låg

Hej i natten :)

Den här dagen är faktiskt mycket skön att ha avklarad ! Vissa dagar kunde bara kvitta....

Idag är jag som nog framgår lite lagom "pissed off" tänker en del på den så fint kallade vanvårdsutredningen, och skadeståndet som först försvann. Och sen återkom som en servett till kaffet eller ett gratis glas vatten till pizzan. Bara summan är som sagts förut en käftsmäll även om det fått vara ett skattefritt skadestånd, som kunde ha fått vara fritt från utmätning. Så som utlovades ifrån början......

Antar nu att jag inte kan köpa det där dockskåpet som jag velat ha sedan jag var liten, än värre är att jag inte kan gå till tandläkaren heller. min idiotiska fostermor stoppade en träslev i munnen på mig när jag som yngre hade epileptiska anfall, ni kan ju gissa vad det gjorde med mina tänder......

Sen fick jag inte gå till tandläkaren för min exman heller då jag inte fick ta pengar från "hushållskassan" han fick ju pengar av sina föräldrar till sådant och annat han krävde med för den delen.

men men, jag blir inte förvånad om jag blir helt utan heller. Har lärt mig att inte lita på några löften förrän de är infriade.

Att en del av dessa makthavare kan sova gott på natten förstår jag dock inte !

Samvete är tydligen något som inte alla av oss tyngs med ?

Mitt samvete har gnagt däremot extremt mycket faktiskt de senaste 6 åren.....Å vad jag önskar att jag kunde varit den starka perfekta mamman, som orkade trots krig i hemmet och i närheten...
Att jag varit lika stark och framför allt lika beräknande som exet vid separationen, hade ju inte heller skadat, trodde inte att barnen var någons ägodelar, tog för givet att de skulle vara hos båda. Men å andra sidan var det ju dt enda löfteet han hållit till mig, gick jag ifrån honom skulle han se till att jag inte fick träffa barnen, tur för mig att vår yngste var liten annars hade han nog sett till att jag inte fått ha honom hos mig heller. Han sitter ju i Socialnämnden gubevars, hotade med det många ggr ha hade ju folk som kunde hjälpa honom att tala för sig, vem skulle tro mig ?? 
Det fina i kråksången är att han inte hade några som helst problem med att jag ensam fick ha hand om dem så länge vi var sambo först /sen gifta. Om jag varit så hemsk som han lurat i de äldsta så skulle han väl ha skyddat dem mot mig ?? han vakade inte en natt med dem när de var sjuka, hade ingen aning om hur de mådde eller hur det var iskolan. För att vara helt ärlig tror jag inte att han brydde sig ett smack.

Inte heller var det för deras skull han skulle ha dem hos sig efter separationen, det var för att straffa mig och för sin egen skull framför allt.

Med vilken rätt frånhåller man barnen den ena föräldern ? jag hade med lätthet kunnat göra detsamma om inte värre med yngste sonen, men jag vet av egen erfarenhet hur mycket man behöver ha personer i sin närhet, jag hade ingen, har det väl inte nu heller. De enda jag haft på riktigt har varit mina barn. Och trots att jag förlorat många för mig värdefulla år med de 2 äldsta nu. Så är jag tacksam för de år jag fick lyckan att låna dem. De gav mig min första riktiga familj. Och all glädje jag fick genom dem, den obeskrivliga kärlek jag fick och kände. De gav mig helt enkelt en mening med mitt förut så meningslösa liv..............

Men jag har ju fortfarande min yngsta son, och en katt & en hund som tycker om mig fast jag inte är perfekt <3  Sen har jag en sambo som jag älskar, som jag hoppas kan älska mig som jag är, men livet och erfarenheterna har lärt mig att de flesta med tiden väger mig på sin lilla våg och befinner mig för lätt för att vara värd en plats i sitt liv.

Vilket värde har man egentligen om först ens föräldrar väljer bort en, sen enrad andra människor, och har man något värde alls när ens barn väljer att från en dag till en annan låtstas att man inte finns, om de velat hade de nog kunnat smyga sig till ett meddelande ?

Kort sagt känner jag mig sedan barnsben egentligen underkänd som människa.

Som jag sagt förut så är det mycket synd att Martina Haag redan skrivit boken underbar och älskad av alla, hade passat bra som titel på boken jag börjat skriva några gånger nu, men som är så tung att man kanske aldrig blir klar med den. .

Känns enahanda detta hörrni, man får kommentera här :) fast jag uppskattar förståss om det inte är påhopp eller liknande, men kanske frågor eller om någon vill dela sin historia ? Jag vet att jag inte är ensam om min bakgrund som bortvald, och att det tyvärr finns många som haft det än värre än jag hade det. Välkommen med dina tankar här, vi kan alltid vara varandras stöd :)

Sköt om er där ute i kylan kramizzar & på återseende