sommar 2019

Nu är det ju verkligen längesedan sist !
Många odelade projekt och händelser under dessa år.
Läste igår igenom min blogg. Mycket blandade känslor. Skämmas lite, nästan gråta lite och en del just det så var det ! Upplevelser där.
När de ändrade min sjukhusvistelser på psyk till tvång, tvingades jag också ta elchocksbehandling. Jag var dum nog att fråga hur det funkade med sån behandling när jag kom in den gången. Hade ju hunnit med otaliga medicinbyten vid det laget. Mitt mörker var fortfarande svart som den mörkaste skogstjärn. Och ångesten var där hela dagen från jag vaknade till jag somnade. Hade stora problem med att somna. Så var oftast sådär illamående trött med.
Hur som.. fick sammanlagt 7 behandlingar. Fick gå till tandläkare på sjukhuset för att kolla så ingen tand var farligt lös innan.
När jag kommit hem läste jag mina journaler, det visade sig då att bara 3 behandlingar funkat. Lite förvånad där, då ingen sagt något om det.
Ännu mer förvånad blev jag när det efter varje tillfälle stod att jag inte brydde mig om hur jag såg ut ! ? Skulle vara lite intressant att veta varför jag när jag vaknade skulle kamma mig och greja till det. När jag skulle köras ner till op. avd på sjukhuset och bli sövd och få elchocker? Det var i mitt tycke helt onödigt så jag kammade mig osv. när jag var uppe på avdelningen igen Efter jag fått frukost.
Under min första vecka hemma efter den resan, gick en tand av en annan gick sönder i tre bitar. Och en hade blivit lös.
Den som gick av satt givetvis framtill i munnen. Skäms extremt över att den ser ut så. Men svårt att åtgärda det nu. Ekonomisk omöjlighet för det första och så får jag inte ens ställa mig i kö då de avregistrerade mig för typ 22 år sedan.
Då hade jag sökt för en kindtand jag hade ont i. Den skulle behöva rensas och jag fick veta pris för detta, var en stor summa så vi diskuterade och de sade att jag kunde göra klart och sedan ringa landstinget och få avbetala fakturan.
Men var inte bara den tanden de höll på med, massa annat jox med.
Jag var jätteglad den dagen jag skulle få permanent fyllning i tanden.
Men då plötsligt sa tandläkaren och sköterskan att de trodde att jag inte skulle kunna betala, så jag fick gå hem. Kände mig så förnedrad. Rik har jag aldrig varit, men på den tiden hade jag alltid lyckats betala mina räkningar, jobbade som ett svin innan jag sedan blev sjukskriven.
Hursomhelst så skulle vi köpa bil och tog ett lån till detta och lade med bla. den räkningen i betalnings högen. Tre dagar senare ringde det från folktandvården.
Nu tyckte de att jag skulle komma minsann ! Men dagen före hade tanden spruckit i bitar jag var väldigt besviken och det framgick nog ganska tydligt.
Nästa gång jag behövde söka hjälp där fick jag veta att jag blivit avregistrerad.
Och nu kan jag alltså inte ens ställa mig i kö. Provade en privat klinik i stan då jag var tvungen att göra ett salivprov för att se om jag kunde få tandvårdsbidrag.
detta gick alltså inte heller på folktandvården här. I stan fick jag göra provet, men kunde inte köa där heller. De har extra fullt nu när nyanlända får gratis tandvård.

Så får väl vänja mig
Det sista faktiskt till och med dryga året har jag mått mycket bättre.
Beror nog på att jag tillslut fick rätt medicin, och fick veta att den ena av dem skulle tas var kväll och inte vid behov.
efter tvångsintaget då herr gris hade ringt och öst massa lögner till avdelningen.
Fick jag inte åka hem utan att ha medicintilldelning.
Den jag ska ta på morgonen och den på kvällen funkade väl att få klockan sju på morgon och sju på kvällen. Men inte mina lugnande vid behov eller sömntabletten. Kunde helt enkelt inte lägga mig vid sju på kvällen, ska väl inte tvingas till det heller tycker jag. Men hade en stark anledning till att jag inte kunde. Min son sov hos mig, och behövde då veta att jag var vaken minst en timme efter han somnat, ifall han vaknade och mådde dåligt.
Jag försökte prata med de olika sköterskorna om det ohållbara tidsschemat. Men fanns ingen vilja att försöka ändra något via något så enkelt som ett samtal till ansvarig läkare.
Till slut bestämde jag mig för att sluta med medicinerna, för att få tillbaka makten över mitt liv.
Jag tog med mig min exsambo för att inte sitta ensam och få en på förhand förlorad ord mot ord situation. Sade att jag inte skulle ta mer medicin, och att jag ville höra till David Sundberg på vc Forshaga.
Det gick ganska bra ändå på mötet, fick som jag ville.
Men sedan efter jag kämpat i månader utan medicin och kände att jag var på väg att dras ner i avgrunden igen, åkte jag till min läkare och diskuterade det hela.
Han satte in två av de fem jag haft innan. Han frågade förvånat varför jag hade haft psykosmedicin. Kan säga att jag blev minst lika förvånad av att veta det. De sätter bara in en massa nytt och så får man en medicinlista med sig hem utan förklaring vad det är och att det är depå och inte vb hade ju varit extremt bra att veta. Nu fick jag korrekt info och efter vanliga biverkningshelsiket vid insättningen av dem. Började jag gradvis slippa ångesten som jagat mig hela dygnen innan. Ljuvligt skönt att lugnt kunna sitta kvar inne och pyssla istället för att traska runt i hopp om att åter få kontroll på paniken och rädslan som skrämde mig så fruktansvärt så jag tidigare inte velat leva vidare.
Min läkare släppte inte bara , utan ringde upp mig med jämna mellan rum första tiden. En enorm trygghet faktiskt. Är nu glad att jag tog det beslut jag gjorde.
I början av detta året fick jag akut åka in och operera mig då jag fått ett sår som värkt hål på magsäcken. Hade haft ökande problem i minst ett år nu när jag tänkt efter. Inte en gång hade jag misstänkt magsår. trodde mina magsmärtor berodde på att jag slarvat med att äta som jag borde. efterssom jag inte fick gå på toa heller trodde jag att jag behövde laxermedel. Fick bara mer och mer ont.
Sista 2 1/2 veckorna hade jag ont dygnet runt. Sista dygnet fick jag överdjävliga attacker, och var så slut att jag blev andfådd av att gå mellan köket och vardagsrummet uppskattningsvis 8-10 meter.
Hur jag klarade av flytten har jag ingen aning om. Hann för första gången inte få iordning på sakerna, efterssom jag var så totalt slut. Ringde vc och de sa bara att jag skulle byta laxermedel. Sista morgonen ringde jag rådgivningen, då jag börjat förstå att det var något allvarligt som inte skulle gå över. Men hon tyckte jag skulle lägga på och ringa och boka tid på vc.
Som tur var ringde jag grannen som kom över. Direkt hon såg mig förstod hon att det var väldigt fel. Hon ringde rådgivningen igen och sade tillslut att hon var orolig att något skulle brista så fick jag prata med dem igen och nu skulle jag ta mig till akuten då. Grannen sa att om jag var kvar hemma när hon kom från jobbet vid 22 skulle hon hjälpa mig dit. Som tur var provade jag att ringa min son och frågade om han hade möjlighet att hämta mig och köra mig.
Grannen skulle passa hundarna. Det var tydligen tur att vi kom dit när vi gjorde det. De hade sagt till min son att det var timmar om att göra.
Hade inte varit så lyckat att vänta till 22 då.
Operation på natten, fruktansvärd värk efteråt, med infektion i mjukdelarna på ena sidan. Var nog ganska illa där ett tag, jag som är storrökare tänkte inte ens på att ta mig upp för att röka ! Inte fgörrän en doktor sa att han trodde det var köttätande bakterier då infektionen var seglivad. Då steg jag upp och tog rullatorn och gick ner till skampålen utanför sjukhuset och rökte.
Kan lova att jag var ganska stressad av tanken att dessa bakterier kalasade fritt. Kan fort bli stora sår av dem. Så ni kan nog förstå hur lättad jag blev nästa morgons rond, när samma läkare sa att det inte var så.
<Till sist började det släppa och blev istället till var som kunde klämmas ut.
Ville hem så skötte sköljning och klämmande själv hemma. När det slutat göra ont fick jag rena euforikänslor ! Och även mycket tankar, då jag faktiskt skulle ha kunnat dö där. Det var ljuvligt att bara vara utan värk i magen klarade inte kaffe så bra fortfarande lite känslig med det och att jag inte kan äta så mycket. men mår faktiskt ganska bra :) Nu när det släppte har jag kunnat tänka mer. Och kom på här att jag faktiskt mått ganska bra psykiskt senaste dryga året minst. Det var bara det att jag ramlade och slog mig så jag hade infernaliskt ont. Och strax efter det mojnat lite fick jag dessa mag besvär. Så jag hade som vanligt bara fortsatt överleva en dag i taget. Men nu med facit och analyserande kan jag då konstatera att livet är ganska ok faktiskt. Har börjat umgås med fler, fått 2 verkligt goda vänner som jag litar 180% på
Och så har jag följt mitt beslut att börja leva nu. I min syn på ett fullvärdigt liv är då flocken och de jag alltid önskat skulle ingå där. Jag har mina hundar hos mig. Jag har ju fortfarande mina barn också, det är ju bara det att man blir lite som en statist i deras liv. Man måste ge dem utrymme och integritet, samtidigt vill jag att de ska veta att de alltid är välkomna och att jag alltid kommer älska dem gränslöst ! Det som fattas i min inre cirkel är min följeslagare för , hoppas jag resten av resan. Kanske kan man säga att jag är i livets höst nu ? Eller ? Fyller 48 detta år. Jag har iallafall provat och letat lite efter nån som är snäll lugn och trygg
och lite andra önskemål. Jag vet ju att vad jag letar efter är någon som kan vara min trygghet och som kan klara att tycka om mig även när han vet vem jag är.
En klar fördel denna gång är ju att jag är på ett så mycket ljusare ställe än då jag träffade mitt ex.
Tänk att det faktiskt finns en person som läst mina blogg anteckningar och ändå ville träffa mig !
Skulle kunna avsluta med min gymnastiska övning , när jag efter konvalescenten
skulle försöka "sätta på mig ett ansikte" , Sminka mig alltså . det var ingen rolig historia, eller ganska kul egentligen. Man står där darrande och försöker se tillräckligt bra för att träffa ögonfransarna med mascaran och inte över och under istället. Gick sådär får jag säga, fick minsann pilla med topz för att få bort där det inte skulle ha hamnat. Sen skulle jag ha på ögonskugga då, bara för att upptäcka att jag borde haft något att hålla i ögonlocket med så det inte skrynklade ihop sig som ett dragspel. Lite nostalgiskt mindes jag då när jag började sminka mig på 80 talet då låg det still där det skulle, då såg jag också vad jag gjorde. Slapp få chocken om jag tittade i spegeln i dagsljus :D
Sedär nu berättade jag det då.
Annars kan jag berätta att de enda projekt jag får hålla på med nu är till en liten Selma som ska anlända under Juli månad. Har inte fått så mycket gjort som jag planerat men något i allafall håller på för fullt, eller när jag är fokuserad och inte fladdrar iväg nån annanstans med tankarna.
Är så skönt just nu ! Äntligen kom solen tillbaka igår kände jag bara att jag måste ut i det fina vädret orkade inte sitta och sticka. Utan tog med doggsen och gick till en av mina vänner, och där bara var vi i flera timmar. Så mysigt för hundarna att få gå utan koppel i trädgården. Och vi pratade och gick små vändor och kollade de olika blommor som skjutit fart där.
Och nu idag har jag då skrivit här igen. bestämde inatt att jag skulle skriva något, men vad vet jag aldrig förrän det är gjort. Känner för att gå ut igen nu.
Får ju erkänna att jag hoppas lite på den man som läste och ändå ville träffa mig.
Hoppas det varar. Det kommer i så fall bli spännande att lära att känna varandra och se vad som händer.

projekt , tankar,mönster babysockor som sitter kvar

 Foträta babysockor som sitter kvar på små bebisfötter

Bäst resultat med tunnare garn ex, 2,5- 3 i stick storlek

1. Lägg upp 40 maskor
2. Sticka resårstickning på 2 stickor 2 räta och 2 aviga i ca 5 cm.
3. Fördela maskorna på 4 stickor och börja sticka runt.
4. Sticka ihop maskorna 2 och 2 så det blir en rät och en avig.
5. Dessa maskor stickas i 1 cm
6. Öka maskantalet till 40 maskor genom att sticka 2 maskor i varje maska.
7. Sticka 1 varv med 2 räta och 2 aviga.
8. HÄLEN stickas fram och tillbaka på 1:a och 4:e stickan
Sticka slätstickning i 2 cm.
9. Börja på ett rätvarv: sticka 11 maskor, 1 ödhpt 1 rät. Vänd arbetet. På nästa varv : lyft den första maskan, sticka 3 aviga, 2 aviga tillsammans 1 avig vänd.
Sticka som vanlig avmaskning en maska mer, ta ihop där det är ett "gap" sen förra varvet
Fortsätt till det är 12 maskor på stickan
10. dela de 12 maskorna till 6 st, på varje sticka. Börja sticka runt. Plocka upp 6 maskor på var sida om hälen.
Kan vara snyggt om man sticka resår stickning ovanpå foten
11. Efter 2 varv börjas det med minskning för hälkilen.
På sticka 1 och 3 sticka tills det är 3 maskor kvar, 2 maskor tillsamans 1 rät.
på sticka 2 och 4 : 1 rät 2 maskor tillsammans. I början av stickan. upprepa 3 gånger vart annat varv. Du har nu 38 maskor.
12: Sticka från hälkilen räknat ca 5 cm. När jag gjorde till nyfödd passade 4- 4,5 cm bättre
13. Avmaska för tån: sticka 1 och 3 : sticka tills 3 maskor återstår, 2 maskor tillsammans i bakre maskbågen 1 rät.
Sticka 2 och 4: 1 rät 2 tillsammans i början av stickan.
upprepa varje varv. tills du har 8 maskor , drag tråden genom maskorna.
Fäst trådarna.

ovan : Lite baby sockor jag stickat till barn i Rumänien

                          Ett baby set jag hjälpte en bekant att göra

                      Stickat till en ny liten flockmedlem ♥

                  Bild på allt som kom i lådan för vidare transport mot Rumänien.
                  Till hjälp för de fattigaste i Europa. Känns fint att kunna hjälpa några                   ändå ♥ ♥


Annars är det både upp och ner här får jag säga, hoppas så på ett bättre 2015, mot hur åren innan varit ! Lite lugn och ro, och en smula trygghet, vore en stor förbättring till att börja med ! Är lite nöjd ändå. För i och med att jag fick lite måste bli klar känsla med de projekt jag gjort. Fick jag konstigt nog tillbaka lite skaparlust. konstigt egentligen, då jag brukar reagera tvärtom. Om jag bara kan låta bli att påverkas av sura miner , och kommentarer så kanske jag kan ha lite för mig nyttiga projekt. Mår så mycket bättre när jag har sånt att tänka på istället för all denna ångestframkallande. Vanliga trista verklighet.
kram på er i cybern ♥ ♥ ♥
Har även unnat mig lite knitpro stickor från Knitting room. Som jag sagt tidigare, så bara älskar jag dem ! Kan nästan inte sticka med andra nu.

eftertankens beska och ibland bitterljuva känsla...

Idag som så många andra dagar har jag halkat in på dåtidens minnesbana.
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.

Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :( 
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(

Träffade rakt i hjärtat ♥ Så sant, kunde inte formulerat det bättre själv !

Varje dag lever man i spillrorna av sig själv, en skugga av vad man kunde ha varit / blivit...........

Plågoandarna, de sitter nog helt nöjda. Självgoda som de alltid varit. Och helt övertygade om att de gått genom livet utan att nånsin begå ett misstag.

Karma, hoppas jag ibland på....

Fast egentligen, så önskar jag ingen annan den upplevelsen / upplevelserna jag tvingats vara med om. 

Nu har jag genom ett samtal, som inte alls var otrevligt, men en dykning ner i den brunnen av förflutna, som fortfarande skadar mig varje dag.

Allt som rör mina barn, tar i ♥ och framkallar dessa minnen, som ofta resulterar i sorg över det jag förlorat i år, alla våra minnen som aldrig blev till. Och ändå är det bland dessa minnen jag idag grävt i ,  jag finner den sannaste meningen med mitt egentligen rätt värdelösa liv.

Ingen kan ju gå genom  livet oberörd av att vara orsaken att förstöra andra människors liv. bara genom att bli till förstörde jag min mammas liv. hennes största misstag, det är jag det.

Sen har andra sagt detsamma, visst i affektion, men ändå. Denna känsla av att vara värdelös, sitter så djupt . Att jag faktiskt inte kan minnas att jag känt annorlunda. Är väldigt bra på att döma mig själv. Innan denna kväll är slut kommer jag att ha plågat mig med en uppsjö av alla de saker jag kunde ha gjort annorlunda. Hittade en bra text förut en del av den kanske jag ska öva på ? :

Om jag en dag, framförallt kunde tycka om mig själv. Då vore min största kritiker borta !

Nej nu får jag ta en cigg o nån lugnande. och så ska jag sticka skuggstickning. Håller på  med en kappa, där jag stickar i fjärilar i skuggstickning, och har funderat på 3 ♥ på ryggen, men tror jag sätter dem med det brustna ♥ på mitt tovade projekt istället.

Men denna bild har jag ändrat från sitt ursprung så den nu är 2 färger.

 hade tänkt börja sticka på den innan telefonen ringde. Eftersom det är svart med så behövs det lite ljus :) Får se om jag väntar till imorrn, och istället fortsätter på kappan, och sockorna som legat där, har blivit så trist att sticka vanliga sockor :/

Sticka / virka ska jag göra tills jag känner att jag är svimfärdig av trötthet ändå, otroligt bra mot ångest och alla dessa tankar som far runt. 

Fick mina efterlängtade virknålar idag från Knittingroom, Så vackra så Knitpros set i det limegröna ( förstås ) fodralet tog jag. Hoppas det hjälper lite mot värken, de har ju gummihandtag, lite mjukare så :)

Nu ska jag som sagt låta handarbetet skingra mina demoner och tankar.

Koncentrerar man sig inte blir det som bekant väldigt fel ofta...

Kramizz på er ♥ ♥

Hhahaha teknikens under ? Bah :p

Skulle skriva ut lite av mina mönster, bl.a. katten jag ville göra idag.
men tekniken ville inte detsamma som jag ville..

Fick ut 2 av 5 tänkta mönster. Alltid något :)
Annars så , är det som det är idag. I huvudet i dag, trängs de projekt jag har på g och tankar om det jag ska göra i utställnings syfte. idag verkar min skalle vilja tänka på texter till "bilderna" jag ska göra, kom nu på att jag glömt att skriva ner en del av dem :p Rackarns då.. Mitt minne är numera , lika stort som de påstår att en guldfisk har. vem vet egentligen hur stort minne en guldfisk har det undrar jag över ... ♥

Maktmissbruk är bland det värsta jag vet

Och då menar jag när man som den starkare personen använder sin makt för att förminska, såra, på alla tänkbara sätt skada den svagare. Detta kan gälla inom vården , i hemmet mellan makar, men oftast tror jag den mest bestående skadan kommer när man som barn utsätts för det..

I det värsta fosterhemmet jag bodde i , hade vi inga rättigheter, utan bara skyldigheter kruxet med dessa skyldigheter var att vi då inte visste från dag till dag vad som var tabu eller inte. Då detta berodde på den helt oömma fostermoderns humör för dagen.
En annan fruktansvärd sak som kan drabba barn, som de facto också handlar om gravt missbruk av makt. Är pedofili...
Kan säga att jag blir vansinnigt arg och illamående de gånger jag hör berättas om sådant ! 
Minns en annan sak som hände i det så kallade hemmet, fosterhemmet som aldrig borde ha få funnits ! Det var en granne som nämnde att han höll på med släktforskning. Då man som fosterbarn  är väldigt ensam ivärlden , många gånger, så letar man i perioder efter rötter. Detta var tydligen en av dessa perioder, för jag tyckte det lät intressant. och sade att det ska jag också göra en dag. Jamen kom hem till mig sade han då, så visar jag dig...
det bestämdes att jag en dag i veckan, efter sysslorna förstås ( läs dagens arbete på gården efter skolan, alltid före läxorna )
Skulle gå dit och så skulle han visa mig hur man släktforskade. Detta var före alla hade internet, numera kan man nog beställa pdf filer , etc hem i datorn.
Första gången, visade han mig precis det han skulle. fast först fick jag smörgås och kaffe :) Han visste nog precis som alla andra , att vi inte fick mat där. Jag har hört att efter vår tid där, så rymde en pojke till grannen och bad att få mat. Stackarn så mycket stryk han måste fått då :(
Åter till släktforskningen: den andra gången jag kom så var han inte nere och öppnade som förra gången. han ropade ; kom in
jag gick in , tog av mig och han ropade igen ; kom upp så ska du få se på något. jag gick upp då, trodde det hade med släktforskning att göra. men när jag kom upp visade det sig att han satt och tittade på nån gammal film. med hästar som parade sig ! :O
Han blev tydligen väldigt upphetsad , själv av detta. Så han började göra närmanden. Jag tyckte det var så äckligt ! Jag var inte alls i den åldern, så jag ens hade börjat tänka så långt med pojkar i min egen ålder. och han var en skäggig äckelgubbe, tjock och otäck. Helt ny situation för mig. Tänk också på att jag fått lära mig att man inte får säga emot de som är starkare...
Han hann alltså komma en liten bit innan jag faktiskt tog mod till mig och slet mig lös. dagen , eller nån dag efter berättade jag vad han försökt göra mot mig. Fosterfadern sade inget , han gick ut...
Fostermodern sade heller inget , hon gick inte heller ut. Utan det var ungefär som när jag fick stryk i skolan. Innan jag blev så stark av arbete att jag kunde försvara mig. När jag berättade om hur jag hade det när jag var som värst mobbad, så sade hon heller inget. Det var alltid noll respons både på positiva och negativa saker.
det anmärkningsvärda i denna berättelse, är nog ändå vad hon gjorde nästa gång hon såg honom (grannen) Jag var uppe , och hon ropade att jag skulle komma ut. Jag gick väl dit ( man gjorde alltid som hon sa. Då sitter gubb äcklet där ! Hon tvingade mig att sitta med och dricka kaffe med den saten ! :(  Inte med ett ord tog någon av dem upp detta han gjort mot mig !
Inte heller gjorde de något när han under en längre tid, alltid kom glidande med sin bil. När jag var på väg hem eller till skolan. 
Under så lång tid av mitt liv , har jag fått lära mig att andra får göra hur de vill med mig. Ingen bryr sig. Det var ju sant...
Är ju egentligen fortfarande sant, vad gäller barn som är placerade. Borde vara samma ansvar och straffskyldighet på alla vårdnadshavare ! ??
Detta att man får lära sig hur maktlös man är,att man ska bara vara till lags. Som en vaxdocka som formas om efter var persons tycke...
det kan sätta sina spår. Jag kan än idag hamna i situationer, och efteråt tänka ; va fan , varför lät jag han/ hon göra så. de hade inte rätt till det. Det kan ta lång tid , tid som jag drar mig undan och "slickar mina sår" Som detta med de 2 äldsta barnen, jag hade inte behövt acceptera det fadern gjorde. Men slog mig sen att han inte hade den rättigheten. Sen ville jag försöka låta bli att bli en sån förälder som står och drar i barnen från ett håll när den andre drar till sitt. Och jag var rädd för att de skulle få ut för något om jag bråkade. Men först var jag bara förlamad av sorg. För att han berövade mig 2 av mina anledningar att leva. Är fortfarande kvar i det hopp lösa stadiet. Det var när det gått 6 år efter skilsmässan var ett faktum. som jag verkligen gick ner i avgrunden. Det är helt sant detta med att ; det sista som försvinner är hoppet...

För när jag tappade det då tappade jag sista gnistan av livslust med. Detta kämpar jag med numera . Att hitta gnistan och lusten igen.
Är så nöjd då jag fått lust att handarbeta igen ♥ När man skapar något så kan man känna glädje i det. Och man måste fokusera på det man gör, då kan man inte tänka så mycket. Och då får man flera hanterbara dagar...

Oj så långt detta blev då :)

Nu ska jag drömma om lite garn ♥ 
Och så ska jag gå till min godisaffär : Deje Garn & Hemslöjd , sen när hon öppnar. Har virkat mini fjärilar som jag tänkte ha till örhängen

sitter och tänker på..

Ja allt o inget egentligen...
Tänkte förut idag på en del av de saker man ville göra i livet. med min sjukdom så har ju bit för bit försvunnit , då de blivit omöjliga att kombinera med trasig rygg , och onda leder. men en sak jag har kvar (bland en del andra nya )är den där boken jag tänkte skriva.Har på börjat en berättelse om mitt eget liv och hur det var , tankar om varför etc.
Men det är väldigt jobbigt när man ska gräva så djupt och minnas allt det som kroppen och själen försökt tränga undan, av överlevnadsinstinkt. Och sätter man sig och skriver behöver man ha massa lugn och ro, och kunna fokusera utan avbrott på just detta ( så funkar jag ) Hur som helst så tänkte jag på att det nog var mycket därför jag  började skriva här. Först hade jag den bara för mig själv. Blockade helt även en stund efter jag "öppnat" den, men det berodde på en stalker , som varit ihop med en "flockmedlem" till mig. Sen tröttnade jag på det hela, och tänkte att jag har inget att skämmas för, egentligen har jag ju inte det. Har massa jag ångrar.otrolig mängd dåligt samvete, men vem har inte det ? Är nog bara ett fåtal, ofta mycket sjuuka personer. Som går genom livet utan samvete. En del av dem har jag tvingats leva med. och jag nämner inga namn, men kommer att berätta saker när de dyker upp. Och jag känner mig redo att dela dem offentligt. Vanvårdsutredningen, som i mitt tycke kunde gjorts helt annorlunda, gav os ungefär ett plåster på ett brutet ben. Ett skade stånd som kompenserat ett helt livs förlorad arbetsinkomst vore ju mer skäligt ?? med vilken rätt fick de utnyttja oss som fri arbetskraft ? Slavar i Sverige på 1980 talet !! Så levde jag och mina olycksbröder, 3 av oss från sex års ålder till vi blev utkastade långt innan de slutade ta betalt för oss. Hur kommer det sig att , det fortfarande inte läggs ansvar på dem, som handhar ärendet, och placerar i ett olämpligt hem? Och än värre varför är det inte olagligt att slå, svälta utnyttja andras barn, då man dessutom får betalt för det ??
Stör mig nåt ofantligt att vi är så många som råkat så illa ut. och att ingen på riktigt tar på sig ansvar !
i har fått våra liv förstörda genom, år av misshandel, många av oss lider av posttraumatisk stress, den som kan liknas vid det man kan få om man lever i ett krigsdrabbat land. Jag har diagnosticerats så bla. Men inte konstigt att det sätter spår när man går och är ständigt rädd. har flyktberedskap 24 / 7 eller hur ?

Måste bara dela denna, mycket tänkvärd !