Mina farhågor om bemötandet var , tack och lov ogrundade.
Vi fick ett varmt och mycket fint mottagande tycker jag. Och de som satt med vid samtalet var alla fem + 1 kontaktkvinna MYCKET medkännande och varma.
Däremot så fick vi ju inte gå in tillsammans. Då var jag nära tårar för första gången den dagen. Vi hade ju stärkt varandra med att vi skulle vara den andres stöd. Jag hade tänkt att jag skulle låtsas att jag pratade med bara honom om det känts jobbigt att tala om alla smärtsamma saker med dessa främlingar..
Sen när man kom in och vi gått igenom de första formaliteterna så kom det ju fram att de helst ville höra om bara åren fram till 1980 ( eller hela 80 var ju med) Då blev jag igen gråtfärdig, då man ju inte vet exakt vilket år en del saker hände. Och de flesta av de svartaste åren var efter 1980 då den familjen flyttade längre ut på landet och kunde verka utan insyn. Då fick vi jobba varje ledig stund. De kunde i princip göra vad de ville med oss där. Då de få som hade insyn valde att blunda......
Nu blev det lite kaos igen då alltså. Rent av lite panik där faktiskt. Men fick relativt fattat fram att jag först ville ta upp det faktum att jag under mitt första dryga år, ca upp till 1 1/2 års ålder blivit bollad mellan 11 ställen. När jag kom till mitt andra fosterhem, var jag såpass traumatiserad att jag inte kunde gråta.
Utan jag stod bara still i min förtvivlan och grät inombords typ ( ungefärlig beskrivning, av min dåvarande fostermor i papperen )
i det hemmet hade jag det bra som jag minns det.
Så då hoppade vi snabbt fram till det stället där jag vanvårdades.
Det var inte särskilt svårt att bli den lilla flickan i minnet, efter de gråt nära stunderna jag redan haft och de sömlösa nätter jag haft.
Nu hamnade jag pang bom i sitsen jag var som 6 åring då jag kom till mörkret och den ständiga rädslan som var närvarande de följande 12 åren. Med tårarna sprutande försökte jag berätta hur det var, olika exempel för att de skulle förstå hur det var att vara ett litet chockat barn på detta mitt helvete på jorden.
Snart blandades åren ihop och jag visste snart inte hur jag skulle säga eller tänka.Då sade ordföranden att ; berätta du din historia vilka år det än är. Vilket gjorde det lite lättare. men i nuläget kan jag ju inte påstå att jag känner att jag minns vad jag sade. Allt var kaos känslor strömmade ihop med tårarna. Och till slut sade de att nu var det nog nog för mig. Då de märkte hur jobbigt det var. Själv visste jag inte ens om jag fått fram allt. Började i vanlig ordning be om ursäkt för hur jag var, vilket de inte sade att jag behövde. så tog vi i hand och jag gick ut. Där klappade jag om min bror och började gråta igen.
Frågade honom om hur han kände det. Och vi kom snabbt på att det var en viktig sak till han behövde berätta. Han fick komma in igen. Sen snabbt ut för ett välbehövligt bloss. Innan vi letade upp bilen och började resan hemåt igen.
Jag ringde upp min kompis som skulle hjälpa mig med vår hund och hämta yngsta sonen efter skolan. Hon är en ängel, tack för att du finns <3
Jag satt där och pratade med henne, och plötsligt när jag tittade ut. Så såg jag en moske som jag kände igen.Nu var vi ju plötsligt på min mammas gata ! Oj jag körde visst fel sade sambon då. ( tror det var genomtänkt jag ) Och nervig som jag blev så avslutade jag samtalet och så hittade vi fram dit där min mamma bor. Skulle ringa men i mitt tillstånd mindes jag inte hela riktnumret, hamnade inte rätt alls. Så fick gå upp med mitt trasiga jag och knacka på med bultande och ett mycket skört hjärta. Hon öppnade och vi var välkomna in ! <3
vi har ju haft ett år utan att jag vetat om hon skulle vilja prata med mig mer. Jag tog mod till mig att ringa henne för nån vecka sedan. Så hon visste att vi åkte till Stockholm i måndags, satt visst och tänkte på oss när jag knackade på.
Nu var det tänkt som en snabb visit. Och när jag såg att hon inte mådde bra så kändes det inte alls bra. Jag mår alltid dåligt ändå när jag lämnar henne. Fast vi aldrig haft den vanliga mor / dotter relationen. Så jag sade fy vad jobbigt att åka nu så snabbt. Nån av oss sade (minns ej vem) att följ med oss ! Och hon svarade inte med bakut som hon brukar inför snabba beslut utan ; ja varför inte ? Gissa om jag blev förvånad ? Brukar behövas ex antal samtal, och mycket tid för sådana beslut.
Så nu är hon med hemma hos oss. Och jag försöker vara det stöd hon så väl behöver samtidigt som jag vill finnas för min bror som är sjuk. Och min hela flock faktiskt samtidigt som jag känner mig som en liten flicka i upplösnings tillstånd själv...
Men nu är iallafall resan mot ersättning snart klar i denna fas. Bara att invänta beskedet. Vilket jag halvt om halt måste räkna med att jag blir utan nu då min värsta misshandel sekdde efter den "magiska gränsen"
Men vet ni jag lever, jag gör faktiskt det ännu. Och litet bra känns det att kunna finnas och vara ett stöd för de få "mina"
Man får ju en känsla av mening då om man kan hjälpa nån man bryr sig om eller nån annan <3
Sköt om er därute till nästa gång !
Kramizzar till er i cybern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar