Mycket att tänka på..

Sambon tittar på reprisen av melodifestivalen, nyss var det Ungerns bidrag.

Den handlade om barnmisshandel, en flickas stilla gråt, tysta rop på hjälp..

Blev illa berörd av texten. Kan känna hennes smärta , rädsla och övergivenhet.

Fast i mitt fall var det inte de egna föräldrarna som misshandlade, förutom de första veckorna i livet då.I mitt fall var det de människor som av staten var satta att ta hand om mig. De som fick rundligt betalt för att ta hand om mig och de upp till 10 andra som var där som mest.Jourbarn och sommarbarn varierade, men som mest var vi 11 stycken där, plus hennes egna dotter då.

Den rädslan, maktlösheten, och framför allt vetskapen om att man inte kunde påverka sin situation, har gett mig fortfarande variga sår.

Man kan ju tycka att jag nu på mitt 43:e år, skulle ha kommit ur skiten..

Och visst jag tänker ytterst sällan på förövarna. Bestämde mig för länge sedan för att de inte skulle få fortsätta ha makt över mig. Har ju sett hur min mamma fortfarande plågas av det som hennes mor ( min mormor ) utsatte henne för. Jag har använt den metod som fick mig att överleva saknaden. av de som jag blev övergiven av. Jag behandlar dem som icke längre aktuella, finns inte för mig, de avsatte ju mig på ett sätt, då de var bara ännu fler i raden som "provade" och kom på att jag inget var att ha. När de lämnat mig så var de förbjuden frukt.

Jag fick kämpa hårt för att inte mina 2 äldsta, skulle hamna där, jag kan fortfarande inte hitta ett bra sätt att leva med att de så abrupt blev alienerade från mig, att jag som aldrig innan varit ifrån dem, nu knappt får se dem. Min mellan son har tack och lov själv börjat komma oftare nu. Jag riktigt känner hur en bit av mitt ♥ nu sakta läker ihop igen. Men den bit vi förlorat ( 8 år )

Utan real kontakt, den smärtar som ett öppet sår, som om någon öppnar det hela tiden och riktigt gnuggar in salt där i.

Min äldste son, verkar helt ha raderat mig ur sin tillvaro. Jag har ju haft tid att analysera det mesta nu , och förstår en del av de fel jag gjort. ett av dem var nog att jag aldrig riktigt förstod att han nog behövde struktur, mer än andra. Och att jag nog inte kunde vara tydlig nog. han tror benhårt på vad den andre ( pappan ) sade i aversion, när vi skildes. Så där får jag klara mig på smulorna, det jag hör genom andra. Är väldigt glad ändå att mina 3 söner träffas och har någorlunda bra "connection" Min äldste är ju mycket borta nu. Då han genomgår en utbildning inom det militära, och vad jag förstått är hemma ca varannan helg. 

Och återigen får jag ju säga , att jag är så oändligt tacksam, för att jag hela tiden fått ha min yngste son boende hos mig. Annars hade jag inte klarat att fortsätta, har redan problem, inför mig själv bland andra att känna att just jag har såpass värde , att jag ska fortsätta leva på denna kalla jord..

nu har jag kommit såpass långt, att jag bestämt mig för att jag måste fortsätta. Kanske en dag känner jag att jag vill ? Att jag har lika stort värde som andra ??

Denna babyfilt stickar jag just nu, förresten :