God

          Jul

Är det en så väldigt god jul egentligen ? Ja säg det, har ju knappt börjat. Får avvakta till i efterhand så får man se. Faktum är att det finns 0 Julfeeling här. Kunde nog vara vilken dag som helst egentligen :) Men hoppas att så många som möjligt får den där riktigt fina och mysiga julen , med så många som möjligt runt sig, utav de de bryr sig om. För det vet jag som född ensam, att det är de i ens närhet som betyder mest. Om det är 2 eller 4 benta är olika ofta både och. Men ensam är tamejfan inte stark ! Ni som har barnen runt er ; njuut och insup riktigt de glada ögonen och glädjeskutt/ tjut som dyker upp under dagen. Man vet aldrig när den sista julen är. Spara alla dessa minnesskatter på ett säkert ställe i hjärtat. Och till er alla som känner er extra ensamma en sådan här helg ; en stor tröstkram skickar jag till er ♥ ♥ 

Om jag finge önska något så här i jultider, så skulle jag vilja att varenda barn fick gå och lägga sig mätta, på ett tryggt ställe, och veta att de är älskade, gärna skulle de alla fått känna spänningen och förväntan av åtminstone en liten julklapp med ♥

För det är ju viktigast att barnen har det bra under julen, kan den nån gång vara riktigt magisk , är det nog när man är lite och oskyldigt naiv ♥

Som sagt god jul och förhoppning om ett fint 2014 önskar jag er alla kram på er och njut så mycket ni kan !

Den fina vargen kom min yngste son hem med förra terminen ♥

de andra 2 bilderna visar min tovade ytterkorg/kruka

Skulle nog letat upp ett mönster, blev ej exakt som jag tänkt :) Men där står den nu iallafall :) Och tofflorna verkade bli som de skulle med.

Annars är läget mycket upp och ännu mera ned. Men men kan bara bli bättre !

Sköt om er därute i cybern ♥

Denna fick jag idag på posten :)
Lite större än jag trodde då jag beställde den men jag är ändå nöjd ! Fick också ett positivt samtal idag, från min bror. Äntligen börjar det hända lite positivt, nu efter ca 5 år får han äntligen ordentlig hjälp med kontakt och försök till lindring. för sin obotliga sjukdom. han var så tacksam för att jag följt med och krävt att han ska få det han och alla i vårt land faktiskt har rätt till ! Fruktansvärt hur man kan bli behandlad inom sjukvården, om man inte är stark nog att kräva sin rätt. Har själv erfarenhet av detta, har lättare för att kräva åt andra än mig själv...
Men blev glad för min brors skull, då vi var på sista läkarbesöket, och sen när han ringde idag och var så glad över att de hört av sig från olika håll. Och att det nu börjar hända lite.Känns bra att kunna finnas där och hjälpa till. Han var min trygghet då vi växte upp.

Här ser ni lite av det jag håller på med nu. Tofflor som ska tovas, och en skål/ytterkruka liknande sak (hoppas jag )samt en ryssmössa som ska ha fleecefoder, och stickas fluffet till och göra snoddarna. Sen har jag tröjan med. som jag drog upp allt då jag nog missförstått mönstret lite :/ 
Så tack och lov finns det något att pyssla med.

Depression and Grief Support

Depression and Grief Support

Nu sitter man här i soffan med datorn vid sidan och tvn på med en historisk film. Stickar på mina olika projekt samtidigt :P
Allt för att jaga bort det onda. Både värk i kropp och själ. Får nog säga att för tillfället känns det som om man lever i en mardröm.... Tur det finns något att skingra alla tankar med !
När man stickar något fint som växer fram så får man en ganska bra känsla ändå <3
Sköt om er därute i cybern <3 <3 <3

Och mina älskade två och fyrbenta flockmedlemmar, är ännu ett kärt glädje ämne <3

Fy jag har så ont :(   Borde väl ha vant mig efter alla dessa år, men trots att jag varje dag har smärtor så blir vissa av dem outhärdliga ! Den här smärtan kommer från en skada jag har i Axeln/ nacken ,vilket gör det helt omöjligt att distrahera sig med ex. stickning eller korsord etc. man har ju ont ända uppifrån huvudet ner till handen :( Det är den där outhärdliga smärtan som får en att vilja kräkas. Kommer säkert av att jag för att må bättre psykiskt har försökt att pyssla med lite kreativa saker, bli lätt överansträngd och får då en längre tid av detta. Så läget just nu är inte det bästa..

Så är det ju dags för julpynt snart med, inte den minsta feeling har jag för det, när jag hade alla barnen hos mig var det roligt att för deras skull fixa iordning allt så det var klart på morgonen den 1:a advent, men numera har jag ingen känsla alls för julen då inte ens lilleman är här på själva julafton, Blir ju ingen vits med allt då när man inte har barnens glädje och förväntan att se fram emot när man pysslar. Har  förstått att många skilda har barnen varannan jul, men så har det inte varit här..

Oj så himla positivt detta blev då, men men jag skriver det jag känner på denna sidan, nästa gång förhoppningsvis mer positivt läge ! Sköt om er därute i cybern <3 

hej i höstvädret :)
idag är det åtminstone lite sol. Ser inte fram emot mörkret !
Kunde gott vara sommar , lite längre tid. Sista tiden har jag inte precis nött tangenterna härinne :/ Känns typ som när man skrev dagbok som yngre, man skrev i ett par dagar och sen glömdes det hela bort :)
Har tyvärr haft en tillbakagång vad gäller hälsan. Gissa om jag är trött på detta ? Har försökt sysselsätta mig med kreativa saker, för att få känna att man gör något. Orkar ju inte hålla på med fysisk aktivitet, så det blir ju mest pyssel med  ex. stickning, korsord puter ( varav det första är pyssel då ) Sen har jag varit och köpt en del tyg för att fixa lite överkast , kläder etc. Detta med kläderna lär ta en stund innan jag bestämt vad jag ska göra, och vågar ta saxen och börja klippa i tyget är ju en egen utmaning :) Jag hoppas att ångesten lämnar mig snart, så kanske man trots trasig rygg och tilltufsat inre, kan få lite framåt tro nån gång ? Det har flera gånger slagit mig att den depression jag har , nog blivit "kronisk" har sedan jag var mycket liten varit ledsen och rädd. och jag vet nog ärligt inte hur man är glad och bekymmerslös. Å andra sidan har jag när jag någon gång nosat på det sättet att leva, ofta bromsats av andra som tycker att jag borde vara mer seriös typ... hittade inte rätt uttryck här känner jag. Såg förresten på debatten i riksdagen mellan KD o SD , angående detta med utredningen om vanvården i samhällets regi.
Blev så irriterad på Maria Larsson ! Hon gav en bild av att hon minsann hade kämpat för oss vanvårdade, och att hon typ hade stor del i att vi fick de futtiga 250.. och så sade hon till SD:s representant att man skulle hålla sig till sanningen i en riksdags diskussion ?? Hur mycket av det som Maria Larsson sade var sant ? Jag känner stor undran varje gång jag reflekterar över hur hon verkar som person , och jämför det med vilket parti hon representerar. Hon är en av de som gav mig dåliga minnen genom vanvårdsutredningen i alla fall !
Jag håller inte med Sverigedemokraterna annars, men här får jag säga att jag är tacksam över att de tar upp detta, omigen gjorda övergrepp/ svek på/mot redan utsatta individer i vårt land. Inte mycket till ursäkt / upprättelse , när de genom sitt agerande åter visar vårt ringa värde gentemot andra barn. Man blir ledsen över att hela tiden vara mindre värd. Att vara en av de som andra får göra vad de vill med utan att någon reagerar.

men jag är ju fri sedan många år, om än inte inombords, jag sörjer mycket att jag inte kunnat hjälpa någon i min situation, det var en av de saker jag ville när jag var yngre. Är helt övertygad om att här precis som i andra områden, är den mest lämpad som själv varit i samma / liknande situation.

Bara då kan man ju till fullo förstå...

Men nu ska jag nog sticka lite , kolla in malou på 4an, sen kanske det blir boken eller varför inte vila ett tag ?

Sköt om er alla därute i cybern ! Kramizzar <3

Idag tänker jag på hur gärna jag hade haft en eller flera möjligheter att , gå tillbaka i tiden och göra om, och göra rätt denna gång !
Är nog knappast ensam om att ha saker man ångrar...
Men de gör inte mindre ont för det ! de saker som är svårast att leva med, hör alla till sånt jag i mitt oförstånd gjort fel gentemot mina 3 barn. Allra mest de gånger jag gjorde sånt andra tyckte var rätt, fast det kändes fel. Det har jag slutat med ! Det är som ni kanske märkt så mycket värre att leva med sånt som man inte trodde var rätt ens då det hände....

Nu när det blev som det blev, så har jag bara mina minne och det dåliga samvetet för de sakerna jag gjorde fel med.
Logiskt vet jag att detta att få barn och dras med dåligt samvete för allt man inte gör perfekt, går hand i hand.
Men när jag inte vet varför brytningen blev så brutal, och total så kan jag ju inte låta bli att tänka tillbaka...
Har så mycket jag skulle vilja göra om, men som bekant ; nån "Rewind"knapp medföljer icke i livets skola.......

Hej folket :)

Jösses så trött jag är, skulle kunnat sova hela dagen idag :)

Känns som om luften totalt gått ur mig.

Sen har vi ju varit rejält förkylda med, vilket inte gått över riktigt än. Ser fram emot slutet på denna gångens besök av den icke så kära vännen :/

Annars så , är det som det brukar, håller på att återhämta mig från det ena och det andra, men livet är rätt så ok ändå, tror jag ;)

Sköt om er därute i cybern, ska försöka få min puter och kamera att samarbeta, så kanske man kan dela med sig lite <3

Kramizzar :)

Höst...

Brr hösten här...

kan inte påstå att jag längtat efter den, sommaren försvann i ett enda "flyttkaos" Började packa och planera direkt vi visste att vi skulle flytta. det underlättade, men kan säga att mitt kreativa och pyssliga konto blev rejält "övertrasserat" där ett tag :/

Men nu så har vi varit här en månad, och jag har om inte annat tvingats lugna ner mig lite. På grund av kroppens protestskri. Fy vilken pärs det är att flytta när man är sjuk !

Verkligen ett uppköp jämfört med huset vi hyrde :) Bara att få sakerna att passa in, hitta nya ställen åt allt och bo in sig lite.

fördelen är också att jag faktiskt suttit vid symaskinen, äntligen tagit fram oljefärgerna jag köpte för några år sedan och målat lite :)) Och så har jag stickat , bland annat ett par extra långskaftade raggsockor åt min bror som p.g.a sjukdom behöver det lite extra varmt om benen  <3

Jag får extra ont i händerna och ryggen när jag håller på så här, det har jag ju vetat nu i många herrans år :/ 

Men inuti i själen, där gör det gott att återgå lite till att skapa och vara kreativ / produktiv. Har inte haft orken att ens börja med sådant på många år nu. Så trots värken som gör mig gråtfärdig, är jag lycklig över att min kreativa sida "vaknat" till lite, och jag bubblar faktiskt över lite ibland av alla de ideer man får :) Såå otroligt länge sedan sist,så jaa jag är faktiskt glad även om smärtan förlamar mig bitvis ! Tack "livet" denna vändning behövde jag för själens skull !

Äntligen nät i nya huset :)

Nu har vi flyttat sedan några veckor, och idag fick vi äntligen nät så man kan surfa lite :)

Så otroligt skönt det var att få flytta ! Och vilken känsla när vi stängde dörren till huset och det var städat :) Bara lite som ska skruvas ner i garaget nu. Så otroligt tacksam mot alla som gav oss hjälp ! <3

Men oj vilken pärs det är att flytta, totalt slut alla nu, och så fick vi som grädde på moset årets första "skolan börjar förkylning" på det, bara att tugga i sig....

på återseende folket , kramizzar <3

jo så är det, alla skönhetsoperationer i världen hjälper inte ett dugg om man inte inuti kan tyck om sig själv... Sen är det ju så att vi alla bara är tonåringar bara en begränsad tid :)
Bara att gilla läget acceptera varje rynka för vad den är, och hänger pupparna ? so what , de har ju använt till det de är avsedda för, dina älskade barn ♥ 
Kram på er ♥

Tankeverksamhet inte bara av ondo...

Detta med att tänka, i mitt fall som många säger för mycket :)
Men ändå, det är inte alltid fel att tänka efter , både före och efter det inträffat något. Jag har nu i dagarna kommit till insikt med något som jag av och till försökt förstå mig på sedan jag var liten. Senast nu idag, fick jag en lösning på ett problem jag undrat över som då bara är typ 7 år gammalt. Inte för att det svaret tröstade mig precis. Men jag funkar så att om jag förstår varför något händer / har hänt, så blir det lättare att handskas med det. Oavsett då om det är ett monster eller något annat mer lättsmält.....
Tänk om alla beslutsfattare kunde tänka efter innan de införde nya regler.... Som t.ex. Försäkringskassan när de fick nya direktiv, vilket medförde att så många människor som redan hade det svårt, hamnade utanför i kylan utan möjlighet att komma in i systemet igen...

Eller om ( detta är något högst angeläget för mig ) föräldrar kunde tänka efter innan de för att straffa den andre föräldern, alienerar barnen från den andra. Och inte bara skadar föräldra- motparten, utan ännu värre skadar sitt eget barn !
Jag vet hur det är att växa upp utan någon förälder som finns där, och ville gärna ha vetat att mina barn skulle få känna att båda deras föräldrar älskar dem över allt annat ! Sen är man som förälder inte annat än människa heller , gör dessa djävla misstag, på grund av både det ena och det andra, i mitt fall blev det helt enkelt för mycket ett tag. Så jag var inte den pedagogiska förälder jag ville vara, redde inte upp alla situationer, då jag helt enkelt inte klarade av det just då. Sen blev det för sent, och nu är gapet 7 år stort. Men jag kommer alltid att älska 
alla mina barn, och vill om de tillåter mig finnas där för dem, min dörr kommer aldrig vara stängd för dem <3 

Men varför i helvete kan inte vuxet folk tänka ?
Om man gör så här mot barnen skapar man bara ett helt onödigt livslångt sår i själen. Som mamma får man ta det man får, men som barn tycker jag att man har en självklar rättighet till båda sina föräldrar, då ska inte den andra hindra eller förgifta relationen !! 
KARMA är vad jag hoppas på, diger meny väntar där efter alla dessa djävla år, bara att slå sig ner herrn ! Ät till du spyr !

För att återgå till tankeverksamheten , den är inte bara av ondo. Har den senaste tiden kommit till insikt om min mammas sätt också, inte för jag hittade en lösning precis :/ 
Men jag tror jag förstår varför , och att jag inte kan ändra vår relation. Hon är som hon är och det spelar ingen roll hur jag gör, för hon tolkar det ändå på sämst möjliga sätt när hon har sina dåliga perioder, vilka varit många de senaste åren.

hahha detta inlägg blev heller inte riktigt som jag tänkte från början, men men ... 
När jag skriver skriver jag direkt och utan korrigeringar, skönt att skriva ut en del funderingar ändå :)

Sköt om er därute i cybern <3 Kramizzar på er

får se om det funkar nu då..

Och jag skrev och skrev här innan idag, för att berätta om nytillskottet i min flock :)
Fick nåt felmeddelande bara så ni fick inte se allt det jag skrev då ...

Vi har numera en Birma kille i vår flock, han ska troligen heta Sigge, Kizmet,och ett till..
Han är supergo, och vi är alla kära i vår nya baby <3

Alice

 Igår hamnade min älskade hund i slagsmål :(
Tror det var en Amstaff, ej säker men..
Hon sprang fram till den iallafall, och då hon varit vaksam mot henne sen hon gjorde utfall, då grannarna hade en hundvalp och jag satt med ryggen emot och pratade med valpen. Så kände hon att hon behövde vakta. Hon har inte litat på denna Amstaff tik sen den händelsen. Det är den enda hunden eller levande väsen över huvud taget som vår Alice skäller mot.
Så var hon olyckligtvis ensam och hade chansen att springa fram / eller snarare kände hon kanske ansvaret. Men det var den andra som högg Alice. Alice höll henne om nosen, när vi kom. Känns ju mer som att hon sade till att hon skulle ge sig, eller höll kanske till vi kom med förstärkning ?
Tyvärr var det nåt pucko som kände sig tvungen att hämta en bräda, och bända / slå med. Tydligen förekom även sparkar ! ?
Undrar varför de inte hämtade oss direkt ??
Måste ta reda på mer utförligt vad som hände så jag vet. Är så orolig för lilla gumman, örat hänger och hon har varit så låg idag.
Troligen beror det på adrenalin kicken hon fick igår , och förhoppningsvis kommer hennes öra att bli bättre igen. Men lugn blir jag nog först när jag prata igenom det i lugn och ro med nån vettig som såg. Och så ska jag ta henne till veterinären ändå för årets sprutor. Då kan ju hon se lite på henne och säga vad hon tror. Vi såg ju direkt att det inte var någon ide att åka akut igår.
Utan jag har istället pysslat om henne och sett till att hon fått lugn och ro och positiva grejer som ben osv. För att inte förstärka något. Känns ju bra att hon gjorde rätt i den situationen, men så olyckligt att det skedde över huvud taget :(
Livet är nog tamejfan en enda käft smäll ändå...
Vi föds med en obeskrivlig smärta, både hos mor och det stackars barnet, som först kläms och sedan kastas ut i det kalla obegripliga. för att som alla andra stappla fram i livet . Gå några steg , snava resa sig igen. Åka på knockout igen resa sig....
Ja faktum är att livet består av olika "ups and downs" Det gäller nog bara att veta och ta vara på upp perioderna. Så man inte drunknar när nästa våg kommer och för en ner i djupet igen.
Inte för att jag hamnade i botten igår. men jösses så rädd jag blev ! Var precis som när något av barnen slog sig. Innan man fått se hur det gick. Den rädslan, den är fruktansvärd. Hon hade blod i pälsen, örat hängde och så kunde hon inte hålla huvudet ordentligt. Hon går fortfarande med det på sned, antar att det gör ont. När jag duschade henne förut idag, kunde hon inte skaka på sig efteråt stackarn :( 
Och inte var det fint väder idag heller. Och även om det så varit hade hon inte kunnat vara ute i solen i koppel. Då hon har ont .
Så jag har fått hålla på att torka med handduk, hårfön etc.

Men nu sover hon gumman, och jag kanske måste det med snart. För jag var uppe till 05:00 imorse, då jag ville se hur det gick med henne.

Ta hand om er och era nära nu. Både två och fyrbenta <3 Livet är bra skört ändå, igår hade jag nog tur ... Kan nästan inte tänka tanken på hur illa det kunde ha gått.

Kramizz på er därute i cybern <3

puh :P

Ja jösses

Nu har jag börjat packa lite..

Undrar bara hur länge det tar innan man kan börja flytta nu då :)

Papperen i stort sett klara , bara nuvarande ägaren som behöver hitta nytt boende :) Ska bli så skönt att få flytta, bara det allmänna grollet löser sig blir det säkert kanon !

Men jag tänker inte vika mig denna gången, man krymper som människa i sina egna ögon om inte annat, var gång man gör det som känns fel i hjärtat. Och detta handlar om nåt som jag har rätt att kräva då det är mitt, så dåligt samvete har jag inte !

Kram på er därute, nu ska jag fylla någon kartong till innan jag tar natten :)

Bara så förbannat sur :(

Alltså idag är jag sur, och framför allt ledsen. På alla de som genom åren kört över mig. Och behandlat mig som mindre vetande eller deras egendom !
Fan är snart 42 år, inte omyndigförklarad. Jag har min förbannade rätt att ta egna beslut nån enda gång i livet.

Har genom åren blivit extremt överkänslig för när personer vill styra och bestämma över mig och mina beslut.

Behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut varför...
Hela livet har jag varit i främmande människors händer, fått tassa runt på tå för att inte förarga, man ska ju vara så glad att man överhuvudtaget värderas såpass högt att man får bo hos någon alls som fosterbarn.
Som sexåring placerades jag i ett alternerat fängelse/arbetsläger.

Kan inte kalla det något annat faktiskt, även om tanken var att det skulle vara ett hem så var det bara 12 års helvete, med en otroligt sjuk fostermor, och inte så oskyldig men inte alls så grym, snarare undflyende fosterfar...

Som vingklippt tonåring är det ju inte så svårt att räkna ut att jag lätt fastnade i ett destruktivt förhållande. Det hade säkert kunnat vara bättre om jag inte varit så rädd för att säga emot.
Nu fick jag inte klä mig som jag ville, inte sminka mig. Kunde inte gå till tandläkaren när jag behövde det. Då jag inte hade föräldrar som betalade för det. Fick inte ta av "hushållskassan" till det inte, konstigt detta med hushållskassan. Det var ju bara mina pengar som var gemensamma....

Hur som helst, nu tål jag inte längre att bli behandlad så.
Har pengar men blir styrd, vill ha resten överfört nu så man kan känna att man har dessa ( eller det som är kvar ) av det som jag faktiskt fick som kompensation för att jag blev vanvårdad slagen , och misshandlad på alla möjliga vis.

Mina pengar ! Jag ska inte behöva redovisa ett öre av dem egentligen !!

Sommar förkylt, myggor :D

Hej på er :)

Nu är det ju snart midsommar !
Tycker det gick så fort i år, känns som om sommar lovet började försent eller nåt ? Men troligen känns det så för att jag levt i ett ständigt kaos, har ju varit mycket i alla fronter nu.

Mycket positivt har hänt, men jobbigt har det varit. Extremt jobbigt faktiskt. Lite mysko känsla när man är både i nuets hemskheter, och tar fram hela sin historias dito.

Linjen var nog ganska tunn där, tur att inget nytt negativt tillkom då. Att  det istället kom positiva saker för att skingra tankarna. Tills en del av dem nu sakta börjat dala ner dit där jag mår bäst av att ha dem...........

Tror jag får vänta med skrivandet ett tag ( boken om barndomen etc. ) Vore säkert lättare att skriva och hitta minnena nu. Men måste vara försiktig med min stackars ömma själ :/

Vill helst inte ner i det svarta hål jag precis börjat komma upp ur, igen.

Men nu ska vi äntligen få flytta snart :)

Väntar bara på att få datum nu, hon som bor där måste ju också ha något nytt :)

Ska bli skönt med fräschare och , sen är det ju så personligt mysigt :D

Fast jobbigt blir det ju, har ju den förbenade värken :(

Klarar inte ens en dag, måste sen vila och vara försiktig flera dagar. Annars får jag som ett brev på posten diskbråcket tillbaka igen. Egentligen har jag det ju men, det protesterar högljutt. Och kan i värsta fall invalidisera mig ett drygt år framåt, "been there done that" och dit vill jag inte igen. De första gångerna trodde jag att det aldrig skulle gå över, när det satt i så länge. Med mellansonen, kunde jag inte stå rak när jag väntade honom. Nästan ingen visste att jag var gravid. Sen när han fötts hade jag dryga året igen, med skov och återkommande attacker.

Just på grund av det helvete jag då hade, den hjälplöshet jag kände då jag ändå var tvungen att sköta allt själv ( fast jag då var gift ) 3 barn och en stor stark hund blev lite mycket när det var som värst, sen skulle man ta sig till affären fixa mat , ja allt det som alla gör. Men är så mycket svårare med dem extrema smärtan som gör att man inte orkar stå, jag vågade inte ens bära mina nyfödda då, fick lägga dem på en filt, och försöka dra den försiktigt till badrummet sittande på golvet. Eller så kunde jag få upp dem i vagnen och hålla mig i den för att gå dit jag skulle.

Tänk när ena sonen rymde till lekparken i bara byxor och stövlar , det var hösten. jag hade matat mitt andra barn som var litet.
Fick ju försöka ta mig dit. Det var ju inte bara att gå precis ( tar bara nån minut om man är som man ska i kroppen. Kändes som en halvtimme minst ! Så kom ja då äntligen fram med en tröja i handen, där stod han gullungen <3 mitt uppe på ett bord och lekte för att fånga intresset , av de andra barnen som var i lekparken. Saken var bara att han hade bar över kropp, ett par jeans och 2 olika stövlar på sig :)

De andra barnen hade full höstmundering, mössa och tjockare tröja osv. Oj så de blängde på mig dagmammorna !

Mellan sonen , han rymde från mig på trehjulingen i samma ålder 
, lite pinsamt att inte hinna ifatt en trehjuling :P men så var det...

Haltande "gick" jag där så fort jag kunde, men som tur var stoppades han av en snäll granne så jag hann innan han kom ut på vägen.

Ja jösses så mycket det finns att minnas, en till gullig sak jag minns nu är den första Dobermannen vi hade ,Jacko han var en väldigt snäll kille, när han mognat, tänk att han förstod att jag hade ont, då drog han inget alls, och nöjde sig stackarn. Då jag bara tog mig ut till häcken.
Måste ju varit för att han visste att jag var sjuk. För sonen , som då var 4 ca , tog lös honom för en promenad( mig ovetandes) Döm om min förvåning när jag satt och ammade mellan barnet, och tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Då kommer först en katt i väldig fart, sen Jacko då, och stackars lilleman som trots att han var så liten höll i allt vad han orkade. Stackaren han åkte ju ända från framsidan till baksidan ock en bit in i grannarnas trädgård. Sen drog både katten och hunden över häcken. Då tappade sonen kopplet. Förstår som sagt inte hur han klarade att hålla så länge.

Han var så ledsen sen, han hade velat gå med Jacko sa han, blev mest ledsen för att han tappade honom och det blev fel.

Jag var ju mest lycklig att han inte skadade sig ! Jacko var enkel att fånga in, tack och lov så det gick ju bra. Men jag fick ju prata med sonen om att det inte var så bra att ta promenixar ensam för honom ännu.

Det är synd på ett sätt att bara ha så stora hundar, Jacko var en ängel med barnen, klumpig som få <3 men aldrig någonsin att han trampade eller skadade barnen !
Även när han var sjuk ville han vara hos dem. Hämtade sin mjuka mexikan eller banan, ja den pipsak han hade . Och så skulle han helst ligga där mitt bland dem, medan de kanske byggde med Lego eller annat.

Men aktiv lek funkar ju inte med så små barn.

Där märker jag stor skillnad nu när jag har collie, barnen kan mycket tidigare ta en annan del i hundens liv. Minstingen kan ju utan problem ta promenader med henne. Utan att jag behöver vara orolig. 

Dobermann har en tjusning dock, när man väl haft en ras så blir man fäst vid den <3 Där jag bodde under mina sämsta år i barndomen hade de Tax, min andra trygghet förutom min ena älskade fosterbror <3 Så Taxen har också sin plats i mitt hjärta.

Och så nuvarande , Collien och katter då, har alltid älskat katter <3

Djuren berikar verkligen livet. De har betytt mycket för yngsta sonen med då han känt sig övergiven, när som han sa till mig för många år sedan ; alla bara försvann från oss mamma, de bara försvann....

Här är lillan när hon var ny <3

sommar sommar sommar...

Äntligen sommar....

                 I fredags gick de två yngsta på sommarlov.....

   Mellansonen gick ur nian, och minstingen gick ur trean.

Fick se mina 2 äldsta uppklädda i kostym. Och lilleman i finbyxor och skjorta. Mitt hjärta sjöng av kärlek och stolthet.

Tänk att dessa 3 fina pojkar alla är en del av mig <3

Annars har det varit fullt upp med allt på en gång som ska ordnas.

Verkar som om man snart ska flytta igen med :)

Men oj vad skönt att det äntligen är sommar nu !

Hoppas jag hinner varva ner och komma rätt, har varit ett par riktigt djävliga år nu, varav de fyra innan bara var snäppet bättre.

Dags för vändning nu. Känns som om det är på rätt väg, men är så skört att man får ge akt hela tiden, så man inte faller igen.

Sköt om er där ute, ta vara på den fina årstiden :)

Det ska jag prova med, ser mycket fram emot alla de fina sovmorgnar som ligger och väntar nu med :)

lite och mycket på en gång...

Hej på er <3

Detta är såå sant . ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon !

Å jag har så mycket jag skulle ha berättat för er, men har inte haft tiden att sätta mig ner och skriva :)

Hur som har jag haft tid att varva ner hjärnan lite.
Har sovit och drömt det mest vansinniga , en natt fick sambon väcka mig, då jag i min förtvivlan grät. Hade hamnat i typ ett arbetsläger, och försökte ta mig och mina barn och djur, ja
alla mina kära flockmedlemmar, ifrån detta helvete...

Hur jag än gjorde så vann det onda, skulle tro att det var en blandning av känslan förr och nu som blandades ihop i drömmen ?
Men hur som helst vet jag med erfarenhet, hur bra det är med sömnen som bearbetning. Det tar tid men man kommer alltid igenom sina svåra perioder så småningom. Tack och lov vet jag ju numera vad det handlar om !

Vi har varit hos min bror och fixat lite under helgen med.
Känns bra att kunna hjälpa honom när han behöver det, hoppas han inte känner sig " överkörd" bara , av min iver att visa hur mycket han betyder för mig :)

Han var den enda mänskliga tryggheten jag hade under mina 12 år i mitt helvete på denna jorden. Finns egentligen inget jag inte skulle göra ,om jag bara hade förmågan. För att hjälpa honom att bli bra från sin MS. Nu kan jag ju inte göra något åt det. Så jag får istället göra det näst bästa, försöka underlätta lite så det blir så bra det kan........

Nu ska jag fatta mod och så småningom klippa i en bunt tyg. Som ska bli gardiner , paradhandduk och kanske ett par dukar . Åt min bror. Fick med mig detta igår, har alltid svårt att sätta saxen i en oanvänd tygbit, ´thats me, hur är det för er ? :)

På återhörande, kramizzar på er därute i zybern <3

haha så dumt det blir ibland.......

Som sagt huvudet under armen just nu.

För en halvtimme sen ca, kom jag på att det ju var Onsdag idag.

Av någon anledning har det varit Torsdag heela dagen för mig.
Därför blev det galet imorse :)

Nån mer än jag som verkligen behöver sommarlov ?? :D

Ha det gott i sommarvärmen <3

PTSD

Nizze jag & Prinsen <3

Saknar min bebbe så , snart ett år sen han blev sjuk och försvann........

Som tur är har jag kvar vår hund Alice o lillan.<3

Och egentligen var det ju inte alls detta jag skulle tala om när jag loggade in här idag.

Utan jag tänkte på hur tokigt det kan bli ibland, eller hur tokigt det oftast blir numera när man traskar omkring med "huvudet under armen" som jag känner att jag har av och till :D

Idag när jag körde minstingen till skolan var vi där i mycket god tid. Men när vi glatt oss åt det en stund och skulle säga vårt vanliga adjö och ha det bäst idag- ses sen vännen. Så  kom sonen på att han glömde lägga i läxan igår. Bara att köra hem, jag hade tänkt innan på morgonen att jag skulle fråga om just detta , men tanken försvann lika fort som den kom :) Hur som helst var v ju ute i god tid. Så vi tröstade oss med att han som vanligt skulle komma till visslans ljud.

Åkte hem och kastade mig i duschen, då det är ett mycket bra sätt att komma igång på. Hann precis börja när jag hörde att telefonen ringde trasslade in mig i första bästa handduk, och snubblade så fort jag kunde till telefonen. Min sambo jobbar ju på natten och sover vid den tiden, och vaknar han finns det risk för att han stiger upp och sätter igång med massa saker istället för att sova de timmar han behöver.

Hur som kom jag fram utan missöden till luren. Svarade då , och det var sonen som ringde från skolan. Hade ju totalt glömt att det var gympa dag idag. Detta var också något som pockade långt där bak i huvudet i morse. Att det kanske var nåt mer idag som jag glömt. Men jag slog bort den tanken med att gympan var ju igår onsdag....Har ju varit på torsdagar hela året så undrar mycket var den "ljusa" iden kom ifrån :)

Men men, duschade klart. Slängde på mig min orange/ svarta "må bra" klänning. Och sket i att jag inte är 20 , och kanske inte ska springa runt i en sån kort och ungdomlig klänning. Utan njöt av att jag faktiskt kan klä mig i vad jag vill numera, sminka mig också om jag känner för det. Utan att nån svartsjuk person blir vansinnigt arg och förhör mig ingående varje gång jag varit utanför dörren. Och så tog jag och Alice en promenix till skolan med gympa påsen.

Lite kallt i luften, men oj så fint det är med alla blommor i trädgårdarna, syrener och annat som blommar. Måste bara stanna och lukta minst en gång när jag går förbi syrener :)

Var också och tittade på ett av husen som är till salu här.

Såg mysigt ut. Men är i stort behov av målning :/

Detta var lite av min morgon.

Sen vandrar tankarna iväg då, på allt det som varit "på tapeten" de sista veckorna/månaderna..

Upphör aldrig att förvånas över hur en del människor är funtade.

Vad är det som driver de som bara gör saker för att skada andra ??

Sen kan jag inte påstå att jag förstår min mamma heller. Tror nog att jag har en av de konstigaste mammor i detta landet iallafall, men hur hon än är , så är det just henne jag fick som mamma.

Och hon sårar mig på många sätt , nästan varje gång jag pratar / eller träffar henne. Men när jag försökt "analysera" dessa saker, har jag kommit fram till att hon saknar förmågan att se hur det hon säger och gör påverkar andra människor.

Hon ser bara sin egen smärta i allt, verkar inte alls kunna ta in att andra också lever och lider. Jag vet att det hon varit med om är fruktansvärt. Det hon berättar för mig ger mig en förståelse för hur hon blivit som hon blev. Men jag har även sett /och pratat med andra som varit med om ännu värre saker. Värre än det jag och min olycks syskon, eller min mamma nu då nånsin varit i närheten av ! Minns en baby flicka som kom till fosterhemmet " som gud måste ha glömt" Hon var född med gomspalt, var en av 2 i ett tvilling par. Hennes bror var tydligen perfekt i föräldrarnas ögon men denna lilla flicka var inte det med sin gomspalt. Så pappan försökte slå ihjäl henne . Genom att hålla henne i det ena lilla benet och dunka henne mot murstocken.

Detta hjälpte ju knappast gomspalten, utan resulterade bara i att denna stackars lilla fick genomgå massa operationer under sitt första år. För att reparera de nya skador pappan tillfogat.

Usch blir alldeles gråtfärdig vid minnet av denna lilla goa bebis :(

Till råga på allt placerades hon då i vårt hem som jourbarn..

Harriet som häxan heter hade ingen ömhet för detta lilla oskyldiga barn heller, frågan är om hon har förmågan till empati alls ??

Hon var så äcklad av babyn att hon inte ens klarade att mata henne. Med gomspalt är det ju öppet mellan munnen och näsan. Så det kommer ju tyvärr mat ur näsan med även om vi hade en konstgjord gom av plast som skulle sättas in vid matningen.

Detta ville inte Harriet göra , så vi fosterbarn fick ta hand om den lilla, som vi ofta fick med alla de mindre som hade behov av omvårdnad eller tröst. var ju tur att en del av oss hade den naturliga empatin i behåll. För när man är så liten behöver man ju så otroligt mycket. Hade de bara haft Häxan, hade de ju inte haft någonting !

Tack och lov fick denna lilla tjej komma till några släktingar ganska snart. Hoppas att hon fick det bra där. Och att hon fick växa upp som en trygg och älskad liten sessa.

Ja hon är ju vuxen nu, har säkert barn  mm.

Hoppas med hela mitt hjärta att det blev så bra det kunde.

Titta där ännu ett minne från min numera nästan vidöppna källa av sådana...

Blir nog bra för mig när det med tiden sjunker undan lite minnen igen. För som jag skrev igår, nu är det alltför nära "härdsmälta" 

När nutid och dåtid blandas känslomässigt i en redan sargad själ, blir det lätt för mycket tidvis.

men men med tiden sjunker de vassaste stenarna ner till botten igen. För att "bara" dyka upp nästa gång man mår riktigt dåligt.

Detta är nog helt enkelt så jag får vänja mig vid att leva.

Utan känslorna skulle inte jag vara just jag. Och hur det än är så vill jag inte gå runt i livet som en kall och egoistisk "fisk"

Jag kommer igenom detta med. Har hittat ett sätt att tänka på som funkar just nu ändå. Jag är ju van att ta det jag får, den biten är ganska enkel, fast uttjatad då, sen försöker jag tänka på det jag ändå fick med alla mina 3 söner. All den värme och kärlek de gav mig, den mening mitt liv fick genom dem. Och så får jag vänta och se om livet väljer att ge mig åter en bit av deras tillvaro (mina 2 äldsta söners) Men det är svårt.

Jag skulle om jag kunde fånga in dem och ha dem nära, som en fågelmamma som har sina barn under sina vingar. Och skydda dem mot allt ont som en lejoninna. Som jag kunde när de var små. Vilken trygghet jag kände varje kväll. När jag gick runt och klappade om dem allihop efter de hade somnat <3 då visste jag att nu var de där trygga i sina sängar ändå tills imorgon. Då kunde jag slappna av för den dagen..

Men nu med även minstingen i skolan, och de 2 äldsta som är hos sin pappa , och som jag inte har minsta inblick i hur de har det för det mesta. Då kan jag inte låta bli att känna oro.

Särskilt då de båda blivit så stora nu, att de börjat prova på "utelivet" Min äldste son råkade ut för idioter vid ett flertal tillfällen :( När man hör att någon slår ens barn, kvittar det om detta barn blivit vuxen, han blir 20 nu. Men som sagt det kvittar, för när man hör det. Då vrids det om en kniv i hjärtat, och det känns som om det är min lilla baby de slår.

Får nog banne mig avsluta detta med att återigen, ställa frågan ; Hur faan funkar de människor som ger sig på andra, med inget annat syfte än att skada ??

Jag är ett UFO måste vara det, har aldrig riktigt förstått mig på denna värld, eller flertalet av dem som bebor den, och grymheten. Kylan hos så många, är det jag har svårast att ta in....

Men men, man måste försöka acceptera det man inte kan på verka sägs det. Jag har i alla fall viljan att försöka påverka i det lilla. Vill om jag kan och räcker till försöka hjälpa de jag kan för att ändra oddsen lite. Mot en varmare tillvaro.

Jag vet hur det är att leva i mörker och kyla, utan hopp om något annat inom överskådlig tid.

Så kanske kan jag få en mening till med mitt liv genom att finnas där för andra. Kanske kan jag hjälpa någon att se en gnutta ljus i mörkret ? Då har jag ännu en anledning att fortsätta detta misstag som blev jag.

Kram på er därute i cybern, nu ska jag gå och ventilera mina tankar med min kära sambo. Som inte allas sov så länge han borde. har redan haft en halvtimmes snack här innan avslut <3

På återseende <3

Äntligen besked !

Svaret blev......................

Positivt :)

Tack för erkännandet att det inte var okej att göra vad de gjorde mot oss som barn <3

Nu ska jag fundera ut vad man kan göra för att använda dem på bästa sätt. Skulder förstås men också något som består , som är av värde för mig personligen. Ska köpa ett fint dockskåp till mina miniatyrer. Det är en av alla de saker jag aldrig fick som barn.

dagsformen är..............

Hej på er :)
Nu rackarns är det nära härdsmälta.
Från typ 10 till 175 % action, det har varit lite mycket nu :/

Men i helgen och igår så hjälpte vi min fosterbror att flytta in i nya lägenheten. Känns bra att veta att han är där och har läget under någorlunda kontroll ! Får hoppas att han hittar sakerna bara, annars får han väl ringa och se om jag minns var jag ställt dem :)

Men som sagt har varit mycket på en gång. Allt kring vanvårdsutredningen / sedemera ersättningsnämnden. Vilket får alla känslor och tankar från barndomen att komma upp till ytan.
Sen besöket från min inte alltför ömma mor....
Och oron för att min älskade fosterbror ska ha det så bra som möjligt. Kort sagt mycket splittrat nu.

Igår när jag kom hem från brodern, så hade min mamma ringt.
Ringde upp fast jag kände att jag nog inte orkade egentligen. Skulle ha lyssnat på min magkänsla där, blev inte så lyckat.
Början var väldigt bra ,hon lät positiv :O
Men sen så halkade hon in på den gamla vanliga vägen. Och med lite öl så blev det inte alls så trevlig stämning. Sade flera gånger att jag inte orkade prata om de ämnen hon ville prata om. Men hon gav sig inte, och till sist orkade inte heller jag vara tyst. När jag inte själv är i balans , orkar jag inte behandla henne som ett barn. Då säger jag mina sanningar till henne med.
Fan man blir så djävla trött efter alla år med samma tjat :(
Och hon är så inne i sin egen smärta att ingen annan har rätt att känna något. För ingen har lidit så mycket som henne.
Nu vet jag att hon verkligen haft ett helvete när hon växte upp. Och att hon fått gå igenom alltför många dödsfall etc.
Men jag har även träffat på de som haft det ännu värre.
Försökte säga att man inte kan mäta och bedöma varandras smärta. För det är ju så att alla orkar olika mycket. För dem som inte råkat ut för mycket i livet , kan en första sak som händer smärta lika mycket , som det smärtar någon som haft ett liv fullt med motgång.

Men det går inte att prata på riktigt med henne. Hon har alla sina åsikter klara, och tar bara in sina känslor. Sen säger hon att det är jag som är så.....

Tack och lov är jag inte där , ännu i allafall. Kan faktiskt ännu bortse från mina egna bekymmer och känslor. För att hjälpa andra som har det tufft. Tack och lov har jag ännu empati. Hoppas det så förblir <3

Idag ska jag hålla mig hemma och plocka lite , så man "kommer ikapp" Och viiila :) Samt med spänning springa och kolla posten sen när den kommer. Vi väntar med spänning på beskedet från ersättnings nämnden :D

Sköt om er därute i cybern !

Kramizzar <3

Varit iväg....allmänt kaos och ja........

Igår körde jag min mamma till bussen...
Grät när hon åkte som vanligt. Att det fortfarande efter snart 42 år på denna jord, finns en liten flicka inom mig som lider vid varje avsked ? !
Att jag känner sån smärta , när vi faktiskt aldrig fått det där bandet man får när man bor ihop.
Jag vistades ju bara ytterst korta och sporadiska stunder med min mamma. Och detta endast under de första åren i mitt liv. Under resten av uppväxten / och i vuxen ålder har det varit mycket sparsamt med besöken.
Även denna gång var det en berg & dalbana av känslor.
Nu var jag själv i stor obalans, och min mamma ännu värre än vanligt. Då hennes stora kärlek försvann förra hösten blev hon alldeles ifrån sig. Och först nyligen har hon börjat få upp huvudet över vatten ytan.

Ni kan tro att vi fick problem större än vanligt att hitta balans i förhållandet nu. Jag är ju just nu inte tillräckligt stark för att ge henne den uppmärksamhet hon vill ha. fast å andra sidan, jag tillbringade hela nätterna och det mesta av dagen med henne. Vad mer jag kunnat gjort vet jag egentligen inte. Men det var bitterljuvt hela detta besök. Vill ju så gärna ha kvar den enda kontakt jag har med henne. Men det kostar så mycket psykiskt var gång att man är slut totalt fullständigt slutkörd..

Förutom hennes humörsvängningar, så är vi ju som två fåglar på en varsin grenbit. Som förgäves försöker ta oss till samma gren. Vilket inte går då grenen är kapad och inympad på så många andra ställen.

Men hur det än är så älskar jag min mamma, även om jag inte känner henne. Och trots att jag vet hennes brister ( hon har lärt sig en del av mina med då )
Jag ställer mig åter frågan, hur mina 2 äldsta barn kunde vända mig ryggen, bara för att de fått höra saker ? För det första borde de känt mig väl. Efter alla år jag varit den som stod dem närmast och tog det mesta ansvaret för dem. Och för det andra borde väl ändå deras band till mig ha blivit starkare än mitt och min mammas ?

För att återgå till måndagens ämne, nej inget svar ännu från nämnden. Hoppas det kommer svar ändå under nästa vecka !

Och för övrigt så borde jag väl lägga mig nu, vi hjälper min bror att flytta grejerna som packats till nya lägenheten. Och dit ska vi imorgon igen...

Ta hand om er och era nära
Kramizzar till er därute i cybern <3

Ok nu är det gjort då....

I måndags var vi till Ersättningsnämnden. Jag och min bror, min sambo körde. Som tur var ! Aldrig att jag fixat det själv..
Mina farhågor om bemötandet var , tack och lov ogrundade.
Vi fick ett varmt och mycket fint mottagande tycker jag. Och de som satt med vid samtalet var alla fem + 1 kontaktkvinna MYCKET medkännande och varma. 

Däremot så fick vi ju inte gå in tillsammans. Då var jag nära tårar för första gången den dagen. Vi hade ju stärkt varandra med att vi skulle vara den andres stöd. Jag hade tänkt att jag skulle låtsas att jag pratade med bara honom om det känts jobbigt att tala om alla smärtsamma saker med dessa främlingar..

Sen när man kom in och vi gått igenom de första formaliteterna så kom det ju fram att de helst ville höra om bara åren fram till 1980 ( eller hela 80 var ju med) Då blev jag igen gråtfärdig, då man ju inte vet exakt vilket år en del saker hände. Och de flesta av de svartaste åren var efter 1980 då den familjen flyttade längre ut på landet och kunde verka utan insyn. Då fick vi jobba varje ledig stund. De kunde i princip göra vad de ville med oss där. Då de få som hade insyn valde att blunda......

Nu blev det lite kaos igen då alltså. Rent av lite panik där faktiskt. Men fick relativt fattat fram att jag först ville ta upp det faktum att jag under mitt första dryga år, ca upp till 1 1/2 års ålder blivit bollad mellan 11 ställen. När jag kom till mitt andra fosterhem, var jag såpass traumatiserad att jag inte kunde gråta.
Utan jag stod bara still i min förtvivlan och grät inombords typ ( ungefärlig beskrivning, av min dåvarande fostermor i papperen )
i det hemmet hade jag det bra som jag minns det.
Så då hoppade vi snabbt fram till det stället där jag vanvårdades.
Det var inte särskilt svårt att bli den lilla flickan i minnet, efter de gråt nära stunderna jag redan haft och de sömlösa nätter jag haft.
Nu hamnade jag pang bom i sitsen jag var som 6 åring då jag kom till mörkret och den ständiga rädslan som var närvarande de följande 12 åren. Med tårarna sprutande försökte jag berätta hur det var, olika exempel för att de skulle förstå hur det var att vara ett litet chockat barn på detta mitt helvete på jorden.
Snart blandades åren ihop och jag visste snart inte hur jag skulle säga eller tänka.Då sade ordföranden att ; berätta du din historia vilka år det än är. Vilket gjorde det lite lättare. men i nuläget kan jag ju inte påstå att jag känner att jag minns vad jag sade. Allt var kaos känslor strömmade ihop med tårarna. Och till slut sade de att nu var det nog nog för mig. Då de märkte hur jobbigt det var. Själv visste jag inte ens om jag fått fram allt. Började i vanlig ordning be om ursäkt för hur jag var, vilket de inte sade att jag behövde. så tog vi i hand och jag gick ut. Där klappade jag om min bror och började gråta igen.
Frågade honom om hur han kände det. Och vi kom snabbt på att det var en viktig sak till han behövde berätta. Han fick komma in igen. Sen snabbt ut för ett välbehövligt bloss. Innan vi letade upp bilen och började resan hemåt igen.
Jag ringde upp min kompis som skulle hjälpa mig med vår hund och hämta yngsta sonen efter skolan. Hon är en ängel, tack för att du finns <3
Jag satt där och pratade med henne, och plötsligt när jag tittade ut. Så såg jag en moske som jag kände igen.Nu var vi ju plötsligt på min mammas gata ! Oj jag körde visst fel sade sambon då. ( tror det var genomtänkt jag ) Och nervig som jag blev så avslutade jag samtalet och så hittade vi fram dit där min mamma bor. Skulle ringa men i mitt tillstånd mindes jag inte hela riktnumret, hamnade inte rätt alls. Så fick gå upp med mitt trasiga jag och knacka på med bultande och ett mycket skört hjärta. Hon öppnade och vi var välkomna in ! <3
vi har ju haft ett år utan att jag vetat om hon skulle vilja prata med mig mer. Jag tog mod till mig att ringa henne för nån vecka sedan. Så hon visste att vi åkte till Stockholm i måndags, satt visst och tänkte på oss när jag knackade på.
Nu var det tänkt som en snabb visit. Och när jag såg att hon inte mådde bra så kändes det inte alls bra. Jag mår alltid dåligt ändå när jag lämnar henne. Fast vi aldrig haft den vanliga mor / dotter relationen. Så jag sade fy vad jobbigt att åka nu så snabbt. Nån av oss sade (minns ej vem) att följ med oss  ! Och hon svarade inte med bakut som hon brukar inför snabba beslut utan ; ja varför inte ? Gissa om jag blev förvånad ? Brukar behövas ex antal samtal, och mycket tid för sådana beslut.
Så nu är hon med hemma hos oss. Och jag försöker vara det stöd hon så väl behöver samtidigt som jag vill finnas för min bror som är sjuk. Och min hela flock faktiskt samtidigt som jag känner mig som en liten flicka i upplösnings tillstånd själv...

Men nu är iallafall resan mot ersättning snart klar i denna fas. Bara att invänta beskedet. Vilket jag halvt om halt måste räkna med att jag blir utan nu då min värsta misshandel sekdde efter den "magiska gränsen"

Men vet ni jag lever, jag gör faktiskt det ännu. Och litet bra känns det att kunna finnas och vara ett stöd för de få "mina"
Man får ju en känsla av mening då om man kan hjälpa nån man bryr sig om eller nån annan <3

Sköt om er därute till nästa gång !

Kramizzar till er i cybern

Fy så jobbigt nervöst

Nu jäklar i min lilla låda då :P
Nu är det bara timmar till vi åker mot Stockholm.
Och här sitter jag övertrött...
Att sova är nog inte att tänka på.
Brodern sover , som väl är <3 
Tanken var att vi skulle träffas redan igår för att i lugn och ro gå igenom minnen, så att de hamnar lite mer uppe vid ytan.

men bidde inte riktigt så då...

Först började stressen med att min sambo kom på att han inte visste var plånboken var, efter massa letande här hemma. Kom vi på att den nog var kvar i lastbilen. Han åkte igår för att reka , men kom ju inte in. Lite nervigt tills han ikväll kunde komma in på området och se att den verkligen var där :)

En sak löst.

Min bror hade besök av tjejen och massa andra, men just tjejen mådde inte alls bra, så det blev att han skulle komma runt 12 på söndag, men hon mådde fortfarande dåligt så vi avvaktade, dessutom gick hans bil sönder. Så vi gjorde upp att jag skulle hämta honom istället. Kom dit mellan 16-17 tjejen mådde fortfarande inget vidare. Vi avvaktade och jag fixade lite åt min bror då han är svårt sjuk i MS och dessutom är mitt i en flytt som går av stapeln den 3 juni. Runt 18 nån gång satt vi och pratade allihop, då plötsligt tjejen sade ojoj nej typ, och började krampa för oss. Min bror blev ju rädd förstås . Men jag har själv haft det samma plus att jag ju har utbildning. Så visste att det mest var att avvakta och se till att hon inte skadade sig. Hon var som tur var i soffan , och jag kunde vända henne lite och hålla/ palla upp huvudet lite så det blev lättare att andas medans det klingade av.
Under tiden ringde min bror ambulans. De kom så fort att jag inte ens hann flytta bilen. Mycket proffsigt tog de hand om läget, och tog henne med sig till sjukhus. Min bror blev givetvis uppriven av detta. Vilket inte förbättrade den stress som redan är inför mötet med Ersättningsnämnden , senare idag numera ( klockan är ju 02:31 ) Men så kom vi iväg och fick litet mat i oss här hemma hos mig, och satte oss och pratade lite. sedan han lade sig har jag i huvudet försökt gå igenom samtalet jag tror jag ska ha imorgon.
Är det inte lustigt att det alltid flyter så bra när man för "imaginära" samtal ? :)
Superdupernervig det är jag det !
Men blir skönt när det ät gjort !

Något positivt inträffade både igår och idag förresten, min mellan son kom igår för att köpa glass med minstingen, och det blev att de var här ett tag innan de kom överens att lillebror skulle följa med redan igår till Pappa. jag blir så lycklig bara av dessa små stunder med mina två äldsta barn. Det är som en stor gåva att få umgås och bara titta på dem, de har ju blivit så stora bara <3

Döm om min förvåning när jag under dagen fick se de två yngsta komma cyklandes förbi !
Stod och tittade efter dem lycklig att få se 2 av mina 3 barn på mors dag <3 Sen ännu större bonus då de mellanlandade här för att tanka glass och vätska :)
Hel känner jag mig bara när jag har mina barn hos mig. Nu fick jag glädjen att vara 2/3 delars hel om så bara för några timmar. Tack för det <3 Älskar er mina fina söner nu och för alltid vad som än hänt, eller kommer att kunna hända

Nu mina vänner är det bara att hoppas på fler guldkantade ögonblick :)

Och att mötet idag går som det ska.

Återkommer nog med mina tankar och åsikter om detta :)

Ta hand om er därute <3

klockan tickar.... Hjälp :O

Hej på er i det fina vädret :)

usch så nervigt nu..
På måndag bär det iväg till huvudstaden, för intervju av ersättningsnämnden då. 
Är livrädd för att inte få fram rätt saker under denna halvtimme.

Men den jag pratade med på telefon sade att det var så att om man gjort vanvårdsutredningen så ställde de frågor man skulle svara på. Hoppas på det, och att jag inte är blockerad i minnes banken ... För det är ju så, åtminstone funkar jag så , att jag av försvarstaktik antar jag . Lägger undan en del minnen , som dyker upp ibland. Och i vissa perioder om det ät mycket blir jag nollställd. Får bara inte hända på måndag.

men som sagt kom vanvårdsutredningen fram till att det fanns ett otal punkter där jag blivit vanvårdad, så skulle det väl rent ut vara skamligt av Ersättningsnämnden att negligera dem helt ??

Imorrn kommer brodern hit , vi ska göra även denna resan tillsammans. Precis som vi satt inlåsta i Helvetet ihop med våra olyckssystrar / Bröder

Även om vi inte är släkt så har vi band som gör att vi hör ihop och bryr oss om varandra än idag.
Min fosterbror som är lite äldre än mig, var min stora och faktiskt enda trygghet under de år jag ingick i boskapen i firma HB Bråten

Ta hand om er och de nära er därute <3 kramizz