Balansera på avgrundens kant

Jag trodde jag var så mycket starkare nu.
Men så fick jag höra att en mamma aldrig skulle kunna lämna sina barn.
Och blev ifrågasatt då min berättelse tydligen inte övertygade.
Men kan inte egentligen själv förstå hur det kunde bli så illa. Eller snarare kan inte, och kommer troligen aldrig förstå hur onda en del människor kan vara. Som om de livnär sig på andra människor. Tar deras lycka ja allt de kan egentligen.
Jag vände mig till olika instanser för att fråga vad jag kunde göra för att kunna få tillbaka åtminstone en del av kontakten med mina äldsta barn.
Fanns inget utom rättegång. Och som förälder hade jag inga rättigheter.
Detta sår är så stort och ömt fortfarande. Att bli alienerad från mina barn var det som till slut knäckte mig totalt. Jag ville inte leva längre. Och jag har så dåligt samvete för jag känner att jag svek dem. Kunde ju inte finna nån utväg som inte skulle riskera skada dem. Hela dagen igår var så svart att jag bara var ute med hundarna, och sov bort resten.
Idag är inte särskilt mycket bättre. Jag är inte värd annat än att skämmas över allt det jag gjort fel. Jag ville vara den bästa mamma jag kunde. Men räckte inte till.
och jag förklarade alltid om svinets beteende för att mina barn inte skulle bli ledsna när han betedde sig dåligt mot dem.
Men de fick växa upp och höra massa dåliga saker om mig.
Hur kunde jag tro att jag skulle vara värd kärlek nu ?
Har inget att erbjuda någon, bara mig själv och det har ju aldrig räckt förut.