Vilken ovanligt tung sommar detta varit. Regn regn, Min katt blev oväntat sjuk och var tvungen att avlivas, typiskt att det ska vara nåt ovanligt fel som inte går att åtgärda :( Vi sörjer honom mycket. Vad tomt det blir efter ett älskat husdjur, som tur är har vi ändå Vår hund Alice kvar :)
Sen dog min sambos mamma också, en mycket fin och varm person, som var älskad av många. Min sambo och hans familj sörjer såklart djupt. Och även jag som bara haft förmånen att träffa henne en handfull gånger, sörjer med, hon är en av de få människor som hamnat högst på min"lista" av fina människor. Med tanke på att min personliga status redan var på bristningsgränsen, så hjälpte inte detta nämnvärt. Sen när vi kom hem så gick det en vecka bara, så ringde min mamma. Hennes från och till kille hade blivit misshandlad, och så svårt skadad att läkarna valde att stänga ner de livsuppehållande maskinerna.
Satt i totalt 15 timmar i telefon, och försökte vara ett stöd för henne. Det visade sig att hon är ännu svårare att prata med när hon är i sådana lägen. (Jag och min mamma känner ju knappt varandra, då hon lämnade bort mig som spädbarn) men jag har alltid tänkt att jag hellre har den lilla kontakt jag kan få än ingen alls.
Men hon håller alltid på och anklagar mig för bristande intresse, då jag inte alltid har/ har haft tid att prata i 4-5 timmar då hon ringt. Detta och det faktum att man alltid blir nedstämd efter dessa samtal, gör i ärlighetens namn att jag bara ringer ett fåtal gånger. Då jag känner att jag måste ha många timmar över , samt vara psykiskt stark nog för att vara diplomatisk och väga alla ord noga så att det inte blir mer än 3-4 saker hon missförstått till nästa gång :/ Nu försökte jag verkligen att vara ett stöd som sagt, men allt eftersom samtalet framskred, så blev hon mer och mer aggressiv, och otäck i sätt att vara mot mig. Jag försökte hålla mig lugn, men till slut var gränsen nådd. Vi avslutade på ett inte helt ok sätt.
Dagen efter ringde jag för att be om ursäkt för min del av det hela, och det verkade ok.
Men så i förrgår när jag ringde så var det som om hon bestämt sig i förväg för att vara otrevlig till max.
Jag ogillar verkligen den sidan, och att hon tycker jag ska vara tacksam för att hon ringt mig två tre gånger om året, under min uppväxt, att hon hela tiden berättar hur jobbigt detta varit för henne. Alla de Alla de gånger hon berättat att nu hade hon minsann slängt mitt nummer, för hon skulle inte ringa mig något mer. Då jag ändå inte vill ha nån kontakt osv osv. Detta kanske inte låter så anmärknings värt, men när det upprepas gång efter gång, år efter år, så blir det tröttsamt. Skickar man brev är det fel på adressen, skickar man blommor ställer det till det på nåt annat sätt, hör man inte av sig så.....ja du fattar säkert.Jag blir sårad av att gång på gång bli bortkastad, att få höra att jag är hennes största misstag. Och när hon sen säger att jag bara fokuserar på mig själv blir jag faktiskt förbannad! Jag har barn djur, sambo, vänner etc som jag försöker bry mig om och hålla koll på hur de mår. Och när jag sen är sjukskriven, blir det kanske att jag blir lite inne i min lilla värld. Men det beror ju mycket på att jag är mest hemma :) Undrar om det är nån som kan känna igen sig ?detta är ju bara ett axplock, men ändå en bit av den något sjuka relation som blev den enda jag fick kvar efter att min mamma lämnade mig som liten. Oturligt nog så blev jag skickad till en icke fungerande familj en bit in i min placerings historia med, utan dem hade min rygg nog inte varit paj idag. Utan hårt arbete, med riktig mat och någon som byggt upp istället för att riva ner barnen där. Då hade kanske fler av oss som hade oturen att hamna där, varit helare och mer fungerande än vi är idag ?
Hur som helst, i sådana lägen som det min mamma satte mig i dessa dagar, då känner jag att jag har mycket lite att vara tacksam mot henne för ! Hon skulle varje år skriva på , om fortsatt boende där, om hon kollat kanske hon sett hur vi hade det, all psykning, alla de hugg och slag man fick. Hon hade kanske kunnat göra något ?? När nu inte de sociala myndigheterna gjorde sin del av jobbet.
Nu sitter jag då lite kluven, jag är ledsen för att hon sade att hon inte ville ha med mig att göra mer, och samtidigt arg och besviken över nya och gamla saker....hur är man funtad ? Jag tog hand om alla mina 3 barn, när de var små, var det i princip bara jag, då deras pappa var upptagen med sitt och tyckte jag kunde sköta dem. Men ändå valde de honom vid skilsmässan, och de 2 äldsta träffar jag knappt alls, detta har pågått i 6 år nu, man tycker att de skulle bry sig lite om mig som mamma, om jag kan bry mig om min, som aldrig uppträtt som en mor för mig ?
Jag har många gånger tänkt att jag inte förstår mig på denna världen , eller de människor som befolkar den ! Och just nu är det ett sådant tillfälle. Varför kan inte människor vara rädda om varandra, istället för att trampa på varann, ofta bara så att de själva ska hålla sig uppe i sin egen sorg, många sårar ju andra så att de vet att det är fler som lider :/
Nu är det bara att försöka ta nytt tag i detta som kallas livet, och fundera på hur jag ska hålla, för de som trots allt tycker att jag är värd min space på jorden. Synd att boken "Underbar och älskad av alla" redan är skriven , jag hade gärna använt den titeln, med tillägget att på jobbet gick det ju inte heller bra. Blev ju sjukskriven för ryggen för en massa år sedan, pga allt hårt jobb vi tvingades till. var den redan förstörd innan jag blev vuxen. Tänk så tror folk att det är många hundra år sedan slaveriet upphörde, där vi var levde det än........
Jag hoppas verkligen att de kommer till Restaurang Karma en dag, alla dessa människor som inte klarar av att ha makt utan att missbruka den. Och att de där blir serverade precis den rätt de gjort sig förtjänta av !
Nu vill jag ge vår nizze en fin katt begravning , och sen skulle jag så gärna, och sonen med :) Vilja ha en till liten katt, som kan lyfta vår tillvaro, de betyder ju så mycket för hälsan dessa små liven <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar