Läget just nu

Livet är en konstig berg o dalbana kan man tycka..

Nu sitter jag på ett sjukhus och skriver,varit här i 3 veckor igår.
Har ju som jag delat innan mått extremt dåligt en längre period.
För fyra veckor sen satt jag med brev skrivna, med instruktioner för de som var kvar. Alla tabletter i en burk framför mig.
Nu visste jag verkligen hur jag skulle göra, lördagen fick jag känslan att jag kanske hade ett val till. Gick då till min förra sambo, försökte för vilken gång i ordningen, prata med honom. 
Söndag visste jag att jag bara hade ett val.
Var tvungen att planera så att det skulle passa med djuren. Invänta rätt tidpunkt. Så skulle bara vila nån timme. Försov mig ...
Då var ögonblicket borta. Hann prata med nån vän, och under följande vecka tog jag ju tabletter ur min burk. Och lördagen därpå så berättade jag om min plan förra veckan. Blev körd till akuten. Nu varit inlagd 3 veckor som sagt.
Lite frustrerande att vara här under storhelgerna, händer inte mycket i behandlingen då. Fast nån ångest över jul o nyår hade jag inte.
De helgerna betydde bara nåt när barnen var små.
Imorgon planerar jag att åka hem, inte helt stark o redo, men faktum kvarstår ju därute, oavsett hur länge jag är här. Är totalt ensam på obestämd tid, kanske resten av livet. Kan inte påstå att den tanken får mig att känna att jag vill leva.
Men är stabilare än när jag kom in.
Fått nya mediciner som ska hjälpa genom en slags stabilisering av måendet.
Slippa ångest vore jätteskönt efter alla år med daglig sådan, lite känsla av att leva vore också helt underbart, vill inte bara överleva, utan känna att jag lever.