Har ju 2 katter o två hundar ändå, här från i somras då min lilla baby Archie kom till familjen. Saknar dem ♥ Ska bli skönt att ha dem nära mig igen
söndag 3 januari 2016
Mina älskade hundar ♥
Har ju 2 katter o två hundar ändå, här från i somras då min lilla baby Archie kom till familjen. Saknar dem ♥ Ska bli skönt att ha dem nära mig igen
Läget just nu
Livet är en konstig berg o dalbana kan man tycka..
Nu sitter jag på ett sjukhus och skriver,varit här i 3 veckor igår.
Har ju som jag delat innan mått extremt dåligt en längre period.
För fyra veckor sen satt jag med brev skrivna, med instruktioner för de som var kvar. Alla tabletter i en burk framför mig.
Nu visste jag verkligen hur jag skulle göra, lördagen fick jag känslan att jag kanske hade ett val till. Gick då till min förra sambo, försökte för vilken gång i ordningen, prata med honom.
Söndag visste jag att jag bara hade ett val.
Var tvungen att planera så att det skulle passa med djuren. Invänta rätt tidpunkt. Så skulle bara vila nån timme. Försov mig ...
Då var ögonblicket borta. Hann prata med nån vän, och under följande vecka tog jag ju tabletter ur min burk. Och lördagen därpå så berättade jag om min plan förra veckan. Blev körd till akuten. Nu varit inlagd 3 veckor som sagt.
Lite frustrerande att vara här under storhelgerna, händer inte mycket i behandlingen då. Fast nån ångest över jul o nyår hade jag inte.
De helgerna betydde bara nåt när barnen var små.
Imorgon planerar jag att åka hem, inte helt stark o redo, men faktum kvarstår ju därute, oavsett hur länge jag är här. Är totalt ensam på obestämd tid, kanske resten av livet. Kan inte påstå att den tanken får mig att känna att jag vill leva.
Men är stabilare än när jag kom in.
Fått nya mediciner som ska hjälpa genom en slags stabilisering av måendet.
Slippa ångest vore jätteskönt efter alla år med daglig sådan, lite känsla av att leva vore också helt underbart, vill inte bara överleva, utan känna att jag lever.
Nu sitter jag på ett sjukhus och skriver,varit här i 3 veckor igår.
Har ju som jag delat innan mått extremt dåligt en längre period.
För fyra veckor sen satt jag med brev skrivna, med instruktioner för de som var kvar. Alla tabletter i en burk framför mig.
Nu visste jag verkligen hur jag skulle göra, lördagen fick jag känslan att jag kanske hade ett val till. Gick då till min förra sambo, försökte för vilken gång i ordningen, prata med honom.
Söndag visste jag att jag bara hade ett val.
Var tvungen att planera så att det skulle passa med djuren. Invänta rätt tidpunkt. Så skulle bara vila nån timme. Försov mig ...
Då var ögonblicket borta. Hann prata med nån vän, och under följande vecka tog jag ju tabletter ur min burk. Och lördagen därpå så berättade jag om min plan förra veckan. Blev körd till akuten. Nu varit inlagd 3 veckor som sagt.
Lite frustrerande att vara här under storhelgerna, händer inte mycket i behandlingen då. Fast nån ångest över jul o nyår hade jag inte.
De helgerna betydde bara nåt när barnen var små.
Imorgon planerar jag att åka hem, inte helt stark o redo, men faktum kvarstår ju därute, oavsett hur länge jag är här. Är totalt ensam på obestämd tid, kanske resten av livet. Kan inte påstå att den tanken får mig att känna att jag vill leva.
Men är stabilare än när jag kom in.
Fått nya mediciner som ska hjälpa genom en slags stabilisering av måendet.
Slippa ångest vore jätteskönt efter alla år med daglig sådan, lite känsla av att leva vore också helt underbart, vill inte bara överleva, utan känna att jag lever.
tisdag 17 februari 2015
Lite tankar
Hej igen :)
Har suttit och tänkt på detta med ljuspunkter i livet. Tänkte på de få personer som kan ge en människa så mycket genom att bara vara goda.
Har inte så många, men de jag mött har gett mig en viss styrka. Och tror jag även format mig till en viss del. Utan dem tror jag att jag varit så skadad , att jag inte kunnat känna något, eller gett till exempel mina barn, den ömhet och närhet de behövt. Säger inte att jag var felfri där. Många dåliga samveten, då man inte räckt till och gjort rätt. Man får ju tyvärr leva med sina misstag.
Men jag har ändå kunnat samspela och fått den kontakten, som de behöver redan från de är bebisar. har läst om dessa som inte ens kan tolka barnets första leende på rätt sätt. En mamma tyckte att babyn hånlog. Hur skadad är man då ?
Minns ju själv värmen när de första gången höll om mitt finger. Första ögonkontakten, då vi såg varandra i ögonen, och de kunde hålla kvar blicken. Den kärleken man kände från början, som bara förnyades och blev större och större tills man nästan sprack. Tänk när de första gången sträckte upp sin lilla hand och strök mig på kinden. Eller höll i mitt hår. Denna kontakt tror jag inte jag varit förmögen till utan de få åren jag hade hos min bra familj.
För att återgå till andra ljus punkter som barn och senare i livet från andra människor :
mitt första exempel på de som gett mitt liv ljus, är min andra fosterfamilj. mitt minne därifrån är att jag hörde till familjen. Jag visste inget annat då, blev en chock när de sagt att jag skulle flytta. förstod inte vad det innebar förrän de var borta. Och aldrig hämtade hem mig igen. Gick i andra terminen av förskolan då.
Men där hörde jag till. Där fick jag tröst och kärlek. Någon läste sagor och sjöng för mig på kvällen. När Trollmor har lagt sina 11 små trollbarn och bundit fast dem i svansen.... Den betyder fortfarande mycket för mig ♥ När jag var rädd på nätterna flyttade de in sängen så jag hade den bredvid deras.
Allt detta tog slut i nästa familj. Första gången jag var rädd på natten och sökte tröst , fick jag veta att det inte var något man fick där. Skäll och bortskuffande istället. Mörkret jag minns att mitt liv mest har inneburit , minns jag mer tydligt från och med att jag kom dit. Sen finns det några få ljusglimtar under de åren.
Men alltid i form av andra människor. Min ena fosterbror var en stor trygghet.
Men såna där tillfällen då man behövt uppmuntran, och kanske positiv feedback då det gått bra. Fanns aldrig från dessa foster föräldrar. För att ta ett exempel, så hade jag en gång vunnit en jogg på en mil cirka, Lite lustigt detta, för jag trodde att jag var vilse då jag inte såg någon annan :) När jag kom i mål visade det sig att det berodde på att jag var först :p
Men när jag kom hem , glad över denna vinst och skulle berätta, var reaktionen : noll. På sin höjd en suck. Som tur var hade de besök där då. och de blev glada för min skull och gav mig en ljusglimt som jag än idag minns med värme.
I mellanstadiet hade jag en lärarinna som försökt lyfta mig hela tiden. Då hade jag ganska bra sångröst. Hon försökt ge mig självförtroende genom att ge mig chans på chans att få visa vad jag kunde, hon lät mig till och med vara med i en film vi gjorde på skolan. Hon lät mig sjunga själv i olika uppsättningar vi hade. Och skulle visa upp för de familje medlemmar som kom på dessa event. men jag var så otroligt blyg och rädd för att visa min svaghet, så det gick nog inget vidare. Sjöng så tyst att kören överröstade mig :) Sen hade jag ju bara henne som trygghet i skolan. var extremt mobbad ett tag där. Blev jagad på rasterna, så jag fick springa fort och låsa in mig på toan. De tyckte att det var kul att försöka trycka ner mitt huvud i toan på den tiden. Blev alltid sist vald i exempelvis brännbollen. Ååh måste vi ha henne med i vårat lag....
Detta trots att jag faktiskt var bra på att både slå långt och springa fort.
Det var pojkarna som gav sig först. Jag brukade vara med dem och spela fotboll och bandy på rasterna, till slut. På vintern gjorde vi snögrottor. Några av killarna var där på sin lediga tid och jobbade med dem också. Då de bodde nära skolan. Minns när vi lekte vem som kunde ta sig in i grottöppningen på "fulaste viset" Tyvärr så gjorde jag det så tokigt att jag fastnade där :p Gick in med baken först, dubbelvikt. Och så satt jag där då. Några sprang för att hämta fröken. ( var fortfarande den fina fröken som jag minns med värme ) Hon kom med en skyffel och en tekopp. Som jag fick dricka medan hon fick gräva loss mig. Satt så hårt fast att det inte gick att dra :) Detta var ju en besvikelse såklart för de killar som länge jobbat med grottan. Känner mig fortfarande ledsen för deras skull.
Hon var rolig denna fröken. tror inte det gör något att nämna hennes namn då jag ju bara har gott att säga om henne. Hon hette Annalisa Ranunger. En gång kom hon till skolan hårdsminkad, parfymerad och med en ill rosa peruk :D det var för att demonstrera dels mot att vi tjejer börjat använda parfym och starka hår sprayer. Hon och säkert någon av eleverna var ju allergisk. sen var hon av en lite äldre generation, hon hade varit lärare till många av elevernas föräldrar. Hon tyckte säkert att det var något tidigt och ganska onödigt att vi i trean fyran redan började experimentera med detta :)
Hon var varm och rolig. Regler javisst , men ett stort hjärta.
Sen har jag ljuspunkter i vuxen ålder med, dessa som lyft mig och hjälpt mig att hålla mig flytande under svåra tider. En vän som jag alltid kunnat prata med som intalade mig att jag inte var fel, eller tokig. Hoppas och tror att vi hjälpte varan under småbarnstiden. men även att hon betydde stort mycket mer för mig i överlevnads synpunkt än jag för henne ♥
Hade även en otroligt varm och snäll svärfar. han är en av dem som aldrig säger elaka saker till sina medmänniskor, utan istället letar efter positiva saker att säga. Tack för att du fanns där ♥ tack för att du finns i mina barns liv ännu !
Hade även i mitt nuvarande förhållande, en lika fin och varm svärmor ♥ Redan första gången vi träffades var hon och ena systern och köpte en present, och vad finare var, så sade hon välkommen i familjen ♥ ♥ Det betydde så otroligt mycket för mig. dessa ord hade jag aldrig hört förut. och jag kände även att hon verkligen menade det.hon var så varm och snäll , gjorde allt för sin familj. Tyvärr kunde vi inte träffas så ofta. Eftersom de bodde 180 mil ifrån där vi bodde. Och hon gick bort för drygt 1,5 år sedan. Hon var en av dessa människor som världen blir så mycket fattigare utan. ♥ ♥
Detta är några av mina viktigaste personer i livet. Då nämnde jag inte mina barn. Som är i egen division. De gav mitt liv en mening. De var min enda anledning att finnas här, och de var min första riktiga familj. Min första egna "flock"
Har suttit och tänkt på detta med ljuspunkter i livet. Tänkte på de få personer som kan ge en människa så mycket genom att bara vara goda.
Har inte så många, men de jag mött har gett mig en viss styrka. Och tror jag även format mig till en viss del. Utan dem tror jag att jag varit så skadad , att jag inte kunnat känna något, eller gett till exempel mina barn, den ömhet och närhet de behövt. Säger inte att jag var felfri där. Många dåliga samveten, då man inte räckt till och gjort rätt. Man får ju tyvärr leva med sina misstag.
Men jag har ändå kunnat samspela och fått den kontakten, som de behöver redan från de är bebisar. har läst om dessa som inte ens kan tolka barnets första leende på rätt sätt. En mamma tyckte att babyn hånlog. Hur skadad är man då ?
Minns ju själv värmen när de första gången höll om mitt finger. Första ögonkontakten, då vi såg varandra i ögonen, och de kunde hålla kvar blicken. Den kärleken man kände från början, som bara förnyades och blev större och större tills man nästan sprack. Tänk när de första gången sträckte upp sin lilla hand och strök mig på kinden. Eller höll i mitt hår. Denna kontakt tror jag inte jag varit förmögen till utan de få åren jag hade hos min bra familj.
För att återgå till andra ljus punkter som barn och senare i livet från andra människor :
mitt första exempel på de som gett mitt liv ljus, är min andra fosterfamilj. mitt minne därifrån är att jag hörde till familjen. Jag visste inget annat då, blev en chock när de sagt att jag skulle flytta. förstod inte vad det innebar förrän de var borta. Och aldrig hämtade hem mig igen. Gick i andra terminen av förskolan då.
Men där hörde jag till. Där fick jag tröst och kärlek. Någon läste sagor och sjöng för mig på kvällen. När Trollmor har lagt sina 11 små trollbarn och bundit fast dem i svansen.... Den betyder fortfarande mycket för mig ♥ När jag var rädd på nätterna flyttade de in sängen så jag hade den bredvid deras.
Allt detta tog slut i nästa familj. Första gången jag var rädd på natten och sökte tröst , fick jag veta att det inte var något man fick där. Skäll och bortskuffande istället. Mörkret jag minns att mitt liv mest har inneburit , minns jag mer tydligt från och med att jag kom dit. Sen finns det några få ljusglimtar under de åren.
Men alltid i form av andra människor. Min ena fosterbror var en stor trygghet.
Men såna där tillfällen då man behövt uppmuntran, och kanske positiv feedback då det gått bra. Fanns aldrig från dessa foster föräldrar. För att ta ett exempel, så hade jag en gång vunnit en jogg på en mil cirka, Lite lustigt detta, för jag trodde att jag var vilse då jag inte såg någon annan :) När jag kom i mål visade det sig att det berodde på att jag var först :p
Men när jag kom hem , glad över denna vinst och skulle berätta, var reaktionen : noll. På sin höjd en suck. Som tur var hade de besök där då. och de blev glada för min skull och gav mig en ljusglimt som jag än idag minns med värme.
I mellanstadiet hade jag en lärarinna som försökt lyfta mig hela tiden. Då hade jag ganska bra sångröst. Hon försökt ge mig självförtroende genom att ge mig chans på chans att få visa vad jag kunde, hon lät mig till och med vara med i en film vi gjorde på skolan. Hon lät mig sjunga själv i olika uppsättningar vi hade. Och skulle visa upp för de familje medlemmar som kom på dessa event. men jag var så otroligt blyg och rädd för att visa min svaghet, så det gick nog inget vidare. Sjöng så tyst att kören överröstade mig :) Sen hade jag ju bara henne som trygghet i skolan. var extremt mobbad ett tag där. Blev jagad på rasterna, så jag fick springa fort och låsa in mig på toan. De tyckte att det var kul att försöka trycka ner mitt huvud i toan på den tiden. Blev alltid sist vald i exempelvis brännbollen. Ååh måste vi ha henne med i vårat lag....
Detta trots att jag faktiskt var bra på att både slå långt och springa fort.
Det var pojkarna som gav sig först. Jag brukade vara med dem och spela fotboll och bandy på rasterna, till slut. På vintern gjorde vi snögrottor. Några av killarna var där på sin lediga tid och jobbade med dem också. Då de bodde nära skolan. Minns när vi lekte vem som kunde ta sig in i grottöppningen på "fulaste viset" Tyvärr så gjorde jag det så tokigt att jag fastnade där :p Gick in med baken först, dubbelvikt. Och så satt jag där då. Några sprang för att hämta fröken. ( var fortfarande den fina fröken som jag minns med värme ) Hon kom med en skyffel och en tekopp. Som jag fick dricka medan hon fick gräva loss mig. Satt så hårt fast att det inte gick att dra :) Detta var ju en besvikelse såklart för de killar som länge jobbat med grottan. Känner mig fortfarande ledsen för deras skull.
Hon var rolig denna fröken. tror inte det gör något att nämna hennes namn då jag ju bara har gott att säga om henne. Hon hette Annalisa Ranunger. En gång kom hon till skolan hårdsminkad, parfymerad och med en ill rosa peruk :D det var för att demonstrera dels mot att vi tjejer börjat använda parfym och starka hår sprayer. Hon och säkert någon av eleverna var ju allergisk. sen var hon av en lite äldre generation, hon hade varit lärare till många av elevernas föräldrar. Hon tyckte säkert att det var något tidigt och ganska onödigt att vi i trean fyran redan började experimentera med detta :)
Hon var varm och rolig. Regler javisst , men ett stort hjärta.
Sen har jag ljuspunkter i vuxen ålder med, dessa som lyft mig och hjälpt mig att hålla mig flytande under svåra tider. En vän som jag alltid kunnat prata med som intalade mig att jag inte var fel, eller tokig. Hoppas och tror att vi hjälpte varan under småbarnstiden. men även att hon betydde stort mycket mer för mig i överlevnads synpunkt än jag för henne ♥
Hade även en otroligt varm och snäll svärfar. han är en av dem som aldrig säger elaka saker till sina medmänniskor, utan istället letar efter positiva saker att säga. Tack för att du fanns där ♥ tack för att du finns i mina barns liv ännu !
Hade även i mitt nuvarande förhållande, en lika fin och varm svärmor ♥ Redan första gången vi träffades var hon och ena systern och köpte en present, och vad finare var, så sade hon välkommen i familjen ♥ ♥ Det betydde så otroligt mycket för mig. dessa ord hade jag aldrig hört förut. och jag kände även att hon verkligen menade det.hon var så varm och snäll , gjorde allt för sin familj. Tyvärr kunde vi inte träffas så ofta. Eftersom de bodde 180 mil ifrån där vi bodde. Och hon gick bort för drygt 1,5 år sedan. Hon var en av dessa människor som världen blir så mycket fattigare utan. ♥ ♥
Detta är några av mina viktigaste personer i livet. Då nämnde jag inte mina barn. Som är i egen division. De gav mitt liv en mening. De var min enda anledning att finnas här, och de var min första riktiga familj. Min första egna "flock"
måndag 2 februari 2015
Syltasockor Projektet just nu Mönster
Lägg upp : Barn 50 m, ungdom 55 m, vuxen 60 m
Mönster delbart med 5
Sticka ca 8 varv resår.
Mönster:
Varv 1 : 4 räta 1 avig v ut
Varv 2 : 3 räta 2 aviga v ut
Varv 3 : 2 räta 3 aviga "
Varv 4 : 1 rät 4 Aviga "
Varv 5 & 6 : Avigt
Varv 7 : 4 aviga 1 rät
Varv 8 : 3 aviga 2 räta
varv 9 : 2 aviga 3 räta
Varv10 : 1 avig 4 räta
Varv 11 & 12 Rätstickning
Upprepa till önskad längd, avsluta med lite resår eller några varv slätstickning.
Foten : Minska till det mask antal som passar garnet , och fotstorlek. sticka häl och fot efter mönster som passar ditt garn :)
Man får ju dela med sig , håller just nu på med 2 par olika syltasockor. Roligt mönster att sticka !
söndag 1 februari 2015
projekt , tankar,mönster babysockor som sitter kvar
Foträta babysockor som sitter kvar på små bebisfötter
Bäst resultat med tunnare garn ex, 2,5- 3 i stick storlek
1. Lägg upp 40 maskor
2. Sticka resårstickning på 2 stickor 2 räta och 2 aviga i ca 5 cm.
3. Fördela maskorna på 4 stickor och börja sticka runt.
4. Sticka ihop maskorna 2 och 2 så det blir en rät och en avig.
5. Dessa maskor stickas i 1 cm
6. Öka maskantalet till 40 maskor genom att sticka 2 maskor i varje maska.
7. Sticka 1 varv med 2 räta och 2 aviga.
8. HÄLEN stickas fram och tillbaka på 1:a och 4:e stickan
Sticka slätstickning i 2 cm.
9. Börja på ett rätvarv: sticka 11 maskor, 1 ödhpt 1 rät. Vänd arbetet. På nästa varv : lyft den första maskan, sticka 3 aviga, 2 aviga tillsammans 1 avig vänd.
Sticka som vanlig avmaskning en maska mer, ta ihop där det är ett "gap" sen förra varvet
Fortsätt till det är 12 maskor på stickan
10. dela de 12 maskorna till 6 st, på varje sticka. Börja sticka runt. Plocka upp 6 maskor på var sida om hälen.
Kan vara snyggt om man sticka resår stickning ovanpå foten
11. Efter 2 varv börjas det med minskning för hälkilen.
På sticka 1 och 3 sticka tills det är 3 maskor kvar, 2 maskor tillsamans 1 rät.
på sticka 2 och 4 : 1 rät 2 maskor tillsammans. I början av stickan. upprepa 3 gånger vart annat varv. Du har nu 38 maskor.
12: Sticka från hälkilen räknat ca 5 cm. När jag gjorde till nyfödd passade 4- 4,5 cm bättre
13. Avmaska för tån: sticka 1 och 3 : sticka tills 3 maskor återstår, 2 maskor tillsammans i bakre maskbågen 1 rät.
Sticka 2 och 4: 1 rät 2 tillsammans i början av stickan.
upprepa varje varv. tills du har 8 maskor , drag tråden genom maskorna.
Fäst trådarna.
2. Sticka resårstickning på 2 stickor 2 räta och 2 aviga i ca 5 cm.
3. Fördela maskorna på 4 stickor och börja sticka runt.
4. Sticka ihop maskorna 2 och 2 så det blir en rät och en avig.
5. Dessa maskor stickas i 1 cm
6. Öka maskantalet till 40 maskor genom att sticka 2 maskor i varje maska.
7. Sticka 1 varv med 2 räta och 2 aviga.
8. HÄLEN stickas fram och tillbaka på 1:a och 4:e stickan
Sticka slätstickning i 2 cm.
9. Börja på ett rätvarv: sticka 11 maskor, 1 ödhpt 1 rät. Vänd arbetet. På nästa varv : lyft den första maskan, sticka 3 aviga, 2 aviga tillsammans 1 avig vänd.
Sticka som vanlig avmaskning en maska mer, ta ihop där det är ett "gap" sen förra varvet
Fortsätt till det är 12 maskor på stickan
10. dela de 12 maskorna till 6 st, på varje sticka. Börja sticka runt. Plocka upp 6 maskor på var sida om hälen.
Kan vara snyggt om man sticka resår stickning ovanpå foten
11. Efter 2 varv börjas det med minskning för hälkilen.
På sticka 1 och 3 sticka tills det är 3 maskor kvar, 2 maskor tillsamans 1 rät.
på sticka 2 och 4 : 1 rät 2 maskor tillsammans. I början av stickan. upprepa 3 gånger vart annat varv. Du har nu 38 maskor.
12: Sticka från hälkilen räknat ca 5 cm. När jag gjorde till nyfödd passade 4- 4,5 cm bättre
13. Avmaska för tån: sticka 1 och 3 : sticka tills 3 maskor återstår, 2 maskor tillsammans i bakre maskbågen 1 rät.
Sticka 2 och 4: 1 rät 2 tillsammans i början av stickan.
upprepa varje varv. tills du har 8 maskor , drag tråden genom maskorna.
Fäst trådarna.
ovan : Lite baby sockor jag stickat till barn i Rumänien
Till hjälp för de fattigaste i Europa. Känns fint att kunna hjälpa några ändå ♥ ♥
Annars är det både upp och ner här får jag säga, hoppas så på ett bättre 2015, mot hur åren innan varit ! Lite lugn och ro, och en smula trygghet, vore en stor förbättring till att börja med ! Är lite nöjd ändå. För i och med att jag fick lite måste bli klar känsla med de projekt jag gjort. Fick jag konstigt nog tillbaka lite skaparlust. konstigt egentligen, då jag brukar reagera tvärtom. Om jag bara kan låta bli att påverkas av sura miner , och kommentarer så kanske jag kan ha lite för mig nyttiga projekt. Mår så mycket bättre när jag har sånt att tänka på istället för all denna ångestframkallande. Vanliga trista verklighet.
kram på er i cybern ♥ ♥ ♥
Har även unnat mig lite knitpro stickor från Knitting room. Som jag sagt tidigare, så bara älskar jag dem ! Kan nästan inte sticka med andra nu.
fredag 9 januari 2015
Handarbete för välgörenhet, ny baby i "flocken"
Nu har jag fullt upp måste jag säga :)
Kan inte sova ens, stickar för fulla muggar sånt som ska till Rumänien.
Det är Facebook gruppen Handarbete för välgörenhet jag hittat detta på.
Till de fattigaste i Europa. Ofattbart att det finns människor som lever utan el och vatten. Hål i väggen i det skjul de bor i. Inte ett par varma skor när de ska ut etc.
Dessutom nekas de jobb. Hur kan man ens överleva på det viset.
Tänker på alla stackars barn som lever i detta ♥
Tyvärr fick jag inte reda på detta förrän i förra veckan, att det skulle gå en transport dit menar jag. Har plockat ihop lite urvuxna jackor och annat i klädväg.
Ska skicka med lite tyg och mönster. Det är några kvinnor som håller på att lära sig att göra saker. Så att de sen ska kunna sälja och få inkomst. Sen stickar jag på filtar, sockor, ska även försöka hinna med lite vantar. Funderar på att sy ett par filtar med utav en större mjuk filt jag köpt till annat.
Sen har jag ju en ny liten baby att sticka till med ♥
Har förmånen att få vara med på ett hörn med sambons nya barnbarn.
Så underbart att få hålla en så liten igen ♥ ♥
mm lite att göra har man. Men känns bra att göra något som hjälper andra, att veta att man gör skillnad på riktigt för några ändå
Kan inte sova ens, stickar för fulla muggar sånt som ska till Rumänien.
Det är Facebook gruppen Handarbete för välgörenhet jag hittat detta på.
Till de fattigaste i Europa. Ofattbart att det finns människor som lever utan el och vatten. Hål i väggen i det skjul de bor i. Inte ett par varma skor när de ska ut etc.
Dessutom nekas de jobb. Hur kan man ens överleva på det viset.
Tänker på alla stackars barn som lever i detta ♥
Tyvärr fick jag inte reda på detta förrän i förra veckan, att det skulle gå en transport dit menar jag. Har plockat ihop lite urvuxna jackor och annat i klädväg.
Ska skicka med lite tyg och mönster. Det är några kvinnor som håller på att lära sig att göra saker. Så att de sen ska kunna sälja och få inkomst. Sen stickar jag på filtar, sockor, ska även försöka hinna med lite vantar. Funderar på att sy ett par filtar med utav en större mjuk filt jag köpt till annat.
Sen har jag ju en ny liten baby att sticka till med ♥
Har förmånen att få vara med på ett hörn med sambons nya barnbarn.
Så underbart att få hålla en så liten igen ♥ ♥
mm lite att göra har man. Men känns bra att göra något som hjälper andra, att veta att man gör skillnad på riktigt för några ändå
torsdag 1 januari 2015
2015
Nytt år..
Oskrivet och okänt, kan innebära allt. Hoppas på ett bra år för dig som läser, och självklart hoppas man ju själv på positiva händelser emellanåt under året :)
Brukar ta ett tag innan man vänjer sig med det nya året. Minns när man hade checkar när det handlades, tog upp till 3 månader vissa gånger innan det nya satt där :P
Projekt nu i tankarna är , först att göra klart de hjälmmössor jag har på G, raggsockorna till sonen. Sen har jag tänkt prova dubbelstickning, sticka Marilyn illusion tavlan. Och virka lite amirugumis, mm..
Vi får se vad det blir mer under 2015 ♥
Gott Nytt 2015 ♥ ♥
Oskrivet och okänt, kan innebära allt. Hoppas på ett bra år för dig som läser, och självklart hoppas man ju själv på positiva händelser emellanåt under året :)
Brukar ta ett tag innan man vänjer sig med det nya året. Minns när man hade checkar när det handlades, tog upp till 3 månader vissa gånger innan det nya satt där :P
Projekt nu i tankarna är , först att göra klart de hjälmmössor jag har på G, raggsockorna till sonen. Sen har jag tänkt prova dubbelstickning, sticka Marilyn illusion tavlan. Och virka lite amirugumis, mm..
Vi får se vad det blir mer under 2015 ♥
Gott Nytt 2015 ♥ ♥
tisdag 30 december 2014
Rea :)
http://www.knittingroom.se/butik/default.asp?url=avdelning.asp&dept_id=SE-214
Delar en rea dekal här gå in på länken och fynda ♥
Årets tavlor
Den första ett försök att beskriva min ångest och en del av det som gjort mig till den jag blivit..
På gatan beskriver hur utsatt och ensam jag blev för resten av livet. De kunde faktiskt lika gärna lagt mig på gatan, så hade jag sluppit det andra hemska, och alla andra avsked..
 Den tredje Symboliserar det värsta avskedet som barn, min bästa familj efter åren med barnhem , sjukhus och bollande totalt 11 gånger mitt första år. Efter den otrygga tiden kom jag till dem. Kunde inte gråta då jag kom dit. Där fick jag vara barn, hade syskon och föräldrar där, de var min enda familj under min barndom. Men så andra terminen i Förskolan tog det slut. Deras röda saab åker därifrån, kvar står jag, sjunker redan ner i det helvete jag ska utstå i 12 år framåt. Demonen symboliserar fostermamman, vars grymhet fick oss att vara konstant rädda och ihop krympta som människor, vi som inte ens var värda lorten under skorna... |
| Lägg till bildtext |
Förresten..
Har varit lite kreativ i tanken ändå, ska prova dubbelstickning nu, och sticka marilyn tavlan. Tog lite stopp när jag hade för många lovade saker på g.
Nu är åkpåsen i pippimönster klar och överlämnad, ska snart fyllat av ett supersött litet gossebarn ♥ vilken dag som helst nu.
Stickar raggsockor åt mellansonen, har några hjälmmössor på gång. Garn i över flöd. Men vet ni vad jag gjorde en natt i förra veckan ? Tittade in hos knitting room och beställde knitpro rundstickor i större storlek än jag hade.
Och arn till det jag tänkte ha till dubbelstickningen. Fast sitter även och tycker att jag skulle kunna laborera med dessa och annat garn och olika metoder. Och få fram en egen designad sorts plagg. En av de ideer jag hade i början av året som kom av sig i allt annat som var. Vi får väl se vad det blir :)
Blir ni sugna att gå in till knittingroom och kolla finns det direkt länkar här :)
Har handlat fyndpaket innan som jag var jättenöjd med. Och mina fina stickor som är så sköna att sticka med ♥ Sen har de bra pris på akrylgarn sofie, köper man 10 st blir det bara 14 :- st
Nu är åkpåsen i pippimönster klar och överlämnad, ska snart fyllat av ett supersött litet gossebarn ♥ vilken dag som helst nu.
Stickar raggsockor åt mellansonen, har några hjälmmössor på gång. Garn i över flöd. Men vet ni vad jag gjorde en natt i förra veckan ? Tittade in hos knitting room och beställde knitpro rundstickor i större storlek än jag hade.
Och arn till det jag tänkte ha till dubbelstickningen. Fast sitter även och tycker att jag skulle kunna laborera med dessa och annat garn och olika metoder. Och få fram en egen designad sorts plagg. En av de ideer jag hade i början av året som kom av sig i allt annat som var. Vi får väl se vad det blir :)
Blir ni sugna att gå in till knittingroom och kolla finns det direkt länkar här :)
Har handlat fyndpaket innan som jag var jättenöjd med. Och mina fina stickor som är så sköna att sticka med ♥ Sen har de bra pris på akrylgarn sofie, köper man 10 st blir det bara 14 :- st
Nytt år nya tag
Året som gått har varit både bra och dåligt.
Bra för att jag återfått en av mina 3 delar av ♥
Fått tillbaka min mellanson, på så sätt att vi har viss kontakt och lite av det vi förr hade. Något annat kan jag knappast hoppas på, då han snart är vuxen och helt naturligt är på väg mot egna nya mål :) Men med 2 av mina 2 barn i min närhet, känns livet lite lättare ändå. Saknas en del, men läkt lite detta år. Samtidigt har det varit ett helvetiskt jobbigt år med. Har kämpat med denna ångest, depression och PTSD
Som jag dragits med, och som hotat att förgöra mig alltmer för varje år.
I början av året var det riktigt illa. har fått terapi och provat nya mediciner. Några av dem funkade inte alls, och var gång man byter eller ändrar dos så blir det mycket värre innan det förhoppningsvis blir bättre. Och så har jag inte alltid förståelse från min närmaste krets. Som tror att jag bara tänker på negativa saker, att jag är lat etc. De som vet vad detta handlar om vet också hur förlamande detta tillstånd kan vara. Man kan till en viss gräns tvinga sig själv att göra saker. Men sen när inte heller det går, så går ingenting. All negativ respons, får dig bara att känna dig mer värdelös, och som en belastning för andra. Har kämpat även med detta, att känna att jag behöver leva för att jag annars skulle såra de som betyder mest. En dag kanske jag känner att jag vill leva igen. Har försökt hitta lusten att göra saker, som jag fått rådet att göra. Blev som en livlina detta. Dels för att lindra ångesten. och även som ett sätt att uppskjuta det jag tänkte att jag borde göra. Jag skulle bara göra det och det och några andra saker innan jag avslutade allt. Det mest skrämmande var att jag fick bättre och mer hållbarare planer på hur jag skulle göra. Sen slog det mig att även om jag var dålig för alla människor runt mig. Så visste inte mina djur hur dålig jag var. Och då jag är rädd för att de skulle hamna hos fel människor. Blev detta en anledning att vara kvar.
Sen sade min terapeut lite om hur hårt det skulle vara för mina barn om jag försvann. Jag tänkte en del på det. Önskar det fanns utrymme för mina kreativa behov. Får man göra saker, och kanske få positivt sagt om dessa så blir det meningsfullt. Men om det bara är i vägen och fel, och anses som onödigt göra.
då man ska städa etc. tappas lusten och glädjen, mina planer som jag fick då kreativiteten kom tillbaka, börjar som så mycket annat jag drömt att dö ut. Det är just det som är en stor del med. Att man slutar drömma för att det inte är någon ide, när man ändå aldrig får genomföra dem. Jag kan inte på grund av min rygg och leder städa och greja i trädgården etc, förutom kortare stunder. Detta får mig att känna mig dålig, ännu värre då när man hör att man ska känna det, att man bara är lat. Jag vill få vara mig själv snart. 43 år nu, och aldrig fått vara den jag vill, vill omge mig med saker som talar till mig, inte ett tomt och enhetligt hem.
Ja vi får se vad detta nya år för med sig. Kan ju vara så att en del vänder nu. Min terapeut säger att jag ska stå upp för mig själv, ta plats.
Men om jag gör det kallas det tjafs :/ Får jobba på det tror jag, samla kraft och mod att bara vara mig. Något som är i en helt annan riktning då, har sålt nästan alla mina miniatyrer, och mitt konstnärs set. Nu även symönster.
Jaja får ta plats med mina andra färdigheter.
Ja detta var lite om året som gått och ännu mindre om förväntningen inför det nya. En numera ovan känsla börjar smyga sig på ändå i vissa aspekter. Har ett litet hopp om vissa viktiga personer igen. Det var ju när jag för drygt 2 år sedan förlorade hoppet, som jag även förlorade grunden jag stod på. Det är verkligen sant det som säger: det sista som överger människan är hoppet.
Därifrån har vägen varit extremt tuff, för mig och även de i min närhet.
Undrar vad ni begrundar från det gamla året, och vad ni hoppas inför det nya ?
tisdag 2 december 2014
Hur det kan bli egentligen..
Hej där :)
Vet inte om jag sagt det här, men har ju sedan jag var liten. Alltid önskat mig ett dockskåp. Det jag gillat mest med dessa är ju de små sakerna. Så när jag fick mina skadeståndspengar ( vanvården) bestämde jag mig för att jag skulle köpa mig ett sådant. Fick tag på ett vanligt Lundby. Men det skulle göras i ordning, skaffade tapeter osv. men de blev aldrig av att jag fixade klart det. Har ingen riktigt bra plats att vara på med sådant pyssel, blir surt om man har något framme. Så har haft lite saker framme en period, i ett väggskåp jag har. Blir ju inte som jag tänkte. Och då jag i flera år var med i miniatyrklubben, så har jag samlat på mig en del. Hade även köpt en gammaldags affärsinredning. Rokoko möblemang, annat smått och gott utöver de månatliga paketen.
Men så för ett tag sen, blev jag så trött på att höra klagomål på mina saker, så jag tog ner varenda sak ( pynt , tavlor etc. ) Allt utom mina garner är nu bortställt.
Fy så dött det känns :(
Trist när man inte kan ha nåt av det man mår bra av att ha omkring sig framme. Jag är inte så noga med att det är "enhetligt" som en del andra. Heller inte trendberoende. Vet vad jag gillar, och omger mig gärna med helt olika saker. Då jag tycker det är fint i sig, och varje sak fyller en plats. Och får mig att må bra, bara genom att man kan titta lite extra på dem ibland.
Men åter igen, drer jag tillbaka mina rättigheter. Har fått rådet av min terapeut att : ta min plats i tillvaron och göra sånt jag mår bra av. För min egen skull.
Men man orkar inte med att höra att man bara gör sådant man tycker är roligt, att det är fel på sakerna för att de inte passar andras smak. Så nu har jag bestämt mig för att sälja av en del miniatyrer. Något vitrinskåp eller ett stort äldre dockskåp lär jag ju aldrig få. Det svider lite att sälja dem. Men som så mycket annat svider det att se dem ligga där med. Åter en dröm jag drömt som i och med detta blir en ouppnåelig sådan.
Ska även sälja min illusions stickade Elvis Presley.
Den gjorde jag åt min fosterbror. Han har alltid varit ett stort Elvis-fan.
Jag slet verkligen med att få den klar. Ser lite dåligt så det var kämpigt med det svartvita. Men så för ett tag sen, blev han arg på mig. Jag hade försökt stötta honom med en del saker. Försökt finnas där när han exempelvis skulle göra sånt som att flytta. Nu hade vi kommit överens om att jag skulle komma en gång i månaden minst. För att vi tillsammans skulle få in räkningarna åt honom.
Dagen innan jag skulle komma denna gången. Så ringde han och sa att jag inte skulle komma. Jag hade tyckt gången innan att han lät annorlunda. Nu gjorde han absolut det. Så frågade om jag gjort något som han var arg på, är ju lätt att rusa iväg och trampa nån på tårna, även om man inte ser det just då.
Nu brukar jag ju analysera det mesta. Och jag kan faktiskt inte komma fram till varför han blev arg på mig. Jag sade iallafall när vi pratade den sista gången att visst det är ditt beslut, vill du inte att jag ska hjälpa dig med räkningarna så gör jag inte det. men jag tänkte komma med Elvis. Fick bara en fnysning till svar. Ändå hade vi pratat om detta. Jag visade honom på mönstret och vilken bild det var, innan jag köpte garn och började. Det var ett kort som inte var från hans bästa period. Han var lite "plufsigare" sådär. Då var han jätteglad, och såg fram emot att få den. Jag skulle ge honom den. för att jag ville göra honom glad. Han har ju ms, och anledningen till att jag försökt att hjälpa honom är att jag vet att han inte kan själv. Och så har jag varit orolig då man aldrig vet hur fort försämringen går. Med den typ av ms han har. Ville göra det lilla jag kunde för att sätta små guldkorn i tillvaron. Men tydligen gjorde jag något dumt en av gångerna...
Nu hänger han där Elvis, och jag blir lite ledsen var gång jag tittar på honom. dessutom vågade jag inte packa undan tavlan, säkrare att ha den på väggen tills jag har sålt den. vilket jag försöker göra just nu.
Är det inte konstigt egentligen ? Mycket av det man får vara med om som man har lättare eller svårare att ta. Detta att aldrig få utföra det man drömt om är tungt. Nästa steg nu blir väl att sälja de färger jag köpt. Då jag i våras gjorde iordning ute på altanen för att måla där under sommaren. detta blev ju också ratat. Slutade med att jag inte använde altanen under sommaren. Jag och flera andra trivdes jättebra där. Men inte heller det dög. Skulle ändras. Skulle tas bort saker. Framför allt det hörn jag tänkt måla i. Eftersom jag inte kan ha mina målar saker framme inne heller. Så får jag väl sälja dem med. Ännu en sak som grusas.
Så synd att folk inte kan förstå hur viktigt det kan vara för en kreativ person, att få pyssla med de olika saker man mår bra av. Istället känner jag nu hur jag återigen dör en smula för varje dag. Jag som var så lycklig när jag fick tillbaka lusten att uttrycka mig genom handarbete , målning etc.
Allt sånt är ju onödigt och meningslöst. Har jag fått höra, de senaste åren.
Varit mycket klagomål. När jag för att jaga bort ångesten, skaffat mig projekt att tänka på och som kan ta bort de mörka , andra tankarna.
Hur kan någon tro att jag ska må bättre om det som gör mig lycklig tas bort bit för bit ?? Istället känner jag bara att jag dör en smula varje dag. Ett tomt och dött hem, är allt annat än jag !!
Vet inte om jag sagt det här, men har ju sedan jag var liten. Alltid önskat mig ett dockskåp. Det jag gillat mest med dessa är ju de små sakerna. Så när jag fick mina skadeståndspengar ( vanvården) bestämde jag mig för att jag skulle köpa mig ett sådant. Fick tag på ett vanligt Lundby. Men det skulle göras i ordning, skaffade tapeter osv. men de blev aldrig av att jag fixade klart det. Har ingen riktigt bra plats att vara på med sådant pyssel, blir surt om man har något framme. Så har haft lite saker framme en period, i ett väggskåp jag har. Blir ju inte som jag tänkte. Och då jag i flera år var med i miniatyrklubben, så har jag samlat på mig en del. Hade även köpt en gammaldags affärsinredning. Rokoko möblemang, annat smått och gott utöver de månatliga paketen.
Men så för ett tag sen, blev jag så trött på att höra klagomål på mina saker, så jag tog ner varenda sak ( pynt , tavlor etc. ) Allt utom mina garner är nu bortställt.
Fy så dött det känns :(
Trist när man inte kan ha nåt av det man mår bra av att ha omkring sig framme. Jag är inte så noga med att det är "enhetligt" som en del andra. Heller inte trendberoende. Vet vad jag gillar, och omger mig gärna med helt olika saker. Då jag tycker det är fint i sig, och varje sak fyller en plats. Och får mig att må bra, bara genom att man kan titta lite extra på dem ibland.
Men åter igen, drer jag tillbaka mina rättigheter. Har fått rådet av min terapeut att : ta min plats i tillvaron och göra sånt jag mår bra av. För min egen skull.
Men man orkar inte med att höra att man bara gör sådant man tycker är roligt, att det är fel på sakerna för att de inte passar andras smak. Så nu har jag bestämt mig för att sälja av en del miniatyrer. Något vitrinskåp eller ett stort äldre dockskåp lär jag ju aldrig få. Det svider lite att sälja dem. Men som så mycket annat svider det att se dem ligga där med. Åter en dröm jag drömt som i och med detta blir en ouppnåelig sådan.
Ska även sälja min illusions stickade Elvis Presley.
Den gjorde jag åt min fosterbror. Han har alltid varit ett stort Elvis-fan.
Jag slet verkligen med att få den klar. Ser lite dåligt så det var kämpigt med det svartvita. Men så för ett tag sen, blev han arg på mig. Jag hade försökt stötta honom med en del saker. Försökt finnas där när han exempelvis skulle göra sånt som att flytta. Nu hade vi kommit överens om att jag skulle komma en gång i månaden minst. För att vi tillsammans skulle få in räkningarna åt honom.
Dagen innan jag skulle komma denna gången. Så ringde han och sa att jag inte skulle komma. Jag hade tyckt gången innan att han lät annorlunda. Nu gjorde han absolut det. Så frågade om jag gjort något som han var arg på, är ju lätt att rusa iväg och trampa nån på tårna, även om man inte ser det just då.
Nu brukar jag ju analysera det mesta. Och jag kan faktiskt inte komma fram till varför han blev arg på mig. Jag sade iallafall när vi pratade den sista gången att visst det är ditt beslut, vill du inte att jag ska hjälpa dig med räkningarna så gör jag inte det. men jag tänkte komma med Elvis. Fick bara en fnysning till svar. Ändå hade vi pratat om detta. Jag visade honom på mönstret och vilken bild det var, innan jag köpte garn och började. Det var ett kort som inte var från hans bästa period. Han var lite "plufsigare" sådär. Då var han jätteglad, och såg fram emot att få den. Jag skulle ge honom den. för att jag ville göra honom glad. Han har ju ms, och anledningen till att jag försökt att hjälpa honom är att jag vet att han inte kan själv. Och så har jag varit orolig då man aldrig vet hur fort försämringen går. Med den typ av ms han har. Ville göra det lilla jag kunde för att sätta små guldkorn i tillvaron. Men tydligen gjorde jag något dumt en av gångerna...
Nu hänger han där Elvis, och jag blir lite ledsen var gång jag tittar på honom. dessutom vågade jag inte packa undan tavlan, säkrare att ha den på väggen tills jag har sålt den. vilket jag försöker göra just nu.
Är det inte konstigt egentligen ? Mycket av det man får vara med om som man har lättare eller svårare att ta. Detta att aldrig få utföra det man drömt om är tungt. Nästa steg nu blir väl att sälja de färger jag köpt. Då jag i våras gjorde iordning ute på altanen för att måla där under sommaren. detta blev ju också ratat. Slutade med att jag inte använde altanen under sommaren. Jag och flera andra trivdes jättebra där. Men inte heller det dög. Skulle ändras. Skulle tas bort saker. Framför allt det hörn jag tänkt måla i. Eftersom jag inte kan ha mina målar saker framme inne heller. Så får jag väl sälja dem med. Ännu en sak som grusas.
Så synd att folk inte kan förstå hur viktigt det kan vara för en kreativ person, att få pyssla med de olika saker man mår bra av. Istället känner jag nu hur jag återigen dör en smula för varje dag. Jag som var så lycklig när jag fick tillbaka lusten att uttrycka mig genom handarbete , målning etc.
Allt sånt är ju onödigt och meningslöst. Har jag fått höra, de senaste åren.
Varit mycket klagomål. När jag för att jaga bort ångesten, skaffat mig projekt att tänka på och som kan ta bort de mörka , andra tankarna.
Hur kan någon tro att jag ska må bättre om det som gör mig lycklig tas bort bit för bit ?? Istället känner jag bara att jag dör en smula varje dag. Ett tomt och dött hem, är allt annat än jag !!
söndag 30 november 2014
Gjordes egentligen åt en särskild person. Men av någon anledning skar det sig där. En dag kanske jag får veta varför..
Nu ska jag nog sälja denna. Gjorde den i alla fall.
Men en dag kanske. Nu har jag tyvärr tappat den skapar lust jag återfick i början av året. Tror inte att jag ens kommer att fixa detta med julpynt i år.
Jag önskar verkligen att jag idag varit en annan person. Att jag hade kunnat vara den supermamma jag velat. Att de människor jag mött i livet , och släppt kunnat älska mig som jag är. Istället ska jag hela tiden göras om. Fattar ingen att man bara en begränsad tid kan leva så ? Och att mad ständig värk i både kropp och själ. Inte klarar det en frisk person kan ???
Hela mitt liv har varit så kan bara inte mer nu :(
Tyvärr kan jag nog inte heller återta min plats i livet, som jag fått rådet att göra. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Ska ta min rättmätiga plats. Men hur gör man det, när man hela livet har fått veta , att man inga rättigheter har ??
Och nu ska jag tydligen ut härifrån igen. Sen undrar vederbörande varför jag inte kan känna trygghet utan behöver få veta vissa saker emellan gångerna jag ska flytta då. Kan inte mer nu. Snart ger jag verkligen upp. Vad i helvete spelar nånting för någon roll ?
Har jag tur så kan jag börja känna lust inför skapandet igen, det tar bort mycket tankar på annat.
lördag 11 oktober 2014
Denna hårda värld
idag tänker jag på, hur tiden och olika händelser får oss att ändra uppfattning om andra människor och saker. Jag kommit att ändra uppfattning och känsla gentemot någon jag kände mig ofantligt sårad av. Trodde inte att jag nånsin skulle göra det. Men nu när tiden gått, så känner jag bara att jag vill denne person allt gott. Och om behovet finns kommer jag alltid att finnas där. oavsett vad som hänt har vi en historia bakom oss, saker och år som binder oss samman. Med även goda minnen såklart. Visst är det underligt var gång man kommer på sig med att man radikalt ändrat uppfattning , som i detta fallet långt före tanken slog mig. Att detta var fallet ?
Sköt om er alla därute i zybern ♥ ♥
Sköt om er alla därute i zybern ♥ ♥
torsdag 18 september 2014
50% på allt garn t.o.m 6 Oktober !
Varsågod en dag före kan jag tipsa om detta kanonerbjudande :)
måndag 8 september 2014
eftertankens beska och ibland bitterljuva känsla...
Idag som så många andra dagar har jag halkat in på dåtidens minnesbana.
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.
Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :(
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(
Första tillfället idag var när jag satt hos min lokala garnhandlare. Hon är en mycket trevlig person, som inte bara har ett stort och alltför frestande garnsortiment ;) Utan är också en varm och mycket rar person. Man kan oftast få hjälp av henne om man inte förstår ett mönster. Som "självlärd" kan jag säga att jag fått fråga ett antal gånger. Hon har med åren blivit som en kär vän för mig. Och de sista åren har vi pratat om så mycket annat än bara garn och mönster. Idag halkade jag in på detta fosterhemmet igen. De hade en del djur där. Även om det för mig ofta var oöverstigligt jobbigt att ensam ha ansvar för dem. så betydde de så otroligt mycket för mig. Än idag står djuren för något alldeles speciellt för mig. De dömer inte, de älskar dig oavsett vem du är. Som barn fick jag den största biten värme från de kor, grisar och hästar som jag tog hand om i lagården. Förutom hunden då, som var min trygghet inomhus, hon valde mig som nattkompis <3 tryggt för ett barn som ingenstans har att gå när det vaknar att ändå ha en varm hund bredvid att lyssna på. Sen knyckte hon alltid min kudde , men det gjorde inte så mycket. Jag slapp ju vara ensam.
jag skulle en gång få gäss, hon köpte ett antal som hon sade skulle vara mina. De km nästan samtidigt som jag skulle få åka till min förra fosterfamilj. Hann inte se dem. Denna gång fick jag vara hos "min" älskade familj en hel månad. Fick följa med dem till Finland, helt underbart ♥
Sen när vi kom därifrån så ringde min mamma dem. Min pappa hade nyligen skrivit ut sig själv från sjukhuset, då ett gäng försökt slå ihjäl honom. han hade legat i koma, och var som ett skelett. Men min mamma tyckte jag borde få se honom, hade inte sett honom sen jag var liten.Så detta är mitt första "klara" minne av honom. Detta var 1983
Sen fick jag även träffa min mormor för första gången sedan jag var liten. Det var i efterhand helt onödigt. Då hon är en kall och elak person, vilken jag tagit avstånd från för längesedan.
Hur som helst, när jag kom hem från denna hela underbara månad i en normal och varm familj, så skulle vi äta. tyckte det var konstigt att vi satt vid matsalsbordet. Där satt vi bara vid speciella tillfällen..
Och så fick vi kyckling och pommes var så gott, man fick inte mat var dag där precis. En bit in i måltiden så sade ärkehäxan : Vet du vad vi äter marquerite ?
Och så såg hon ondskefullt på mig med de små blekblå ögonen. Vi äter dina gäss. Jag kunde inte få ner en enda bit till sen. det var just såna saker hon gjorde. Hade man fått vara därifrån ett tag och upplevt något positivt, då skulle an straffas, samma om man någon gång var glad över något. Ner i mörkret igen bara. Har mycket svårt för folk som ger något och sedan tar det tillbaka igen. Svårare och svårare faktiskt. Då jag med åren sett att dessa ofta tar och tar, inte gärna lämnar tillbaka det de lånat etc.
Senare under dagen halkade jag ner i ett ännu ömmare minne, angående ett av mina 3 barn. Han hindrades i många år från att träffa mig. Jag vågade inte gå till rätten av rädsla för att förlora hela min del av vårdnaden. Utan försökte gång på gång få kontakt med dem ( de 2 äldsta ) Fast det gjorde så otroligt ont varje gång jag inte ens fick prata med dem, eller ens se dem. hade alltid haft dem sedan den dag de fötts. Så mitt liv stannade upp, och jag var vilsen i sex år innan jag insåg att det nog aldrig skulle bli bättre. Då tappade jag livslusten totalt, och har fått kämpa med det sedan dess. för några år sedan, tyckte barnens far att det var nödvändigt att berätta att min mellanson som var i 11 års åldern då. Hade suttit på kvällarna och tittat mot den lägenheten jag fortfarande hade. och tyckt att han sett någon där. Alla d gånger jag försökte få prata med dem. De fick bara höra att jag inte brydde mig om dem. Att jag stuckit. Jag hade länge lägenheten kvar. Men klarade inte att vara där då jag var i så dåligt skick. Sparade den länge då jag hoppades på en bättring med barnen. hade han brytt sig om sonens känslor borde han ju ha kontaktat mig och sagt att han behövde mig ? Istället så fick jag inte prata med någon av dem under första året. Och om jag pratade med fadern sade han att ingen av dem ville veta av mig :(
När jag tänker på hur övergivna de måste ha känt sig, så känns det som om jag ska gå sönder. Han straffade dem ännu mer än mig. han berövade dem en del av deras familj. Och dem och mig numera 8 års minnen...
Vilken rätt de människor tar sig som gör så här. Till vilket pris som helst dessutom :(
fredag 5 september 2014
Virka familjen Barbapapa, gratis virkmönster
mest virkat: Virka familjen Barbapapa, gratis virkmönster: Nu har jag finputsat på mitt mönster till Barbapapa ett tag och det känns äntligen redo att läggas ut här på bloggen. Jag har provat mig fra...
måndag 1 september 2014
Höst brr
Ja visserligen älskar jag höstens alla fina färger. Mn kylan som kommer nu ville jag helst slippa. Min kropp skriker av smärta när kölden och fuktigheten kommer :(
Men bara att gilla läget.
Får försöka fylla den med kreativa alster, tyvärr har jag inte riktigt samma entusiasm längre, fick sluta med den medicinen som gav mig den åter.
Men kollar man runt lite så kan man ibland känna suget efter att göra något. Fast n behöver jag utmaningen att prova nytt, känns trist att göra sånt man inte behöver tänka för att få till.
Men bara att gilla läget.
Får försöka fylla den med kreativa alster, tyvärr har jag inte riktigt samma entusiasm längre, fick sluta med den medicinen som gav mig den åter.
Men kollar man runt lite så kan man ibland känna suget efter att göra något. Fast n behöver jag utmaningen att prova nytt, känns trist att göra sånt man inte behöver tänka för att få till.
Här några av de saker jag skulle vilja göra ♥
Har iallafall garn så jag klarar mig :p
Panikköpt alldeles för mycket senaste 8 månaderna.
går numera i en slags terapi, hoppas verkligen att man kan få bort något av dessa ok som gjort livet för svårt att leva allt oftare.
Fan ta dem som tog sig rätten att trampa på mig, och förstöra så många år. Fått mig att leva i rädsla och gett mig känslan av att vara precis den de sade att jag var....
Kram på er därute i cybern ♥ ♥
fredag 22 augusti 2014
Har verkligen inte varit aktiv här på länge nu :(
Om jag själv analyserar varför, så är mitt enda svar att jag helt enkelt mått alltför dåligt för att kunna sätta ord på det härinne..
Men nu är det något lättare , och ska försöka bli bättre på att dela med mig här igen :)
Kämpar fortfarande med att få lusten till, och känslan av att jag är värd det, lusten att leva vidare. Tack och lov har jag min lilla "flock" och allt mitt garn o tyg som jag sen i januari köpt alltför mycket av förövrigt :/
men känns tryggt att veta att jag kan begrava mig i kreativa saker, och att ha ett lager så man kan göra det även om plånboken sinar ♥
Hjärtekatten: Virka en Hjärtekatt
Hjärtekatten: Virka en Hjärtekatt: Virka din egen Hjärtekatt och skicka den till oss. Det är rolig virkning, du får rabatt på garnet och ett hjärtebarn får en present. Alla ...
Här något för er som vill handarbeta och samtidigt känna att ni gör någon glad <3 Jag ska nog göra en, eller flera ... Har så många projekt att göra nu så <3
Här något för er som vill handarbeta och samtidigt känna att ni gör någon glad <3 Jag ska nog göra en, eller flera ... Har så många projekt att göra nu så <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)