När hoppet försvann

Det tog sex år innan jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre

Att jag skulle få tillbaka något av min relation till mina två äldsta.

När det hände fick jag ett stort hål i mitt inre.

Jag hade aldrig varit ifrån dem innan.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt att hitta utvägar som inte skulle skada dem.När han stormade in mitt i natten och hämtade Min mellan son kommer alltid vara fastetsat i mitt minne. Den äldste hade fått order om att vara i lägenheten sista dagarna. Han hade varit utomlands på resa med 

"badminton gänget" Vilket framgick senare att det var eleven som han inlett ett förhållande med innan hon ens gått ur nian ! Urk gör mig illamående att tänka på :( Hon var bara några år äldre än vår äldsta son !

Klandrar mig själv för att jag var så svag och rädd. Jag trodde väl fortfarande på hoten han i alla år slängt på mig ? Om jag lämnade honom skulle han se till att jag aldrig fick se mina barn igen. Och vem skulle tro mig ? Han satt i socialnämnden, och han sa att hans föräldrar också skulle påstå att jag var en dålig mamma. Om jag nu varit det så skulle han väl inte lämnat mig ensam med det totala ansvaret dygnet runt sen de föddes ? Sista året var han borta både vardag och helg. Jobbigt att spela nakenbadminton med tennisracket !

Jag ringde socialchefen för att fråga om de hade nånstans vi kunde ta vägen innan han kom hem, det fanns inte. Ringde annan instans och fick rådet att ha någon i andra änden av telefonen. Jag var livrädd hela den dagen. Han hade ju nyckel kvar till huset trots att han flyttat till lägenhet, så att HAN skulle ha någonstans att bo om han kom till kronofogden...

Jag är glad att han inte tog den minsta med sig, de hade ingen relation till varandra och han var en mycket känslig pojke. Bara tre år då.

Grät varje dag första året. Försökte som sagt hitta utvägar som inte skulle skada dem. Att stå i varsin ände och dra i dem var aldrig på kartan. Jag vet vad som händer i en sådan persons närhet när dörren stängs. Denna skitidiot levde jag med i sjutton år. Och från sex års ålder bodde jag i fosterhem i sunne där fostermamman var sådan. Så jag vet hur det är att vara liten och rädd, och aldrig veta när det smäller nästa gång.

Finns ju inga bestämda regler med sådana människor. Då allt är beroende av deras sviktande humör och sjuka psyke.....

Tycker dessutom inte att man äger sina barn. Man har förmånen att få låna dem en liten stund. Och sedan får man finna sig i att vara en statist i deras vuxna liv.

Jag är så glad över den återvunna kontakten med mellansonen som varat många år nu. Sedan han kände att han vågade. 

Och att han faktiskt  själv bestämmer angående detta.

En kort stund hade jag nån typ av kontakt med äldste sonen med. Men för närvarande är jag placerad i frysen igen.

Så: Hur kan en mamma lämna sina barn ?

- Det kan hon inte. Hon går sönder bit för bit. Och inser till sist att alla skulle ha det bättre utan henne. Eftersom hon känner sig skyldig till så hemskt mycket, att inte kunna få ta hand om dem så de är trygga. Olika minnen man har då man inte räckt till är också ett tungt ok att bära.

Nu kom jag igenom det svarta. Mycket tack vare den förbättring som skedde med kontakten. Hålet är inte lika stort längre. Men är fortfarande och kommer säkert alltid att vara infekterat.

Jag kommer ALDRIG att kunna förlåta mig själv !!!