm.
Och idag hoppas jag kunna ordna så jag har en mysig plats att vara på utan herr förskräcklig ångest, som vill förstöra hela tiden..
Kramizz tills nästa lite kortare inlägg kanske :)