Numera är det mer ett svårmod över denna annars så varma helg. För en jul utan att få se barnens glädje är en ytterst tom och glädjelös sådan. Förr brukade jag anstränga mig till max för att skapa julstämning, för deras skull. Varje morgon på 1 advent var det färdig pyntat ( förutom granen då som vi klädde nån dag innan jul )
Var så trött så jag nästan yrade :) men det var värt glädjen som barnen visade när de dök upp på adventsmorgonen :) Slog som så många andra knut på mig för att ge dem sånt de gillade även om ekonomin var knapp, så kunde man i de flesta fall ge dem en lyckad jul.
men efter de valde bort mig, eller vad det nu var som hände... så har alla barnen även minstingen, som bor hos mig, varit hos fadern varje jul. Och meningen med julen känns inte heller den så självklar längre, precis som allt annat jag gjorde ( även om mycket blev fel ) så gjorde jag så gott jag kunde efter mina förutsättningar för att mina barn skulle ha det så bra det gick. Nu kan man ju inte påverka annat som händer runt omkring, och blir omvärlden i kaos när man själv känner sig så blir det inte alltid som man vill.......
Kanske är det detta jag blir straffad för ? jag svek dem faktiskt aldrig jag fanns alltid där. men orkade inte alltid med som jag önskat pga min värk och sedan , när panikångesten slog till i sin fulla kraft så var det en utmaning att klara dag för dag...
Jag saknar mina 2 äldsta barn så det gör ont, men har efter alla dessa år blivit om än möjligt ännu mindre självsäker, kan man bli mer underkänd som människa än jag blivit ?
Ingen har vägt mig på sin våg utan att befinna mig för lätt eller ovärdig för att få vara kvar i deras liv.
Mina föräldrar övervägde nog knappt ens, tror inte de provade att väga min vikt i deras liv ens, mer värdelös än så är ju svårt att bli. Herregud jag kunde knappt lämna mina barn för en kort period till affären ens :) jag hede vid separationen inte varit "barnledig" en gång sedan jag fick min första son då femton år tidigare, jag hade alltid med dem när jag gjorde saker, förutaom de ggr jag åkte på drivein bingo då förståss, men då var de i regel med si far och de 3 timmarna var få.
Det var verkligen en pärs att klara när yngsta sonen skulle åka till sin pappa och vara där första gången efter separationen ! Visserligen förvärrades läget betydligt av att pappan även hotade med att han inte skulle komma tillbaka, när jag undrade när det var dags...
Hur som ja , jag känner mig mycket värdelös då jag så lätt kunde bli utraderad ur mina söners liv, det visar för mig att det jag gjorde som jag trodde var betydelsefullt, bla. till jul då inte betydde nåt. Jag har blivit en ännu mer osäker människa genom allt detta och värst av allt ser jag tyvärr inte nån mening i livets olika saker längre, om det jag gjort allt varit fel, hur gör man då egentligen när man gör rätt ? Och vilken mening livet har när jag inte får leva det bredvid alla mina barn , det kan jag inte hitta nåt svar på, tro mig har försökt både fram och tillbaka, jag har ju minstingen, och det är värt mycket, men tanken finns ju hela tiden där att om man är så dålig, då skulle kanske han med ha det bättre utan mig ? har tyvärr umgåtts med tanken på att låta "den feta ladyn sjunga" kan inte komma på nån bar sång eller scen, och vill väl egentligen inte att showen ska vara över heller, men på detta sättet gör det allt för ont att leva ! Och om jag inte tillför någon något, och alla har det bättre utan mig, då kanske det skulle vara det första jag gjort som blev rätt ? Mycket ironiskt egenligen ....
men oj så detta julinlägg blev då :P
men men, här skriver jag mina tankar och känslor, 100% äkta inget ploj eller fake här inte :)
Hoppas att alla i cybern får det så bra som möjligt under julen !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar