Idag som så många andra dagar har jag halkat in på dåtidens minnesbana.
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.
Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :(
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.
Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :(
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar