Nizze jag & Prinsen <3

Saknar min bebbe så , snart ett år sen han blev sjuk och försvann........

Som tur är har jag kvar vår hund Alice o lillan.<3

Och egentligen var det ju inte alls detta jag skulle tala om när jag loggade in här idag.

Utan jag tänkte på hur tokigt det kan bli ibland, eller hur tokigt det oftast blir numera när man traskar omkring med "huvudet under armen" som jag känner att jag har av och till :D

Idag när jag körde minstingen till skolan var vi där i mycket god tid. Men när vi glatt oss åt det en stund och skulle säga vårt vanliga adjö och ha det bäst idag- ses sen vännen. Så  kom sonen på att han glömde lägga i läxan igår. Bara att köra hem, jag hade tänkt innan på morgonen att jag skulle fråga om just detta , men tanken försvann lika fort som den kom :) Hur som helst var v ju ute i god tid. Så vi tröstade oss med att han som vanligt skulle komma till visslans ljud.

Åkte hem och kastade mig i duschen, då det är ett mycket bra sätt att komma igång på. Hann precis börja när jag hörde att telefonen ringde trasslade in mig i första bästa handduk, och snubblade så fort jag kunde till telefonen. Min sambo jobbar ju på natten och sover vid den tiden, och vaknar han finns det risk för att han stiger upp och sätter igång med massa saker istället för att sova de timmar han behöver.

Hur som kom jag fram utan missöden till luren. Svarade då , och det var sonen som ringde från skolan. Hade ju totalt glömt att det var gympa dag idag. Detta var också något som pockade långt där bak i huvudet i morse. Att det kanske var nåt mer idag som jag glömt. Men jag slog bort den tanken med att gympan var ju igår onsdag....Har ju varit på torsdagar hela året så undrar mycket var den "ljusa" iden kom ifrån :)

Men men, duschade klart. Slängde på mig min orange/ svarta "må bra" klänning. Och sket i att jag inte är 20 , och kanske inte ska springa runt i en sån kort och ungdomlig klänning. Utan njöt av att jag faktiskt kan klä mig i vad jag vill numera, sminka mig också om jag känner för det. Utan att nån svartsjuk person blir vansinnigt arg och förhör mig ingående varje gång jag varit utanför dörren. Och så tog jag och Alice en promenix till skolan med gympa påsen.

Lite kallt i luften, men oj så fint det är med alla blommor i trädgårdarna, syrener och annat som blommar. Måste bara stanna och lukta minst en gång när jag går förbi syrener :)

Var också och tittade på ett av husen som är till salu här.

Såg mysigt ut. Men är i stort behov av målning :/

Detta var lite av min morgon.

Sen vandrar tankarna iväg då, på allt det som varit "på tapeten" de sista veckorna/månaderna..

Upphör aldrig att förvånas över hur en del människor är funtade.

Vad är det som driver de som bara gör saker för att skada andra ??

Sen kan jag inte påstå att jag förstår min mamma heller. Tror nog att jag har en av de konstigaste mammor i detta landet iallafall, men hur hon än är , så är det just henne jag fick som mamma.

Och hon sårar mig på många sätt , nästan varje gång jag pratar / eller träffar henne. Men när jag försökt "analysera" dessa saker, har jag kommit fram till att hon saknar förmågan att se hur det hon säger och gör påverkar andra människor.

Hon ser bara sin egen smärta i allt, verkar inte alls kunna ta in att andra också lever och lider. Jag vet att det hon varit med om är fruktansvärt. Det hon berättar för mig ger mig en förståelse för hur hon blivit som hon blev. Men jag har även sett /och pratat med andra som varit med om ännu värre saker. Värre än det jag och min olycks syskon, eller min mamma nu då nånsin varit i närheten av ! Minns en baby flicka som kom till fosterhemmet " som gud måste ha glömt" Hon var född med gomspalt, var en av 2 i ett tvilling par. Hennes bror var tydligen perfekt i föräldrarnas ögon men denna lilla flicka var inte det med sin gomspalt. Så pappan försökte slå ihjäl henne . Genom att hålla henne i det ena lilla benet och dunka henne mot murstocken.

Detta hjälpte ju knappast gomspalten, utan resulterade bara i att denna stackars lilla fick genomgå massa operationer under sitt första år. För att reparera de nya skador pappan tillfogat.

Usch blir alldeles gråtfärdig vid minnet av denna lilla goa bebis :(

Till råga på allt placerades hon då i vårt hem som jourbarn..

Harriet som häxan heter hade ingen ömhet för detta lilla oskyldiga barn heller, frågan är om hon har förmågan till empati alls ??

Hon var så äcklad av babyn att hon inte ens klarade att mata henne. Med gomspalt är det ju öppet mellan munnen och näsan. Så det kommer ju tyvärr mat ur näsan med även om vi hade en konstgjord gom av plast som skulle sättas in vid matningen.

Detta ville inte Harriet göra , så vi fosterbarn fick ta hand om den lilla, som vi ofta fick med alla de mindre som hade behov av omvårdnad eller tröst. var ju tur att en del av oss hade den naturliga empatin i behåll. För när man är så liten behöver man ju så otroligt mycket. Hade de bara haft Häxan, hade de ju inte haft någonting !

Tack och lov fick denna lilla tjej komma till några släktingar ganska snart. Hoppas att hon fick det bra där. Och att hon fick växa upp som en trygg och älskad liten sessa.

Ja hon är ju vuxen nu, har säkert barn  mm.

Hoppas med hela mitt hjärta att det blev så bra det kunde.

Titta där ännu ett minne från min numera nästan vidöppna källa av sådana...

Blir nog bra för mig när det med tiden sjunker undan lite minnen igen. För som jag skrev igår, nu är det alltför nära "härdsmälta" 

När nutid och dåtid blandas känslomässigt i en redan sargad själ, blir det lätt för mycket tidvis.

men men med tiden sjunker de vassaste stenarna ner till botten igen. För att "bara" dyka upp nästa gång man mår riktigt dåligt.

Detta är nog helt enkelt så jag får vänja mig vid att leva.

Utan känslorna skulle inte jag vara just jag. Och hur det än är så vill jag inte gå runt i livet som en kall och egoistisk "fisk"

Jag kommer igenom detta med. Har hittat ett sätt att tänka på som funkar just nu ändå. Jag är ju van att ta det jag får, den biten är ganska enkel, fast uttjatad då, sen försöker jag tänka på det jag ändå fick med alla mina 3 söner. All den värme och kärlek de gav mig, den mening mitt liv fick genom dem. Och så får jag vänta och se om livet väljer att ge mig åter en bit av deras tillvaro (mina 2 äldsta söners) Men det är svårt.

Jag skulle om jag kunde fånga in dem och ha dem nära, som en fågelmamma som har sina barn under sina vingar. Och skydda dem mot allt ont som en lejoninna. Som jag kunde när de var små. Vilken trygghet jag kände varje kväll. När jag gick runt och klappade om dem allihop efter de hade somnat <3 då visste jag att nu var de där trygga i sina sängar ändå tills imorgon. Då kunde jag slappna av för den dagen..

Men nu med även minstingen i skolan, och de 2 äldsta som är hos sin pappa , och som jag inte har minsta inblick i hur de har det för det mesta. Då kan jag inte låta bli att känna oro.

Särskilt då de båda blivit så stora nu, att de börjat prova på "utelivet" Min äldste son råkade ut för idioter vid ett flertal tillfällen :( När man hör att någon slår ens barn, kvittar det om detta barn blivit vuxen, han blir 20 nu. Men som sagt det kvittar, för när man hör det. Då vrids det om en kniv i hjärtat, och det känns som om det är min lilla baby de slår.

Får nog banne mig avsluta detta med att återigen, ställa frågan ; Hur faan funkar de människor som ger sig på andra, med inget annat syfte än att skada ??

Jag är ett UFO måste vara det, har aldrig riktigt förstått mig på denna värld, eller flertalet av dem som bebor den, och grymheten. Kylan hos så många, är det jag har svårast att ta in....

Men men, man måste försöka acceptera det man inte kan på verka sägs det. Jag har i alla fall viljan att försöka påverka i det lilla. Vill om jag kan och räcker till försöka hjälpa de jag kan för att ändra oddsen lite. Mot en varmare tillvaro.

Jag vet hur det är att leva i mörker och kyla, utan hopp om något annat inom överskådlig tid.

Så kanske kan jag få en mening till med mitt liv genom att finnas där för andra. Kanske kan jag hjälpa någon att se en gnutta ljus i mörkret ? Då har jag ännu en anledning att fortsätta detta misstag som blev jag.

Kram på er därute i cybern, nu ska jag gå och ventilera mina tankar med min kära sambo. Som inte allas sov så länge han borde. har redan haft en halvtimmes snack här innan avslut <3

På återseende <3