Hjälp någon hjälp mig att hitta styrkan att våga fortsätta ......

Detta är mitt sargade inre, hur många gånger kan ett hjärta brista ?

Jag vet inte längre vem jag är, vem jag borde vara / varit. Vet bara att allt jag nånsin varit har varit fel.
Hur ska man hitta styrkan att våga fortsätta leva, att våga fortsätta lägga sitt  redan brustna hjärta i händerna på fler människor ? Och är det rätt ens att fortsätta om man som jag tydligen bara förstör andra människors liv ? Nu har vi ett nytt år. Detta år ska då äntligen ersättningen till oss vanvårdade betalas ut, vågar man hoppas ?? Kommer det att lindra såren i själen ? kanske, om det ändå blir som en bekräftelse att det som hände alla oss var fel, att det i själva verket är oaccetabelt att behandla barn så, ja då kanske en bit av hjärta kan läkas litet :)
Annars är jag i en slags omöjlig limbo nu, där jag inte vet vad och hur jag ska göra. har på något sätt blivit apatisk. Då jag vet hur lite det jag gör och har gjort betytt, och att det istället tydligen bara varit fel. Frågan som hela tiden återkommer ; ska man orka fortsätta ?
Förr hade jag en slags överlevnads längtan och en slags styrka som gjorde att jag aldrig gav upp, hur hemskt det än var, nu har jag bara ett tomrum. Undrar och hoppas nog egentligen att åtminstone en del av det kommer till baka.......

på återseende cybervänner take care <3

ännu en jul är snart över

Hej igen på er :)

Då har man genomgått ännu en jul då...

Sonen nöjd , kissen & vovven med ( tror jag ) Själv fick jag faktiskt en jättefin teckning med många roliga och överraskande detaljer av sonen. Och 2 böcker av sambon, Torka aldrig tårar utan handskar, och Elizabeth Georges nya . Kanon måste jag säga :D Har ju sett Gardells torka aldrig tårar på tv men vill ju gärna ha dem i hyllan med, troligen köper jag del 2 & 3 med sen...

Lite impad får jag säga att jag blev, att sambon hade koll på vilka böcker jag skulle gilla ,han läser ju inte så många själv :) Och apropå nåt helt annat så fick alla som önskade sig en vit snöjul detta med ( med råge ) Hoppas att så många barn som möjligt fick en vit jul med, den andra sorten då, att de slapp sitta rädda i nåt hörn och vänta på att helvetet skulle braka lös istället för att vänta på att tomten skulle komma.....

Det var lite om detta... nu ska jag försöka vakna  till lite har sovit som om jag låg i ide, och ändå lika trött :) 

Sköt om er där ute i vinterkylan så ses vi snart igen <3

Jul igen .............

Snart jul då.....
Numera är det mer ett svårmod över denna annars så varma helg. För en jul utan att få se barnens glädje är en ytterst tom och glädjelös sådan. Förr brukade jag anstränga mig till max för att skapa julstämning, för deras skull. Varje morgon på 1 advent var det färdig pyntat ( förutom granen då som vi klädde nån dag innan jul )
Var så trött så jag nästan yrade :) men det var värt glädjen som barnen visade när de dök upp på adventsmorgonen :) Slog som så många andra knut på mig för att ge dem sånt de gillade även om ekonomin var knapp, så kunde man i de flesta fall ge dem en lyckad jul.
men efter de valde bort mig, eller vad det nu var som hände... så har alla barnen även minstingen, som bor hos mig, varit hos fadern varje jul. Och meningen med julen känns inte heller den så självklar längre, precis som allt annat jag gjorde ( även om mycket blev fel ) så gjorde jag så gott jag kunde efter mina förutsättningar för att mina barn skulle ha det så bra det gick. Nu kan man ju inte påverka annat som händer runt omkring, och blir omvärlden i kaos när man själv känner sig så blir det inte alltid som man vill.......
Kanske är det detta jag blir straffad för ? jag svek dem faktiskt aldrig jag fanns alltid där. men orkade inte alltid med som jag önskat pga min värk och sedan , när panikångesten slog till i sin fulla kraft så var det en utmaning att klara dag för dag...
Jag saknar mina 2 äldsta barn så det gör ont, men har efter alla dessa år blivit om än möjligt ännu mindre självsäker, kan man bli mer underkänd som människa än jag blivit ? 

Ingen har vägt mig på sin våg utan att befinna mig för lätt eller ovärdig för att få vara kvar i deras liv.
Mina föräldrar övervägde nog knappt ens, tror inte de provade att väga min vikt i deras liv ens, mer värdelös än så är ju svårt att bli. Herregud jag kunde knappt lämna mina barn för en kort period till affären ens :) jag hede vid separationen inte varit "barnledig" en gång sedan jag fick min första son då femton år tidigare, jag hade alltid med dem när jag gjorde saker, förutaom de ggr jag åkte på drivein bingo då förståss, men då var de i regel med si far och de 3 timmarna var få.
Det var verkligen en pärs att klara när yngsta sonen skulle åka till sin pappa och vara där första gången efter separationen ! Visserligen förvärrades läget betydligt av att pappan även hotade med att han inte skulle komma tillbaka, när jag undrade när det var dags...

Hur som ja , jag känner mig mycket värdelös då jag så lätt kunde bli utraderad ur mina söners liv, det visar för mig att det jag gjorde som jag trodde var betydelsefullt, bla. till jul då inte betydde nåt. Jag har blivit en ännu mer osäker människa genom allt detta och värst av allt ser jag tyvärr inte nån mening i livets olika saker längre, om det jag gjort allt varit fel, hur gör man då egentligen när man gör rätt ? Och vilken mening livet har när jag inte får leva det bredvid alla mina barn , det kan jag inte hitta nåt svar på, tro mig har försökt både fram och tillbaka, jag har ju minstingen, och det är värt mycket, men tanken finns ju hela tiden där att om man är så dålig, då skulle kanske han med ha det bättre utan mig ? har tyvärr umgåtts med tanken på att låta "den feta ladyn sjunga" kan inte komma på nån bar sång eller scen, och vill väl egentligen inte att showen ska vara över heller, men på detta sättet gör det allt för ont att leva ! Och om jag inte tillför någon något, och alla har det bättre utan mig, då kanske det skulle vara det första jag gjort som blev rätt ?  Mycket ironiskt egenligen ....


men oj så detta julinlägg blev då :P 
men men, här skriver jag mina tankar och känslor, 100% äkta inget ploj eller fake här inte :)

Hoppas att alla i cybern får det så bra som möjligt under julen !

Kramar på er så hörs vi nog igen :)

Massakern i Connecticut

Man blir lika förfärad varje gång man hör att något så hemskt kan hända !
Och meningslösheten...nu verkar det på det lilla jag läst som det var nån sorts familjedrama i botten. En familjemedlem var ju död hemma, och mamman jobbade i det klassrum som de flesta skotten sköts...Men för fan vad hade alla dessa oskyldiga barn med detta att göra ??
Barack Obama höll ett fint tal som jag helt o fullt instämmer i .
Citat ; De flesta som dog idag var små barn, fantastiska små barn i åldern fem till tio år. De hade hela sina liv framför sig , sade han / slutcitat

Jag upphör aldrig att förvånas att någon kan må så dåligt och att det kan gå så här långt utan att någon förstår det och agerar? För oftast har det visat sig vara personer som av olika anledningar mått dåligt som gjort detta, tyvärr har motiven ofta varit en slags hämnd mot sånt de varit utsatta för.

varför är vi människor så onda mot varandra ?

Var rädda om er och varandra idag, sträck gärna ut en hjälpande hand, eller sänd ett varmt ord eller leende till någon eller fler du ser idag, vem vet du får troligen mer tillbaka :)

Kramizzar på er i cybern :)

låg

Hej i natten :)

Den här dagen är faktiskt mycket skön att ha avklarad ! Vissa dagar kunde bara kvitta....

Idag är jag som nog framgår lite lagom "pissed off" tänker en del på den så fint kallade vanvårdsutredningen, och skadeståndet som först försvann. Och sen återkom som en servett till kaffet eller ett gratis glas vatten till pizzan. Bara summan är som sagts förut en käftsmäll även om det fått vara ett skattefritt skadestånd, som kunde ha fått vara fritt från utmätning. Så som utlovades ifrån början......

Antar nu att jag inte kan köpa det där dockskåpet som jag velat ha sedan jag var liten, än värre är att jag inte kan gå till tandläkaren heller. min idiotiska fostermor stoppade en träslev i munnen på mig när jag som yngre hade epileptiska anfall, ni kan ju gissa vad det gjorde med mina tänder......

Sen fick jag inte gå till tandläkaren för min exman heller då jag inte fick ta pengar från "hushållskassan" han fick ju pengar av sina föräldrar till sådant och annat han krävde med för den delen.

men men, jag blir inte förvånad om jag blir helt utan heller. Har lärt mig att inte lita på några löften förrän de är infriade.

Att en del av dessa makthavare kan sova gott på natten förstår jag dock inte !

Samvete är tydligen något som inte alla av oss tyngs med ?

Mitt samvete har gnagt däremot extremt mycket faktiskt de senaste 6 åren.....Å vad jag önskar att jag kunde varit den starka perfekta mamman, som orkade trots krig i hemmet och i närheten...
Att jag varit lika stark och framför allt lika beräknande som exet vid separationen, hade ju inte heller skadat, trodde inte att barnen var någons ägodelar, tog för givet att de skulle vara hos båda. Men å andra sidan var det ju dt enda löfteet han hållit till mig, gick jag ifrån honom skulle han se till att jag inte fick träffa barnen, tur för mig att vår yngste var liten annars hade han nog sett till att jag inte fått ha honom hos mig heller. Han sitter ju i Socialnämnden gubevars, hotade med det många ggr ha hade ju folk som kunde hjälpa honom att tala för sig, vem skulle tro mig ?? 
Det fina i kråksången är att han inte hade några som helst problem med att jag ensam fick ha hand om dem så länge vi var sambo först /sen gifta. Om jag varit så hemsk som han lurat i de äldsta så skulle han väl ha skyddat dem mot mig ?? han vakade inte en natt med dem när de var sjuka, hade ingen aning om hur de mådde eller hur det var iskolan. För att vara helt ärlig tror jag inte att han brydde sig ett smack.

Inte heller var det för deras skull han skulle ha dem hos sig efter separationen, det var för att straffa mig och för sin egen skull framför allt.

Med vilken rätt frånhåller man barnen den ena föräldern ? jag hade med lätthet kunnat göra detsamma om inte värre med yngste sonen, men jag vet av egen erfarenhet hur mycket man behöver ha personer i sin närhet, jag hade ingen, har det väl inte nu heller. De enda jag haft på riktigt har varit mina barn. Och trots att jag förlorat många för mig värdefulla år med de 2 äldsta nu. Så är jag tacksam för de år jag fick lyckan att låna dem. De gav mig min första riktiga familj. Och all glädje jag fick genom dem, den obeskrivliga kärlek jag fick och kände. De gav mig helt enkelt en mening med mitt förut så meningslösa liv..............

Men jag har ju fortfarande min yngsta son, och en katt & en hund som tycker om mig fast jag inte är perfekt <3  Sen har jag en sambo som jag älskar, som jag hoppas kan älska mig som jag är, men livet och erfarenheterna har lärt mig att de flesta med tiden väger mig på sin lilla våg och befinner mig för lätt för att vara värd en plats i sitt liv.

Vilket värde har man egentligen om först ens föräldrar väljer bort en, sen enrad andra människor, och har man något värde alls när ens barn väljer att från en dag till en annan låtstas att man inte finns, om de velat hade de nog kunnat smyga sig till ett meddelande ?

Kort sagt känner jag mig sedan barnsben egentligen underkänd som människa.

Som jag sagt förut så är det mycket synd att Martina Haag redan skrivit boken underbar och älskad av alla, hade passat bra som titel på boken jag börjat skriva några gånger nu, men som är så tung att man kanske aldrig blir klar med den. .

Känns enahanda detta hörrni, man får kommentera här :) fast jag uppskattar förståss om det inte är påhopp eller liknande, men kanske frågor eller om någon vill dela sin historia ? Jag vet att jag inte är ensam om min bakgrund som bortvald, och att det tyvärr finns många som haft det än värre än jag hade det. Välkommen med dina tankar här, vi kan alltid vara varandras stöd :)

Sköt om er där ute i kylan kramizzar & på återseende

avskaffa gärna vinter kylan

Ja alltså för jäkla kallt !

Vill ha sommar bara sommar, lederna skriker, tur att det har gått några månader redan så man kan se ett slut på eländet :) Tror jag ska dra nåt gammalt över mig och sova bort nån timme ses :)

kort om torka aldrig tårar etc

Måste bara skriva något om serien Torka aldrig tårar utan handskar.....

Inte rykande het längre jag vet , men oj vad den berörde mig! Såg faktiskt delar av avsnitten fler gånger. Ni som inte sett dem: gör det eller läs boken !

Annars så här i "snart jultider" ta det lugnt, Julen blir i regel bra ! Och det finns ett liv efter Julen med ;)

See Ya all kramizz

Apropå föregående inlägg !

Alla vi som inte var och tydligen fortfarande inte är värda något

Hej i kylan !

Längesen sist, men har inte haft mood för bloggen på ett tag, nu känns det angeläget att skriva av sig lite. Har ju som jag nämnt tidigare deltagit i vanvårdsutredningen.
Varit med från start i princip. Det har varit många turer hit och dit. men en röd tråd har ( i mitt tycke) följt med hela tiden : 

Vi som har varit och är placerade i barnhem fosterhem etc. Är en mindre värd grupp av människor , varför skulle det annars ha varit A: så svårt att få tillstånd en ursäkt ?
B : att ta på sig ansvaret och säga att detta var fel, nu vet jag att det varit en ceremoni, men den kändes inte som en uppriktig ursäkt, den med mest empati och som det verkade störst hjärta var Mark Lewengood, han tog sig tid att prata med och lyssna på de som var där. Annars var det mest värdelöst frånskyllande av ansvar..

C: 3 dje och egentligen det största frågetecknet för mig, Varför i hela friden är vi svenska barn
i utsatta situationer mindre värda än andra länders barn ? I andra länder har det gått mycket fortare att få detta utrett, det har betts om uppriktiga ursäkter, och getts skadestånd som är värt namnet.

Betänk gärna hur många av oss som på grund av för hårt arbete och fysisk och psykisk misshandel som gjort både kropp och själ så trasig att många av oss, inte kunnat stanna kvar i arbetslivet utan blivit sjukskrivna ( en del hann inte ens så långt som till fast arbete) Betänk då åter: Hur mycket är ett livs förlorad arbetsinkomst värd ?????

Även om vi inte till kropp och själ varit förbrukade så har det ju också pga att man ex skulle arbeta istället varit illa med skolgången, överhuvud taget så skickades många av oss ut i samhället utan de mest basala verktyg att klara oss med. 
( Man skulle nästan kunna säga att inte ens hjulet var uppfunnet )
 När man växt upp i instutionsliknande förhållanden under ständigt "bombhot" Aldrig fått lära sig det som är normalt för andra barn, då är det mycket svårt att ensam i hela världen klara sig när man plötsligt kommer ut i världen som "vuxen"Utan den ständiga övervakningen, och plötsligt ska fatta egna beslut, när man numera vet att man är imbecill och fullständigt oförmögen till det mesta......

4: alla dessa svikna löften...något av det värsta man vet efter alla år i fosterhem barnhem etc. är löften som ställts men inte infrias.

här i vanvårds cirkusen har vi fått löften om både det ena och det andra, först skadestånd sen inget, för att vi skulle nöja oss med 250 ?? en tredjedel av den vanligaste summan i andra länder....
Och nu det senaste ( vilket fick mig att ilskna till) det ska tydligen inte kallas skadestånd längre, utan kompensation (tror jag det var) iallafall ska detta lilla ord göra så att pengarna kan tas på en gång om man har skulder, något som var lovat för längesen att det inte skulle göras!

Sammanfattningsvis detta inlägg.... Ta erat ansvar Kommuner och Landsting !

Visa ni makthavare som handhar detta att svenska barn är lika mycket värda som andra länders barn! Lägg ett ansvar på personer som handhar dessa ärenden så kanske det blir bättre för framtidens olycksbarn ? Tänk gärna på så löjliga ni kommer att se ut nästa gång ni står med pekpinnen, och talar om för andra länder hur humana ni är och ergo de inte är.....ett samhälle som inte skyddar sina svagaste är inte ett varmt och tryggt samhälle.

Betänk gärna att detta öde drabbar både hög som låg, man vet inget om morgondagen...

skulle nog inte vilja att ditt barn eller barnbarn, eller nån som du känner skulle behöva växa upp i ständig rädsla under hugg och slag ? Och komma ut i vuxen livet som en kuvad och trasig själ ?..............................

Och angående svikna löften...alla som deltog i utredningen fick löfte om 8 fria samtal hos valfri lukasstiftelse , ingen sade att det var tidsbegränsat .....


Hoppas nästa inlägg är lite mer positivt :) Och att det kommer lite snabbare än detta 

Sköt om er ute i cybern kramizzar

Hösttankar

Hösten här, vad gav sommaren...
Framför allt en live tur med berg och dalbana i känslor. En insikt om hur skört livet är.
Vilket jag egentligen redan visste, men ibland så blir man påmind på ett lite brutalare sätt..

En ljusglimt i mörkret fick vi för 9 dagar sedan, jag och min son Victor åkte då och hämtade en underbar kattflicka, hon som är sköldpaddsfärgad, den svarta kissen är min älskling Nizze som tyvärr inte finns här längre. Hoppas denna nya lilla bebbe får vara frisk, så vi får ha ett långt liv tillsammans !

På en av bilderna ser ni även mitt mormorsrute projekt, det skulle bli en babyfilt, men blev alltför stort och dyrt, för att sälja som jag tänkt på typ Tradera :) Jag kan ju aldrig bara göra något av det jag har, utan följer alltid grundiden om jag bara kan, vilket resulterade i att det blev allför stort och att jag när jag bara skulle ha lite mer garn slutade med att jag köpte massa mer för över 500:-
Men relativt nöjd blev jag ändå :)
Nu håller jag på med att sticka sockor och en limegrön kudde, detta blev också lite för dyrt, hade sett 2 nystan som bara kostade 20:- och fick en ide om vad jag skulle göra med dem, slutade med att jag köpte 4 till gröna i 2 andra nyanser med, då blev summan helt plötsligt 250 :- :) Och här fick jag frångå gruniden att göra limefrukt, för jag fick inte till ett bra mönster, gör istället så att jag varvar och växlar mellan dessa 3, får se hur det blir. Färgen är underbar och garnet är lurvigt och mjukt ändå :)

Skönt att ha lite projekt att syssla med då livet i sig är lite upp och ner, vet ej hur jag och min sambo kommer att ha det i framtiden, han verkar vara trött på det mesta nu och katten vi hämtade hämtade vi utan att han ville det, han tyckte att vi haft sån otur förut. Och säger att jag inte kan ta hand om dem ändå, fast där håller jag inte med , vi har bara olika bråttom att göra saker, och han är inte som jag sjukskriven, så han orkar ju göra mer fortare. Sen gillar han inte att jag spelar heller, vilket är fel förståss. men han tror jag spelar mer än jag faktiskt gör.

Och i morse fick jag samtal från min exman,(mina barns far då) Och han berättade att min äldste son ligger på IVA ! Vilken käftsmäll man får när man hör något sånt ! Sen visade det sig att det var sonen själv som ringt, då kan man ju slappna av lite då han ju inte kunnat ringa om det varit riktigt illa.
När jag tänkt lite på det hur jag skulle göra etc. Min sambo hade ju den enda just nu "farbara" bilen till jobbet, så jag kunde ju inte åka till sjukhuset. Så då ringde jag, fick då veta att han blivit flyttad till MAVA nu. Och att han bara skulle vila lite, äta och få en axel röntgad. Vilken lättnad !
Det är verkligen frustrerande när barnen blir stora och man inte kan skydda dem längre ! Och mina 2 äldsta har ju dessutom skurit av min möjlighet, då de har valt att bara vara hos sin pappa. Även om det är pga att han har skrämt dem till det från början. Så har det nu blivit en vana. De ringer knappt aldrig, och jag har ringt otaliga gånger och fått luren i örat. Jag har nu kommit överens med den äldste om att jag inte skulle ringa så ofta då han inte vill det. Men har understrukit att jag alltid finns här om och när de vill det.
Konstigt nog blir det inte lättare med åren. Gått 6 år nu sedan jag fick nog och ville skiljas. Och han infriade sitt enda hållna löfte, att se till att jag aldrig få se mina barn igen. I stort sett har jag knappt gjort det. Från att aldrig ha varit ifrån dem, så förlorade jag allt på en gång med dessa 2. Jag har ju vår yngste son kvar tack och lov ! Men hålet efter de andra finns ju alltid där. Min mening med livet har sen jag fick första barnet varit just dem.Kanske inte var den bästa mamman, efterssom jag blev sjuk, och inte kunde göra allt jag ville göra. Men det var jag som var där, och som visste hur de mådde och vad de ville och vad som hände i deras vardag. Då fick jag själv göra allting. Som sagt stort hål....Och stor frustration nu när man bara får vara på avstånd. Men så är det att vara förälder, man ska finnas men inte kräva något :)

Och jag är tacksam för alla de år jag ändå fick med dessa mina skatter, som gav även mitt liv en mening <3

Ja jag älskar verkligen böcker :) Även om jag för tillfället kan ha perioder då det är svårt att fokusera, utan får läsa om , innan jag får grepp om boken. Jag kommer ihåg känslan när böckernas ljuvliga värld öppnades för mig ! Det blev förutom djuren där jag bodde, min säkerhetsventil.I böckernas värld kunde jag försvinna ett tag, och ofta drömma mig bort, eller iallafall för en kort stund följa med karaktärerna, till en annan plats , en annan tid. Helt andra förhållanden.... Minns känslan när jag gick från bokbussen med 2 fulla kassar böcker , med en stor värme ! Denna känsla har jag även försökt förmedla till mina 3 söner, detta att när man börjar läsa så öppnar sig faktiskt en helt ny och underbar värld :) Och det finns ju så många sjöar att ösa ur. När man var yngre så var det väl mer lättlästa böcker. Men senare under åren har jag varit och nosat på olika områden. Just nu gillar jag mest Historiska romaner, det ska helst vara sanna saker med, och man ska få en tydlig bild av hur människorna levde, gärna lite känslor med då ( därav roman valet ) Jag har även läst mycket dokumentär litteratur. Det brukar oftast vara såna där numera vuxna berättar om sin barndom. ( ex. Dave pelzers böcker : Pojken som kallades det osv.
Sen läste jag fler av Joyce haldens böcker med, hon har jobbat som barnpsykolog. Och har tagit ut en del av fallen och skrivit om barnen, och den svåra vägen , ut ur det hemska de varit med om. ( ex. Rävungen )
I sommar läste jag även boken : När ingen ser , av : Duncan Fairhurst den handlar om en pojke som blev sexuellt utnyttjad, av sin far. Och som flydde in i missbruk. Och hans kamp för att få ett slut på det hela. Och  när han sedan som vuxen fick upp ögonen för att han inte varit ensam om att bli utsatt av sin far. Och såg att fadern hittat nya småpojkar så insåg han att han måste agera !

Lite lästips kanske ? Det är jobbig läsning allt detta, men jag brukar tänka att om de kunnat genomleva skiten , då kan jag "banne mig" också klara att läsa om det. Även om det triggar igång min egen historia så vill jag "hedra" dem genom att läsa och dela deras upplevelser !

På återseende !

Såg just klart filmen : in från mörkret.... jösses vilken gripande och bra film ! Kan nog vara värt en förlorad nattsömn ! Men jobbigt känslomässigt... Det Bobby fick gå igenom som barn , borde ingen ens behöva drömma mardrömmar om ! Jag växte själv upp i rädsla, men så vidrigt som han hade det behövde jag inte ha det ändå... Men psykiskt instabila vuxna slapp jag ej, att ständigt vara rädd, och inte veta när nästa "bomb" faller, det tär på psyket ! Man går i en slags ständig beredskap. I mitt fall resulterade det i en i vuxen ålder utbruten panikångest. men jag har förstått att jag klarat mig ganska bra ! Det finns många som åkt samma "båt tur" som mig och Bobby, men som föll av och inte tog sig ens till minsta lilla livboj , må deras minne bevaras hos oss alla. Och framför allt, snälla gode gud : kan detta få ett slut ? Kan inte människor börja bete sig humant mot varandra ? Och ta hand om de som är svagare , istället för att utnyttja sin makt bara för att de kan ? Kan vi inte se att vi växer som människor , genom att göra andra större ? 
Ååh vad jag önskar att man kunde ha hjälpt någon som var i samma sits som jag själv var en gång...det var ett av de många löften/ önskemål jag hade om min framtid när jag själv satt i min " gistna eka" utan åror...

Var rädda om varandra där ute ! Sträck gärna ut en hand till en snubblande person, du kan rädda ett liv...

Min mamma berättade faktiskt en gång om när hon bestämt sig för att ta sitt liv. Hon hade förberett allt. Badet var upphällt, hårfönen var i väggen. Nu skulle det ske ! Så ringde det på dörren , när hon mäkta irriterad öppnade och frågade vad personen bakom dörren ville, så visade det sig vara en omtänksam granne som sett att hon mått dåligt. Och nu kom för att höra hur det var, Hon berättade att han hade haft tur, hade han kommit lte senare hade ju ingen öppnat dörren.....Han hade stannat och varit det stöd hon behövt den gången. Tyvärr ville ödet vara grymt mot honom, för dagen efter blev han överkörd av en bil dagen efter ,och skadades så svårt att han senare avled ! Så grymt orättvist ! Men det finns ju de som påstår att den gud älskar kallar han hem tidigt, kanske var det det som var meningen ??

Kramizzar till alla som behöver en därute ! Nu ska jag försöka sova lite :)

( Om filmen : Amerikanskt drama från 2006. Vicki Miller är författare och har tagit avstånd från sin dysfunktionella familj. En kväll dyker hennes syskonbarn Bobby upp. Det visar sig att han har rymt hemifrån. Vicki tar sig an honom och tillsammans försöker de hitta sig själva och forma sina liv.

I rollerna

Marcia Gay Harden... Vicki Miller

Taylor Handley... Bobby

Thomas Gibson... Aiden Byrnes

Kate Nelligan... Vera Miller

Regina Taylor... A. Gardner  ) 

Var till garnaffärren häromdagen, fick syn på ett härligt limegrönt garn :)

Satt och rökte och kom på vad jag skulle kunna göra med det , (det är ett sådant garn som oftast används till kanter eller typ barbiekläder annars) Nu tänkte jag att en kudde kanske kunde vara fräckt ? Man skulle kunna göra en lime, eller varför inte ett fräscht grönt äpple ?? Så härligt om man kunde göra något av den visionen :) ofta ser man framför sig vad man vill göra, men inte alltid det är genomförbart.
Vad tror ni ? Kunde kanske vara ett upplyftande projekt, och en härlig "uppfräschare" där den/de hamnar :)

Hjälp :/

Här sitter man igen nu då ....
Vädret är kanoon, verkligen! Men vad spelar det för roll när allt annat är i moll ? Kan känna att jag behöver uppmuntran nu, försöker fixa med både det ena och det andra, men lusten finns inte där. Man får tvinga sig till varje sak. Så jäkla trött på detta nu....
Hela livet känns på ett sätt bortödat, nu när det inte blev som det skulle. Det blev som det blev. Och mitt personliga betyg är nog tvivelaktigt...bortlämnad- utbytt- utbytt..........
Bara att konstatera :jag har inte visat min bästa sida sedan jag blev sjuk! men å andra sidan , vem gör det ?
Vem kan med diskbråck hålla hem 3 barn, en dobermann i oklanderligt skick, när de inte ens kan stå rakt ?
Vem kan se framåt med tillförsikt när nutiden känns som ett farligt gungfly, där du när som helst kan falla ner, för att kanske aldrig nå botten ? Jag vet ju logiskt hur och varför det blev som det blev. Och otaliga gånger har jag hört att : Du måste tänka positivt ! eller : Tänk inte så mycket ! För att inte nämna alla oförstående kommentarer , de dagar då jag haft så ont eller mått så dåligt att jag knappt fått något gjort....
Jag har i omgångar försökt att få hjälp.
När jag var barn visste jag inte var jag skulle vända mig. Om jag vetat det kanske jag sluppit mycket av det som sedan blev..
Som vuxen, när jag drabbades av värken ( rygg & leder, bortdomnade ben etc.) så jobbade jag tills det inte gick längre, var 100% övertygad om att när jag sökte hjälp inom sjukvården skulle jag få hjälp !
Ack vad jag bedrog mig ! De tyckte jag var för ung för att ha värk över huvudtaget. Fick gå en massa utredningar, när jag sedan efter många turer satt med ett "intyg" att jag var psykiskt frisk ! Orkade jag inte mer, fick inte heller gå till någon annan läkare fick jag höra eftersom jag tackat ja till att höra till företagshälsovården! Jag har sedan under alla år bara gått till läkaren när jag varit tvungen, en av de gångerna hade jag lunginflammation... Det tog många år innan jag bad om värktabletter med, eftersom jag hade småbarn som ammades, så ville jag inte äta medicin. (Blev sjukskriven 1995)
Men sen så har ju livet drabbat mig som det gör med oss alla, jag fick efter alla års oro och rädslor för olika saker panikångest. Den förmörkar numera mitt liv, den gör mig extra känslig, då jag får stark ångest vid starka känslor. Och den smärtsamma ofrivilliga brytningen med mina 2 äldsta söner, blev droppen, mina barn är och har alltid varit meningen med mitt liv, att bli fråntagen 2/3 delar av sitt hjärta , det är det smärtsammaste man kan utsättas för ! Jag har fortfarande delad vårdnad om alla barnen, den yngste är ännu mest hos mig, men de 2 äldre blev arga på mig, och jag vet ännu inte exakt vad de tror att jag gjort för att det ska vara så ännu 6 år senare...
Men jag försöker i omgångar att göra något åt det hela det gör jag faktiskt ! Förra året började jag att sortera ut sådant som var för smärtsamt, för att slippa få en " käftsmäll" var gång jag såg dem. Jag började samla på miniatyrer, som jag alltid gillat, och skaffade ett litet dockskåp ( som jag alltid valat ha) tyvärr var det alldeles föör litet men jag gjorde det ! Jag brukar sticka sockor, tröjor mm. Och i vintras började jag med ett projekt som skulle bli en babyfilt, men blev så stort pga av mönstret jag ville ha, det var i virkade mormorsrutor, ska lägga en bild på den här :) Kameran funkar inte som den ska nu bara .
Eventuella läsare får ursäkta den senaste tidens , negativa tankar. Min för hoppning är att det ska komma annat också :)) Jag tänker skriva lite som jag känner det här. Kanske kan det hjälpa nån ? Vad vet jag ? Jag vet iallafall att vi är många i vårt avlånga land som genomgår diverse prövningar i livet. Och att det är en del av oss som får göra resan själva, då vi aldrig haft en familj, vilket annars kan funka som en slags "fallskärm"

Kramizzar på er därute :)

Kramizzar till alla därute i rymden!

Sköt om er och varandra 

Ja jösses september redan.....
Vilken ovanligt tung sommar detta varit. Regn regn, Min katt blev oväntat sjuk och var tvungen att avlivas, typiskt att det ska vara nåt ovanligt fel som inte går att åtgärda :( Vi sörjer honom mycket. Vad tomt det blir efter ett älskat husdjur, som tur är har vi ändå Vår hund Alice kvar :)
Sen dog min sambos mamma också, en mycket fin och varm person, som var älskad av många. Min sambo och hans familj sörjer såklart djupt. Och även jag som bara haft förmånen att träffa henne en handfull gånger, sörjer med, hon är en av de få människor som hamnat högst på min"lista" av fina människor. Med tanke på att min personliga status redan var på bristningsgränsen, så hjälpte inte detta nämnvärt. Sen när vi kom hem så gick det en vecka bara, så ringde min mamma. Hennes från och  till kille hade blivit misshandlad, och så svårt skadad att läkarna valde att stänga ner de livsuppehållande maskinerna.
Satt i totalt 15 timmar i telefon, och försökte vara ett stöd för henne. Det visade sig att hon är ännu svårare att prata med när hon är i sådana lägen. (Jag och min mamma känner ju knappt varandra, då hon lämnade bort mig som spädbarn) men jag har alltid tänkt att jag hellre har den lilla kontakt jag kan få än ingen alls.
Men hon håller alltid på och anklagar mig för bristande intresse, då jag inte alltid har/ har haft tid att prata i 4-5 timmar då hon ringt. Detta och det faktum att man alltid blir nedstämd efter dessa samtal, gör i ärlighetens namn att jag bara ringer ett fåtal gånger. Då jag känner att jag måste ha många timmar över , samt vara psykiskt stark nog för att vara diplomatisk och väga alla ord noga så att det inte blir mer än 3-4 saker hon missförstått till nästa gång :/ Nu försökte jag verkligen att vara ett stöd som sagt, men allt eftersom samtalet framskred, så blev hon mer och mer aggressiv, och otäck i sätt att vara mot mig. Jag försökte hålla mig lugn, men till slut var gränsen nådd. Vi avslutade på ett inte helt ok sätt.
Dagen efter ringde jag för att be om ursäkt för min del av det hela, och det verkade ok.
Men så i förrgår när jag ringde så var det som om hon bestämt sig i förväg för att vara otrevlig till max.
Jag ogillar verkligen den sidan, och att hon tycker jag ska vara tacksam för att hon ringt mig två tre gånger om året, under min uppväxt, att hon hela tiden berättar hur jobbigt detta varit för henne. Alla de Alla de gånger hon berättat att nu hade hon minsann slängt mitt nummer, för hon skulle inte ringa mig något mer. Då jag ändå inte vill ha nån kontakt osv osv. Detta kanske inte låter så anmärknings värt, men när det upprepas gång efter gång, år efter år, så blir det tröttsamt. Skickar man brev är det fel på adressen, skickar man blommor ställer det till det på nåt annat sätt, hör man inte av sig så.....ja du fattar säkert.Jag blir sårad av att gång på gång bli bortkastad, att få höra att jag är hennes största misstag. Och när hon sen säger att jag bara fokuserar på mig själv blir jag faktiskt förbannad! Jag har barn djur, sambo, vänner etc som jag försöker bry mig om och hålla koll på hur de mår. Och när jag sen är sjukskriven, blir det kanske att jag blir lite inne i min lilla värld. Men det beror ju mycket på att jag är mest hemma :) Undrar om det är nån som kan känna igen sig ?detta är ju bara ett axplock, men ändå en bit av den något sjuka relation som blev den enda jag fick kvar  efter att min mamma lämnade mig som  liten. Oturligt nog så blev jag skickad till en icke fungerande familj en bit in i min placerings historia med, utan dem hade min rygg nog inte varit paj idag. Utan hårt arbete, med riktig mat och någon som byggt upp istället för att riva ner barnen där. Då hade kanske fler av oss som hade oturen att hamna där, varit helare och mer fungerande än vi är idag ?
Hur som helst, i sådana lägen som det min mamma satte mig i dessa dagar, då känner jag att jag har mycket lite att vara tacksam mot henne för ! Hon skulle varje år skriva på , om fortsatt boende där, om hon kollat kanske hon sett hur vi hade det, all psykning, alla de hugg och slag man fick. Hon hade kanske kunnat göra något ?? När nu inte de sociala myndigheterna gjorde sin del av jobbet.
Nu sitter jag då lite kluven, jag är ledsen för att hon sade att hon inte ville ha med mig att göra mer, och samtidigt arg och besviken över nya och gamla saker....hur är man funtad ? Jag tog hand om alla mina 3 barn, när de var små, var det i princip bara jag, då deras pappa var upptagen med sitt och tyckte jag kunde sköta dem. Men ändå valde de honom vid skilsmässan, och de 2 äldsta träffar jag knappt alls, detta har pågått i 6 år nu, man tycker att de skulle bry sig lite om mig som mamma, om jag kan bry mig om min, som aldrig uppträtt som en mor för mig ?

Ja jag får väl , om jag lever så länge kanske svar en dag. På vad det var som gjorde att de litade på pappas historier, och inte gav mig en chans alls, fast de i rimlighetens namn borde ha vetat vad den rimliga sanningen var. Då det umgåtts med mig dagligen hela sina liv.

Jag har många gånger tänkt att jag inte förstår mig på denna världen , eller de människor som befolkar den ! Och just nu är det ett sådant tillfälle. Varför kan inte människor vara rädda om varandra, istället för att trampa på varann, ofta bara så att de själva ska hålla sig uppe i sin egen sorg, många sårar ju andra så att de vet att det är fler som lider :/ 
Nu är det bara att försöka ta nytt tag i detta som kallas livet, och fundera på hur jag ska hålla, för de som trots allt tycker att jag är värd min space på jorden. Synd att boken "Underbar och älskad av alla" redan är skriven , jag hade gärna använt den titeln, med tillägget att på jobbet gick det ju inte heller bra. Blev ju sjukskriven för ryggen för en massa år sedan, pga allt hårt jobb vi tvingades till. var den redan förstörd innan jag blev vuxen. Tänk så tror folk att det är många hundra år sedan slaveriet upphörde, där vi var levde det än........

Jag hoppas verkligen att de kommer till Restaurang Karma en dag, alla dessa människor som inte klarar av att ha makt utan att missbruka den. Och att de där blir serverade precis den rätt de gjort sig förtjänta av !

Nu vill jag ge vår nizze en fin katt begravning , och sen skulle jag så gärna, och sonen med :) Vilja ha en till liten katt, som kan lyfta vår tillvaro, de betyder ju så mycket för hälsan dessa små liven <3

Alla dessa hemska avsked....

Nu har jag sedan många år tappat räkningen på hur många avsked man behövt ta , oönskade smärtsamma, oåterkalleliga sådana. Denna sommar kom det ytterligare 2. först våran älskade katt som plötsligt och oförklarligt blev sjuk och var tvungen att avlivas, typiskt nog befann vi oss 180 mil bort när det hände med. Veterinären var lika förvånad som vi, då han varit en till synes frisk ungkatt bara dagarna innan...

Sen dog min sambos mamma, vilket också blev en smärtsam upplevelse för alla, givetvis. Hon var en mycket fin och varm kvinna, en av de som toppar min "lista på favvomänniskor" de som kommer dit är bara ett fåtal, bör kanske tilläggas...
Hon är en av de som man känner den störst beundran för med, när jag hört hennes och andras berättelser om hur hon levt och vad hon gjort, fylls jag av beundran för den styrka och uppfinningsrikedom hon använde för att fixa vardag, som fest för sin familj och vänner. Jag minns med värme hur fint hon välkomnade mig till familjen första gången <3 Tack för att jag fick förmånen att lära känna dig Kitty ! Hoppas det finns nåt annat bättre efter detta jordelivet, att du får träffa de som gick före dig och vara där du vill vara närhelst du vill. Detsamma önskar jag för dig min lille nizze och alla mina kära som vandrat före ut i det okända

Detta är vad många barn även i dagens samhälle får drömma om, många är vi som både i nuläget och förr sattes i omöjliga situationer vi inte förstod. Ingen brydde sig om att kolla hur vi mådde, eller snarare så brydde de sig inte, fick de bara betalt så var vårat ansvar att följa de från dag till dag omöjliga nyckesregler. <som de facto inte gick att lyda, då det alltid var fel , hur man än gjorde, Tack och lov finns det någre få som vågar trots att de är rädda för att räcka till, att ta hand om ett av oss maskrosbarn. För jag tror att det är just de som är de bästa för uppgiften, hur många av oss har inte kännt den oron, när vi stod i begrepp att få vara egna barn+ jag gjorde det verkligen, nu kom min önskade förhoppningar om att hålla som supermamma på skam men tack vare att man har sitt samvete försöker man åtminstone rätta till sina misstag. Där jag bodde sista och längsta placeringen, fick vi barn aldrig en ursäkt. en kram som tröst var inte heller nåt som serverades. Hugg och slag, ständig psykning, gav oss istället ärr för livet som nog tyvärr aldrig kommer läka helt.

Detta och mina egna tillkortakommanden i krissituationer , är vad som jobbat i min skalle idag, man trodde så mycket när man satt där och väntade på att helvetet skulle vara slut, men inte mycket blev som man ville, tack vare hårt barnarbete i mitt fall, och djupt skada självkänsla, har livet istället blivit en hinderbana av saker man velat men inte kunnat göra

men men de påstår att efter regn kommer sol :) Jag ska ta mig upp ur detta dike med, kanske inte imorrn eller nästa månad, men en dag. Kunde jag överleva i ett fosterhem med instutions fasoner, borde jag göra det nu, nu är jag iallafall fri :)  Skötom er alla i cybern, ta vara på alla era nära och kära, för ni har där en rikedom som fler av oss bara kunnat drömma om <3 kram i natten

En eloge till de ungdomar som gjort detta, inte alla kan se och plocka fram skönheten i en bit gammal järnväg :)

Jösses det var längesen sist ! Men jag lever jag lever :))
Om än knappt :p Sommaren är här, kunde önska sig lite mer sol dock..
Min mellanpojke har konfirmerat sig, fy vad tiden går !

Har varit på besök i de mörka regionerna en tid nu. Nu vill jag se solen tack !! Hoppas mycket på det kommande året. Vanvårdsutredningen ska väl äntligen bli klar nu. Nu har de haft så många olika utredningar om utredningen , och de ska ju ha skapat den nämnd som ska utröna vilka som ska få skadestånd. Sista budet var att det händer i början av året. På tiden kan man tycka hållit på i många år nu...

min puter kraschade ju så jag har inte kunnat kolla på medlemssidan heller vad som händer :)

Sköt om er alla nu ute i den stora ibland kalla världen, glöm ej att hålla utkik efter de människor och ibland djur, som gör livet värt att leva, de finns !

En norsk mor skriver till sin son.
Käre son.
Bara ett par rader, så att du vet att jag lever.
Jag skriver detta brev sakta, för jag vet ju att du inte kan läsa så fort.
Du  kommer  inte  att  känna  igen  huset  när  du  kommer  hem, för  vi  har
flyttat.
Det finns en tvättmaskin i vårt nya hus men den fugerar inte så bra. Förra
veckan stoppade jag in 4 skjortor i den, drog sen i snöret och sedan dess
har jag inte sett till skjortorna mer.
Jag  kan  heller  inte  ge  dig  adressen  till  vårt  nya  hus.  Den familj från
Bergen som bodde här tog med sig numret till sitt nya hus,  så att de skulle
slippa ändra adress.
En god nyhet är att din far har fått nytt jobb. Han har nu 500 personer
under sig. Han klipper gräset på kyrkogården.
Din far drack inte så mycket i julas. Jag hällde en burk motorolja i hans
ölsejdel och det höll honom i gång till nyårsdagen.
Jag var hos doktorn i torsdags och din far var med. Doktorn satte ett litet
rör i munnen på mig och sa till mig att inte öppna munnen på 10 minuter.
Din far erbjöd sig att köpa röret.
Din syster fick barn i morse. Jag har inte fått reda på om det blev en pojke
eller flicka. Jag vet därför inte om du är moster eller morbror.Det regnade bara två gånger i Bergen förra veckan. Först tre dagar och
sedan fyra dagar.
I går fick vi ett brev från begravningsentreprenören. Han bad oss betala
sista  delen  av  din  mormors  begravningskostnader,  annars  skulle  han
gräva upp henne.
Och så en sorglig nyhet.
Farbror Olof drunknade i ett whisky-fat på Oslo bryggeri förra veckan.
Några arbetare hopppade i för att rädda honom, men det gick tyvärr inte.
Han kämpade modigt, han bara log och log och ville stanna kvar.
När vi kremerade honom, brann han i tio dagar..
P.S. Jag skulle ha skickat dig 100 kronor, men tyvärr hann jag klistra igen

kuvertet D.S

Pratade med min mamma härom dagen, och ?? Tänker nog de flesta av er :) Men för mig hör det inte till vardagen. Jag växte inte upp med min mamma, och då Sociala myndigheterna valde att flytta mig dryga 30 mil från min hemstad, förlorade vi all möjlighet till relation under uppväxten. Just idag känns det pyton då de flesta samtal drar fram olika känslor, och min "ömma" moder har ett mycket speciellt sätt att uttrycka sig på. Och det värsta är att hon säger att hon alltid "säger vad hon tycker" Förra året ( som för övrigt var mitt 40 onde)
Slogs hon av en för henne helt ny tanke tydligen, hon kom på att anledningen att hon då och då hört av sig till mig under alla år var , att hon nog tyckte om mig. Tänk att det skulle ta så lång tid....Personligen hade jag känslor för mina barn redan innan de kommit ut, och en absolut villkorslös kärlek ,med allt vad det innebär, från dagen de föddes, och antar jag livet ut ! Visst är det både det bästa och värsta som kan hända en i livet, detta att man får barn ? Det bästa bara för att de är, för mig innebar det även att jag äntligen fick en "egen" familj, de hörde ju för alltid ihop med mig :)

Det sämsta med att få barn är för min del att allt blir så skört, man oroar sig ständigt, jag som inte hade de bästa referenser att tillgå angående familjeliv, hade vissa besvär med detta med. Sen blir man ju så sårbar !
Barnens far använde mina känslor för barnen som utpressning när det blev dåligt i förhållandet. Om jag gick skulle han se till att jag aldrig fick se dem igen...Jag stannade många år fast det varit bättre för oss alla om vi avslutat i tid. Och sen när det inte gick längre så höll han då sitt första löfte av alla han givit mig. Vi hade 3 barn och de 2 äldsta vände han emot mig så till den grad att jag inte varken såg eller knappt pratade med dem det första året. Den yngste sonen var väl för liten, så han var kvar och är så fortfarande, nu är inte exet arg längre men förhållandet till mina 2 äldsta barn är ju för alltid förstört... och så känner jag mig bestulen på alla dessa år! Hade själv med lätthet kunnat göra som han gjorde med den yngste sonen, men tycker att det är fel mot barnen, de behöver båda sina föräldrar , och sina syskon med, sen ville jag inte bråka och dra i dem, jag vet ju vad pappan har för humör, och ville inte göra situationen för jobbig med ständiga bråk. Utan fortsatte att försöka prata med dem , skriva till dem etc. Då vi har delad vårdnad borde vi båda ha umgänge med dem. Men som förälder har man tydligen inga självklara rättigheter till detta. Det smärtar mycket att de ska tro att jag inte tycker om dem, som deras far "tutat" i dem, men jag får bara hoppas att det en dag blir tillfälle att få fram även min sida av det hela, jag om någon vet hur det känns att tro att ens föräldrar inte bryr sig, och jag vet ju inte allt vad de tror om mig, men det borde vara något hemskt eftersom de från dag till annan bara bytte ut mig som de alltid varit hos från dag ett. För min yngstes sons skull måste jag även hitta anledningar att överhuvudtaget fortsätta leva. För efter detta bottenbetyg som mamma, och med min sjukdom som jag blivit drabbad av ,känns livet många dagar meningslöst, att livet i genom bli vägd av andra människor och finnas vara för lätt , så lätt att det bara är att "kasta bort" det är om något som skadar ens självkänsla så grovt att ma inte vet hur man ska övertala sig själv att fortsätta kämpa, om så bara för en dag, vecka eller hugaligen resten av livet. Kan man få ett sämre betyg som människa än att bli ratad som mamma, för jag kan inte bortse från att de borde veta att jag skulle kämpa för dem som en lejonnina om de bara bad mig, har frågat många gånger hur de har det, och en av dessa gånger borde de kunnat säga något de vet att jag skyddar dem............Sen grämer det mig att jag "godtog" exets sätt att göra det hela på, jag är så van att bli lämnad. och att inte ha något att säga om saken. Jag tror att jag kanske skulle ha gjort en del annorlunda om jag inte haft den historia jag har, och då hade jag ju säkert haft en familj som stöttat mig igenom det hela. men men nu är det som det är och jag får , fortsätta dag för dag för om inte annat min minsta sons skull.
Detta blev en riktig klagovisa minsann , sorry för det :) Kanske nästa blir åt andra hållet, vem vet ?

Natti på er alla där ute i natten <3

Ett nyfött barn är som ett tomt kärl, som kan fyllas med kärlek eller hat.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Efter andra världskriget, då omvärlden fick kunskap om de övergrepp som den nazistiska regimen i Tyskland begått, var man i den internationella gemenskapen (FN) överens om att det var nödvändigt att ange exakt vilka rättigheter varje enskild människa faktiskt hade. Därför skrev man FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 av FN:s generalförsamling i Paris. Enligt Guinness rekordbok är det dokumentet det mest översatta dokumentet i världen. Det består av 30 punkter (artiklar) som beskriver vad som är varje människas rättigheter – och därmed även skyldigheter.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

”Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. ---”

”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” ”Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla former är förbjudna.”

”Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

Ur FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna

BARNKONVENTIONEN

För att värna om världens barn upprättade FN år 1989 regler om vilka rättigheter som varje barn ska ha. Denna lista kallas för Barnkonventionen och gäller för alla barn som befinner sig i de länder som har godkänt konventionen. Nästan alla världens länder har skrivit under Barnkonventionen. Konventionen består av hela 54 artiklar. Fyra av dessa är de så kallade huvudprinciperna:

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Vad som är ”barnets bästa” är inte alltid självklart och måste avgöras i varje enskilt fall.

Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa, utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

För att övervaka att alla de länder som skrivit på konventionen också följer den finns det i Genève en FN-kommitté för barns rättigheter – Barnrättskommittén.

Om ett land inte lever upp till det som står i Barnkonventionen så utdöms inte något straff. Men eftersom alla länderna vet vad som står i konventionen så blir de som bryter mot den utsatta för starka påtryckningar och kritik från omvärlden, och det gör att de flesta länder rättar sig efter den

 Ett barn 

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts av tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får känna trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen.

http://unicef.se/barnkonventionen

Ååh vilket underbart väder :)

Vilken skillnad det gör att solen skiner lite !
Både katten och hunden kan vara ute och mysa idag :)

Hur många av er har som jag varit placerad i Fosterhem/barnhem ?

För er som har det, så vet ni säkert att det kan vara både si och så hur man kom ur det hela, många av oss blev trasiga av vår, i många fall direkt skadliga uppväxt.Vore intressant att utbyta tankar och åsikter här eller för den som vill,per meddelande :)Själv blev jag redan som spädbarn placerad.Valsade första året runt på 11 olika ställen.Kan hända är det där man fått ryggsäcken med otrygghet ifrån ? har läst i mina papper att jag som i runt ettårsålder, inte kunde gråta, när jag kom till det fosterhem, som i mitt tycke var räddningen för mitt sargade barnhjärta,även många år efter att jag fick flytta även ifrån dem. Denna familj gav mig värme, en plats i en familj, och det kändes verkligen att man fick kärlek också, vilket borde vara varje barns, och varje människas? självklara rättighet egentligen.Åtminstone barn bör få känna denna villkorslösa kärlek ändå.....

Som sagt denna familj , räddade mig och gör så fortfarande, då deras sätt kanske inte planar ut vågskålen men ,lättar lite på tyngden av all den rädsla och otrygghet som var innan och följde efter vistelsen där.
Hur gjorde ni när det var som värst ? Vi var ganska många i den "barnfabrik" som jag blev placerad i.Vi tog och gav stöd av /till varandra. vi tog vara på varje tillfälle som gavs att lufta ventilerna, men all tid emellan, med rädsla för nästa smäll, nästa straff för vad humöret hos bestraffaren kände för denna dag.Känslan av värdelöshet,otrygghet. Påminnelserna om att man ingen är, och aldrig kommer att bli heller!
Har i mitt fall grävt många fallgropar i livets ändå inte helt jämna väg.
Sen vet jag att det kunde varit värre också. Jag kommer att skriva om detta och annat i mån av dagsstyrka, och mood:) Jag tror att vi alla behöver prata av oss om detta, kommentera eller fråga gärna. Du kan vara placerad nu, du kan ha varit det, du kan känna nån som är/har varit det. och vill förstå bättre:)
Kanske du har ett fosterhem med? Det finns ju tack och lov flera bra sådana med ! Bor granne med en familj som verkar vara den ideala sorten faktiskt :) Sånt blir man glad av att se !
Hoppas få igång ett givande och tagande av åsikter här, och för den som behöver kan jag även vara en medmänniska helt enkelt. För tid har jag ganska gott om ändå, och det är ofta lättare att förstå sådant om man själv varit med om något liknande.....

<g:plusone annotation="inline"></g:plusone>

Såå söt :)

Måste bara dela denna, mycket tänkvärd !