Nu är det ju snart midsommar !
Tycker det gick så fort i år, känns som om sommar lovet började försent eller nåt ? Men troligen känns det så för att jag levt i ett ständigt kaos, har ju varit mycket i alla fronter nu.
Mycket positivt har hänt, men jobbigt har det varit. Extremt jobbigt faktiskt. Lite mysko känsla när man är både i nuets hemskheter, och tar fram hela sin historias dito.
Linjen var nog ganska tunn där, tur att inget nytt negativt tillkom då. Att det istället kom positiva saker för att skingra tankarna. Tills en del av dem nu sakta börjat dala ner dit där jag mår bäst av att ha dem...........
Tror jag får vänta med skrivandet ett tag ( boken om barndomen etc. ) Vore säkert lättare att skriva och hitta minnena nu. Men måste vara försiktig med min stackars ömma själ :/
Vill helst inte ner i det svarta hål jag precis börjat komma upp ur, igen.
Men nu ska vi äntligen få flytta snart :)
Väntar bara på att få datum nu, hon som bor där måste ju också ha något nytt :)
Ska bli skönt med fräschare och , sen är det ju så personligt mysigt :D
Fast jobbigt blir det ju, har ju den förbenade värken :(
Klarar inte ens en dag, måste sen vila och vara försiktig flera dagar. Annars får jag som ett brev på posten diskbråcket tillbaka igen. Egentligen har jag det ju men, det protesterar högljutt. Och kan i värsta fall invalidisera mig ett drygt år framåt, "been there done that" och dit vill jag inte igen. De första gångerna trodde jag att det aldrig skulle gå över, när det satt i så länge. Med mellansonen, kunde jag inte stå rak när jag väntade honom. Nästan ingen visste att jag var gravid. Sen när han fötts hade jag dryga året igen, med skov och återkommande attacker.
Just på grund av det helvete jag då hade, den hjälplöshet jag kände då jag ändå var tvungen att sköta allt själv ( fast jag då var gift ) 3 barn och en stor stark hund blev lite mycket när det var som värst, sen skulle man ta sig till affären fixa mat , ja allt det som alla gör. Men är så mycket svårare med dem extrema smärtan som gör att man inte orkar stå, jag vågade inte ens bära mina nyfödda då, fick lägga dem på en filt, och försöka dra den försiktigt till badrummet sittande på golvet. Eller så kunde jag få upp dem i vagnen och hålla mig i den för att gå dit jag skulle.
Tänk när ena sonen rymde till lekparken i bara byxor och stövlar , det var hösten. jag hade matat mitt andra barn som var litet.
Fick ju försöka ta mig dit. Det var ju inte bara att gå precis ( tar bara nån minut om man är som man ska i kroppen. Kändes som en halvtimme minst ! Så kom ja då äntligen fram med en tröja i handen, där stod han gullungen <3 mitt uppe på ett bord och lekte för att fånga intresset , av de andra barnen som var i lekparken. Saken var bara att han hade bar över kropp, ett par jeans och 2 olika stövlar på sig :)
De andra barnen hade full höstmundering, mössa och tjockare tröja osv. Oj så de blängde på mig dagmammorna !
Mellan sonen , han rymde från mig på trehjulingen i samma ålder
, lite pinsamt att inte hinna ifatt en trehjuling :P men så var det...
Haltande "gick" jag där så fort jag kunde, men som tur var stoppades han av en snäll granne så jag hann innan han kom ut på vägen.
Ja jösses så mycket det finns att minnas, en till gullig sak jag minns nu är den första Dobermannen vi hade ,Jacko han var en väldigt snäll kille, när han mognat, tänk att han förstod att jag hade ont, då drog han inget alls, och nöjde sig stackarn. Då jag bara tog mig ut till häcken.
Måste ju varit för att han visste att jag var sjuk. För sonen , som då var 4 ca , tog lös honom för en promenad( mig ovetandes) Döm om min förvåning när jag satt och ammade mellan barnet, och tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Då kommer först en katt i väldig fart, sen Jacko då, och stackars lilleman som trots att han var så liten höll i allt vad han orkade. Stackaren han åkte ju ända från framsidan till baksidan ock en bit in i grannarnas trädgård. Sen drog både katten och hunden över häcken. Då tappade sonen kopplet. Förstår som sagt inte hur han klarade att hålla så länge.
Han var så ledsen sen, han hade velat gå med Jacko sa han, blev mest ledsen för att han tappade honom och det blev fel.
Jag var ju mest lycklig att han inte skadade sig ! Jacko var enkel att fånga in, tack och lov så det gick ju bra. Men jag fick ju prata med sonen om att det inte var så bra att ta promenixar ensam för honom ännu.
Det är synd på ett sätt att bara ha så stora hundar, Jacko var en ängel med barnen, klumpig som få <3 men aldrig någonsin att han trampade eller skadade barnen !
Även när han var sjuk ville han vara hos dem. Hämtade sin mjuka mexikan eller banan, ja den pipsak han hade . Och så skulle han helst ligga där mitt bland dem, medan de kanske byggde med Lego eller annat.
Men aktiv lek funkar ju inte med så små barn.
Där märker jag stor skillnad nu när jag har collie, barnen kan mycket tidigare ta en annan del i hundens liv. Minstingen kan ju utan problem ta promenader med henne. Utan att jag behöver vara orolig.
Dobermann har en tjusning dock, när man väl haft en ras så blir man fäst vid den <3 Där jag bodde under mina sämsta år i barndomen hade de Tax, min andra trygghet förutom min ena älskade fosterbror <3 Så Taxen har också sin plats i mitt hjärta.
Och så nuvarande , Collien och katter då, har alltid älskat katter <3
Djuren berikar verkligen livet. De har betytt mycket för yngsta sonen med då han känt sig övergiven, när som han sa till mig för många år sedan ; alla bara försvann från oss mamma, de bara försvann....
Här är lillan när hon var ny <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar