En norsk mor skriver till sin son.
Käre son.
Bara ett par rader, så att du vet att jag lever.
Jag skriver detta brev sakta, för jag vet ju att du inte kan läsa så fort.
Du  kommer  inte  att  känna  igen  huset  när  du  kommer  hem, för  vi  har
flyttat.
Det finns en tvättmaskin i vårt nya hus men den fugerar inte så bra. Förra
veckan stoppade jag in 4 skjortor i den, drog sen i snöret och sedan dess
har jag inte sett till skjortorna mer.
Jag  kan  heller  inte  ge  dig  adressen  till  vårt  nya  hus.  Den familj från
Bergen som bodde här tog med sig numret till sitt nya hus,  så att de skulle
slippa ändra adress.
En god nyhet är att din far har fått nytt jobb. Han har nu 500 personer
under sig. Han klipper gräset på kyrkogården.
Din far drack inte så mycket i julas. Jag hällde en burk motorolja i hans
ölsejdel och det höll honom i gång till nyårsdagen.
Jag var hos doktorn i torsdags och din far var med. Doktorn satte ett litet
rör i munnen på mig och sa till mig att inte öppna munnen på 10 minuter.
Din far erbjöd sig att köpa röret.
Din syster fick barn i morse. Jag har inte fått reda på om det blev en pojke
eller flicka. Jag vet därför inte om du är moster eller morbror.Det regnade bara två gånger i Bergen förra veckan. Först tre dagar och
sedan fyra dagar.
I går fick vi ett brev från begravningsentreprenören. Han bad oss betala
sista  delen  av  din  mormors  begravningskostnader,  annars  skulle  han
gräva upp henne.
Och så en sorglig nyhet.
Farbror Olof drunknade i ett whisky-fat på Oslo bryggeri förra veckan.
Några arbetare hopppade i för att rädda honom, men det gick tyvärr inte.
Han kämpade modigt, han bara log och log och ville stanna kvar.
När vi kremerade honom, brann han i tio dagar..
P.S. Jag skulle ha skickat dig 100 kronor, men tyvärr hann jag klistra igen

kuvertet D.S

Pratade med min mamma härom dagen, och ?? Tänker nog de flesta av er :) Men för mig hör det inte till vardagen. Jag växte inte upp med min mamma, och då Sociala myndigheterna valde att flytta mig dryga 30 mil från min hemstad, förlorade vi all möjlighet till relation under uppväxten. Just idag känns det pyton då de flesta samtal drar fram olika känslor, och min "ömma" moder har ett mycket speciellt sätt att uttrycka sig på. Och det värsta är att hon säger att hon alltid "säger vad hon tycker" Förra året ( som för övrigt var mitt 40 onde)
Slogs hon av en för henne helt ny tanke tydligen, hon kom på att anledningen att hon då och då hört av sig till mig under alla år var , att hon nog tyckte om mig. Tänk att det skulle ta så lång tid....Personligen hade jag känslor för mina barn redan innan de kommit ut, och en absolut villkorslös kärlek ,med allt vad det innebär, från dagen de föddes, och antar jag livet ut ! Visst är det både det bästa och värsta som kan hända en i livet, detta att man får barn ? Det bästa bara för att de är, för mig innebar det även att jag äntligen fick en "egen" familj, de hörde ju för alltid ihop med mig :)

Det sämsta med att få barn är för min del att allt blir så skört, man oroar sig ständigt, jag som inte hade de bästa referenser att tillgå angående familjeliv, hade vissa besvär med detta med. Sen blir man ju så sårbar !
Barnens far använde mina känslor för barnen som utpressning när det blev dåligt i förhållandet. Om jag gick skulle han se till att jag aldrig fick se dem igen...Jag stannade många år fast det varit bättre för oss alla om vi avslutat i tid. Och sen när det inte gick längre så höll han då sitt första löfte av alla han givit mig. Vi hade 3 barn och de 2 äldsta vände han emot mig så till den grad att jag inte varken såg eller knappt pratade med dem det första året. Den yngste sonen var väl för liten, så han var kvar och är så fortfarande, nu är inte exet arg längre men förhållandet till mina 2 äldsta barn är ju för alltid förstört... och så känner jag mig bestulen på alla dessa år! Hade själv med lätthet kunnat göra som han gjorde med den yngste sonen, men tycker att det är fel mot barnen, de behöver båda sina föräldrar , och sina syskon med, sen ville jag inte bråka och dra i dem, jag vet ju vad pappan har för humör, och ville inte göra situationen för jobbig med ständiga bråk. Utan fortsatte att försöka prata med dem , skriva till dem etc. Då vi har delad vårdnad borde vi båda ha umgänge med dem. Men som förälder har man tydligen inga självklara rättigheter till detta. Det smärtar mycket att de ska tro att jag inte tycker om dem, som deras far "tutat" i dem, men jag får bara hoppas att det en dag blir tillfälle att få fram även min sida av det hela, jag om någon vet hur det känns att tro att ens föräldrar inte bryr sig, och jag vet ju inte allt vad de tror om mig, men det borde vara något hemskt eftersom de från dag till annan bara bytte ut mig som de alltid varit hos från dag ett. För min yngstes sons skull måste jag även hitta anledningar att överhuvudtaget fortsätta leva. För efter detta bottenbetyg som mamma, och med min sjukdom som jag blivit drabbad av ,känns livet många dagar meningslöst, att livet i genom bli vägd av andra människor och finnas vara för lätt , så lätt att det bara är att "kasta bort" det är om något som skadar ens självkänsla så grovt att ma inte vet hur man ska övertala sig själv att fortsätta kämpa, om så bara för en dag, vecka eller hugaligen resten av livet. Kan man få ett sämre betyg som människa än att bli ratad som mamma, för jag kan inte bortse från att de borde veta att jag skulle kämpa för dem som en lejonnina om de bara bad mig, har frågat många gånger hur de har det, och en av dessa gånger borde de kunnat säga något de vet att jag skyddar dem............Sen grämer det mig att jag "godtog" exets sätt att göra det hela på, jag är så van att bli lämnad. och att inte ha något att säga om saken. Jag tror att jag kanske skulle ha gjort en del annorlunda om jag inte haft den historia jag har, och då hade jag ju säkert haft en familj som stöttat mig igenom det hela. men men nu är det som det är och jag får , fortsätta dag för dag för om inte annat min minsta sons skull.
Detta blev en riktig klagovisa minsann , sorry för det :) Kanske nästa blir åt andra hållet, vem vet ?

Natti på er alla där ute i natten <3

Ett nyfött barn är som ett tomt kärl, som kan fyllas med kärlek eller hat.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Efter andra världskriget, då omvärlden fick kunskap om de övergrepp som den nazistiska regimen i Tyskland begått, var man i den internationella gemenskapen (FN) överens om att det var nödvändigt att ange exakt vilka rättigheter varje enskild människa faktiskt hade. Därför skrev man FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 av FN:s generalförsamling i Paris. Enligt Guinness rekordbok är det dokumentet det mest översatta dokumentet i världen. Det består av 30 punkter (artiklar) som beskriver vad som är varje människas rättigheter – och därmed även skyldigheter.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

”Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. ---”

”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” ”Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla former är förbjudna.”

”Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

Ur FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna

BARNKONVENTIONEN

För att värna om världens barn upprättade FN år 1989 regler om vilka rättigheter som varje barn ska ha. Denna lista kallas för Barnkonventionen och gäller för alla barn som befinner sig i de länder som har godkänt konventionen. Nästan alla världens länder har skrivit under Barnkonventionen. Konventionen består av hela 54 artiklar. Fyra av dessa är de så kallade huvudprinciperna:

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Vad som är ”barnets bästa” är inte alltid självklart och måste avgöras i varje enskilt fall.

Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa, utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

För att övervaka att alla de länder som skrivit på konventionen också följer den finns det i Genève en FN-kommitté för barns rättigheter – Barnrättskommittén.

Om ett land inte lever upp till det som står i Barnkonventionen så utdöms inte något straff. Men eftersom alla länderna vet vad som står i konventionen så blir de som bryter mot den utsatta för starka påtryckningar och kritik från omvärlden, och det gör att de flesta länder rättar sig efter den

 Ett barn 

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts av tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får känna trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen.

http://unicef.se/barnkonventionen

Ååh vilket underbart väder :)

Vilken skillnad det gör att solen skiner lite !
Både katten och hunden kan vara ute och mysa idag :)

Hur många av er har som jag varit placerad i Fosterhem/barnhem ?

För er som har det, så vet ni säkert att det kan vara både si och så hur man kom ur det hela, många av oss blev trasiga av vår, i många fall direkt skadliga uppväxt.Vore intressant att utbyta tankar och åsikter här eller för den som vill,per meddelande :)Själv blev jag redan som spädbarn placerad.Valsade första året runt på 11 olika ställen.Kan hända är det där man fått ryggsäcken med otrygghet ifrån ? har läst i mina papper att jag som i runt ettårsålder, inte kunde gråta, när jag kom till det fosterhem, som i mitt tycke var räddningen för mitt sargade barnhjärta,även många år efter att jag fick flytta även ifrån dem. Denna familj gav mig värme, en plats i en familj, och det kändes verkligen att man fick kärlek också, vilket borde vara varje barns, och varje människas? självklara rättighet egentligen.Åtminstone barn bör få känna denna villkorslösa kärlek ändå.....

Som sagt denna familj , räddade mig och gör så fortfarande, då deras sätt kanske inte planar ut vågskålen men ,lättar lite på tyngden av all den rädsla och otrygghet som var innan och följde efter vistelsen där.
Hur gjorde ni när det var som värst ? Vi var ganska många i den "barnfabrik" som jag blev placerad i.Vi tog och gav stöd av /till varandra. vi tog vara på varje tillfälle som gavs att lufta ventilerna, men all tid emellan, med rädsla för nästa smäll, nästa straff för vad humöret hos bestraffaren kände för denna dag.Känslan av värdelöshet,otrygghet. Påminnelserna om att man ingen är, och aldrig kommer att bli heller!
Har i mitt fall grävt många fallgropar i livets ändå inte helt jämna väg.
Sen vet jag att det kunde varit värre också. Jag kommer att skriva om detta och annat i mån av dagsstyrka, och mood:) Jag tror att vi alla behöver prata av oss om detta, kommentera eller fråga gärna. Du kan vara placerad nu, du kan ha varit det, du kan känna nån som är/har varit det. och vill förstå bättre:)
Kanske du har ett fosterhem med? Det finns ju tack och lov flera bra sådana med ! Bor granne med en familj som verkar vara den ideala sorten faktiskt :) Sånt blir man glad av att se !
Hoppas få igång ett givande och tagande av åsikter här, och för den som behöver kan jag även vara en medmänniska helt enkelt. För tid har jag ganska gott om ändå, och det är ofta lättare att förstå sådant om man själv varit med om något liknande.....

<g:plusone annotation="inline"></g:plusone>

Såå söt :)

Måste bara dela denna, mycket tänkvärd !

Igår sade yngsta sonalyckan : du är bra på 2 saker, sitta vid datorn och sitta vid tv:n, förresten blir det 3 för du kan göra båda samtidigt :)
så idag kom den ännu större"komplimangen" han läste i en bok om dronterna, och frågade: de här fanns väl på din tid ? jag frågade när de dog ut? i slutet på 1600 talet, svarade han :P visserligen bättre än dinosaurietiden men hallå, visst känner man sig ung vid sådana tillfällen :D


  MOSAD........:)

Hej och välkommen till min sida :)
Här hoppas jag kunna skapa lite smått & gott , allt eftersom inspirationen flödar :)

Om tekniken strular...


denna knyckte jag på en annans blogg :P


Jag ÄLSKAR Limegröönt :)


Har just börjat förverkliga en av de få drömmar jag haft, som ännu är genomförbar


Jag har äntligen köpt mig ett dockskåp :)