Nu rackarns är det nära härdsmälta.
Från typ 10 till 175 % action, det har varit lite mycket nu :/
Men i helgen och igår så hjälpte vi min fosterbror att flytta in i nya lägenheten. Känns bra att veta att han är där och har läget under någorlunda kontroll ! Får hoppas att han hittar sakerna bara, annars får han väl ringa och se om jag minns var jag ställt dem :)
Men som sagt har varit mycket på en gång. Allt kring vanvårdsutredningen / sedemera ersättningsnämnden. Vilket får alla känslor och tankar från barndomen att komma upp till ytan.
Sen besöket från min inte alltför ömma mor....
Och oron för att min älskade fosterbror ska ha det så bra som möjligt. Kort sagt mycket splittrat nu.
Igår när jag kom hem från brodern, så hade min mamma ringt.
Ringde upp fast jag kände att jag nog inte orkade egentligen. Skulle ha lyssnat på min magkänsla där, blev inte så lyckat.
Början var väldigt bra ,hon lät positiv :O
Men sen så halkade hon in på den gamla vanliga vägen. Och med lite öl så blev det inte alls så trevlig stämning. Sade flera gånger att jag inte orkade prata om de ämnen hon ville prata om. Men hon gav sig inte, och till sist orkade inte heller jag vara tyst. När jag inte själv är i balans , orkar jag inte behandla henne som ett barn. Då säger jag mina sanningar till henne med.
Fan man blir så djävla trött efter alla år med samma tjat :(
Och hon är så inne i sin egen smärta att ingen annan har rätt att känna något. För ingen har lidit så mycket som henne.
Nu vet jag att hon verkligen haft ett helvete när hon växte upp. Och att hon fått gå igenom alltför många dödsfall etc.
Men jag har även träffat på de som haft det ännu värre.
Försökte säga att man inte kan mäta och bedöma varandras smärta. För det är ju så att alla orkar olika mycket. För dem som inte råkat ut för mycket i livet , kan en första sak som händer smärta lika mycket , som det smärtar någon som haft ett liv fullt med motgång.
Men det går inte att prata på riktigt med henne. Hon har alla sina åsikter klara, och tar bara in sina känslor. Sen säger hon att det är jag som är så.....
Tack och lov är jag inte där , ännu i allafall. Kan faktiskt ännu bortse från mina egna bekymmer och känslor. För att hjälpa andra som har det tufft. Tack och lov har jag ännu empati. Hoppas det så förblir <3
Idag ska jag hålla mig hemma och plocka lite , så man "kommer ikapp" Och viiila :) Samt med spänning springa och kolla posten sen när den kommer. Vi väntar med spänning på beskedet från ersättnings nämnden :D
Sköt om er därute i cybern !
Kramizzar <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar