Året som gått har varit både bra och dåligt.
Bra för att jag återfått en av mina 3 delar av ♥
Fått tillbaka min mellanson, på så sätt att vi har viss kontakt och lite av det vi förr hade. Något annat kan jag knappast hoppas på, då han snart är vuxen och helt naturligt är på väg mot egna nya mål :) Men med 2 av mina 2 barn i min närhet, känns livet lite lättare ändå. Saknas en del, men läkt lite detta år. Samtidigt har det varit ett helvetiskt jobbigt år med. Har kämpat med denna ångest, depression och PTSD
Som jag dragits med, och som hotat att förgöra mig alltmer för varje år.
I början av året var det riktigt illa. har fått terapi och provat nya mediciner. Några av dem funkade inte alls, och var gång man byter eller ändrar dos så blir det mycket värre innan det förhoppningsvis blir bättre. Och så har jag inte alltid förståelse från min närmaste krets. Som tror att jag bara tänker på negativa saker, att jag är lat etc. De som vet vad detta handlar om vet också hur förlamande detta tillstånd kan vara. Man kan till en viss gräns tvinga sig själv att göra saker. Men sen när inte heller det går, så går ingenting. All negativ respons, får dig bara att känna dig mer värdelös, och som en belastning för andra. Har kämpat även med detta, att känna att jag behöver leva för att jag annars skulle såra de som betyder mest. En dag kanske jag känner att jag vill leva igen. Har försökt hitta lusten att göra saker, som jag fått rådet att göra. Blev som en livlina detta. Dels för att lindra ångesten. och även som ett sätt att uppskjuta det jag tänkte att jag borde göra. Jag skulle bara göra det och det och några andra saker innan jag avslutade allt. Det mest skrämmande var att jag fick bättre och mer hållbarare planer på hur jag skulle göra. Sen slog det mig att även om jag var dålig för alla människor runt mig. Så visste inte mina djur hur dålig jag var. Och då jag är rädd för att de skulle hamna hos fel människor. Blev detta en anledning att vara kvar.
Sen sade min terapeut lite om hur hårt det skulle vara för mina barn om jag försvann. Jag tänkte en del på det. Önskar det fanns utrymme för mina kreativa behov. Får man göra saker, och kanske få positivt sagt om dessa så blir det meningsfullt. Men om det bara är i vägen och fel, och anses som onödigt göra.
då man ska städa etc. tappas lusten och glädjen, mina planer som jag fick då kreativiteten kom tillbaka, börjar som så mycket annat jag drömt att dö ut. Det är just det som är en stor del med. Att man slutar drömma för att det inte är någon ide, när man ändå aldrig får genomföra dem. Jag kan inte på grund av min rygg och leder städa och greja i trädgården etc, förutom kortare stunder. Detta får mig att känna mig dålig, ännu värre då när man hör att man ska känna det, att man bara är lat. Jag vill få vara mig själv snart. 43 år nu, och aldrig fått vara den jag vill, vill omge mig med saker som talar till mig, inte ett tomt och enhetligt hem.
Ja vi får se vad detta nya år för med sig. Kan ju vara så att en del vänder nu. Min terapeut säger att jag ska stå upp för mig själv, ta plats.
Men om jag gör det kallas det tjafs :/ Får jobba på det tror jag, samla kraft och mod att bara vara mig. Något som är i en helt annan riktning då, har sålt nästan alla mina miniatyrer, och mitt konstnärs set. Nu även symönster.
Jaja får ta plats med mina andra färdigheter.
Ja detta var lite om året som gått och ännu mindre om förväntningen inför det nya. En numera ovan känsla börjar smyga sig på ändå i vissa aspekter. Har ett litet hopp om vissa viktiga personer igen. Det var ju när jag för drygt 2 år sedan förlorade hoppet, som jag även förlorade grunden jag stod på. Det är verkligen sant det som säger: det sista som överger människan är hoppet.
Därifrån har vägen varit extremt tuff, för mig och även de i min närhet.
Undrar vad ni begrundar från det gamla året, och vad ni hoppas inför det nya ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar