Vädret är kanoon, verkligen! Men vad spelar det för roll när allt annat är i moll ? Kan känna att jag behöver uppmuntran nu, försöker fixa med både det ena och det andra, men lusten finns inte där. Man får tvinga sig till varje sak. Så jäkla trött på detta nu....
Hela livet känns på ett sätt bortödat, nu när det inte blev som det skulle. Det blev som det blev. Och mitt personliga betyg är nog tvivelaktigt...bortlämnad- utbytt- utbytt..........
Bara att konstatera :jag har inte visat min bästa sida sedan jag blev sjuk! men å andra sidan , vem gör det ?
Vem kan med diskbråck hålla hem 3 barn, en dobermann i oklanderligt skick, när de inte ens kan stå rakt ?
Vem kan se framåt med tillförsikt när nutiden känns som ett farligt gungfly, där du när som helst kan falla ner, för att kanske aldrig nå botten ? Jag vet ju logiskt hur och varför det blev som det blev. Och otaliga gånger har jag hört att : Du måste tänka positivt ! eller : Tänk inte så mycket ! För att inte nämna alla oförstående kommentarer , de dagar då jag haft så ont eller mått så dåligt att jag knappt fått något gjort....
Jag har i omgångar försökt att få hjälp.
När jag var barn visste jag inte var jag skulle vända mig. Om jag vetat det kanske jag sluppit mycket av det som sedan blev..
Som vuxen, när jag drabbades av värken ( rygg & leder, bortdomnade ben etc.) så jobbade jag tills det inte gick längre, var 100% övertygad om att när jag sökte hjälp inom sjukvården skulle jag få hjälp !
Ack vad jag bedrog mig ! De tyckte jag var för ung för att ha värk över huvudtaget. Fick gå en massa utredningar, när jag sedan efter många turer satt med ett "intyg" att jag var psykiskt frisk ! Orkade jag inte mer, fick inte heller gå till någon annan läkare fick jag höra eftersom jag tackat ja till att höra till företagshälsovården! Jag har sedan under alla år bara gått till läkaren när jag varit tvungen, en av de gångerna hade jag lunginflammation... Det tog många år innan jag bad om värktabletter med, eftersom jag hade småbarn som ammades, så ville jag inte äta medicin. (Blev sjukskriven 1995)
Men sen så har ju livet drabbat mig som det gör med oss alla, jag fick efter alla års oro och rädslor för olika saker panikångest. Den förmörkar numera mitt liv, den gör mig extra känslig, då jag får stark ångest vid starka känslor. Och den smärtsamma ofrivilliga brytningen med mina 2 äldsta söner, blev droppen, mina barn är och har alltid varit meningen med mitt liv, att bli fråntagen 2/3 delar av sitt hjärta , det är det smärtsammaste man kan utsättas för ! Jag har fortfarande delad vårdnad om alla barnen, den yngste är ännu mest hos mig, men de 2 äldre blev arga på mig, och jag vet ännu inte exakt vad de tror att jag gjort för att det ska vara så ännu 6 år senare...
Men jag försöker i omgångar att göra något åt det hela det gör jag faktiskt ! Förra året började jag att sortera ut sådant som var för smärtsamt, för att slippa få en " käftsmäll" var gång jag såg dem. Jag började samla på miniatyrer, som jag alltid gillat, och skaffade ett litet dockskåp ( som jag alltid valat ha) tyvärr var det alldeles föör litet men jag gjorde det ! Jag brukar sticka sockor, tröjor mm. Och i vintras började jag med ett projekt som skulle bli en babyfilt, men blev så stort pga av mönstret jag ville ha, det var i virkade mormorsrutor, ska lägga en bild på den här :) Kameran funkar inte som den ska nu bara .
Eventuella läsare får ursäkta den senaste tidens , negativa tankar. Min för hoppning är att det ska komma annat också :)) Jag tänker skriva lite som jag känner det här. Kanske kan det hjälpa nån ? Vad vet jag ? Jag vet iallafall att vi är många i vårt avlånga land som genomgår diverse prövningar i livet. Och att det är en del av oss som får göra resan själva, då vi aldrig haft en familj, vilket annars kan funka som en slags "fallskärm"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar