Sitter och skämtar och raljerar, med dagen igår.
Sen var jag ute och rökte, och jag är en sådan som verkligen analyserar allt... Nu tänkte jag på det jag nyss , skrev och sanningen är nog mer att jag dagen innan fick ett kärt besök ♥ min älskade mellanson , kommer numera in ibland , och hälsar på oss ett tag. De har ju bott hos pappan de 2 äldsta , efter skilsmässan. Och förlusten av dem , att inte ha dem hos mig var dag som jag haft innan, sen den dag de föddes. Har skadat mig så mycket mer än alla idioter som jag mött tidigare , i mitt liv. En del av dem tvingades jag bo hos, där de mot betalning fick aga oss och misshandla inte bara kroppen utan även trasa sönder vårt inre så vi verkligen skulle veta att vi inget var. Sådana människor , och andra som jag med tvång skiljts från , min favorit fosterfamilj, mina föräldrar etc. Dem kan jag av överlevnads skäl sortera bort , ur tankarna för långa perioder. Men mina barn, kan jag inte det med. De hör ju till det bästa som nånsin hänt mig. Vill inte tilllämpa, min metod där. Sista tiden har jag fått sysselsätta mig med handarbete som sätter hjärnan i arbete, (dvs lite svårare ) än bara avigt o rätt :)
Så i princip har jag pysslat med nåt varje vaken stund, o gubben som tycker att jag inget gör :)
Jag har gjort så n att jag håller på med nåt för att skingra tankarna, till jag känner att nu somnar jag snart och typ, svimmar av nästan framför tvn.
Inte rätt sätt , det vet jag blir liksom lite fel ibland.
Men för att återgå till detta med mina 2 äldsta söner. så är min högsta önskan att jag en dag ska kunna lära mig leva med förlusten av 2 tredjedelar av mitt ♥ Hade jag inte haft minstingen hos mig hela tiden hade jag för längesen gett upp.
För att återgå till de första raderna, så är självklart anledningen till ångesten igår, den att jag tillät mig tänka tillbaka på gårdagens besök . ( läs i förrgår )
Vad vi pratat om, tillät mig bli varm i ♥ och till och med vandra iväg tillbaka i minnet , innan jag alienerades från dessa mina 2 söner. Är så lycklig ändå att vi numera har detta , bevarar varje besök i mitt ♥ Och nu får jag skylla mig själv, om herr förskräcklig ångest avlägger visit idag. Då jag letat i mitt inre för att dela med er här. kanske finns det någon som , precis som jag inte mår så där toppenbra, som kan finna något slags lindring i nåt av mina ord ? Har av erfarenhet lärt mig, att det alltid hjälper om man får se att man inte är ensam.
Nu är jag egentligen ganska ensam, har hela livet försökt samla på mig en egen flock, men de byyter ut mig till sist alla. Mina barn ska ju växa upp och skaffa egen flock, men hade önskat att det tagit lite längre tid bara, och inte skett över en enda förskräcklig natt....
Sen var jag ute och rökte, och jag är en sådan som verkligen analyserar allt... Nu tänkte jag på det jag nyss , skrev och sanningen är nog mer att jag dagen innan fick ett kärt besök ♥ min älskade mellanson , kommer numera in ibland , och hälsar på oss ett tag. De har ju bott hos pappan de 2 äldsta , efter skilsmässan. Och förlusten av dem , att inte ha dem hos mig var dag som jag haft innan, sen den dag de föddes. Har skadat mig så mycket mer än alla idioter som jag mött tidigare , i mitt liv. En del av dem tvingades jag bo hos, där de mot betalning fick aga oss och misshandla inte bara kroppen utan även trasa sönder vårt inre så vi verkligen skulle veta att vi inget var. Sådana människor , och andra som jag med tvång skiljts från , min favorit fosterfamilj, mina föräldrar etc. Dem kan jag av överlevnads skäl sortera bort , ur tankarna för långa perioder. Men mina barn, kan jag inte det med. De hör ju till det bästa som nånsin hänt mig. Vill inte tilllämpa, min metod där. Sista tiden har jag fått sysselsätta mig med handarbete som sätter hjärnan i arbete, (dvs lite svårare ) än bara avigt o rätt :)
Så i princip har jag pysslat med nåt varje vaken stund, o gubben som tycker att jag inget gör :)
Jag har gjort så n att jag håller på med nåt för att skingra tankarna, till jag känner att nu somnar jag snart och typ, svimmar av nästan framför tvn.
Inte rätt sätt , det vet jag blir liksom lite fel ibland.
Men för att återgå till detta med mina 2 äldsta söner. så är min högsta önskan att jag en dag ska kunna lära mig leva med förlusten av 2 tredjedelar av mitt ♥ Hade jag inte haft minstingen hos mig hela tiden hade jag för längesen gett upp.
För att återgå till de första raderna, så är självklart anledningen till ångesten igår, den att jag tillät mig tänka tillbaka på gårdagens besök . ( läs i förrgår )
Vad vi pratat om, tillät mig bli varm i ♥ och till och med vandra iväg tillbaka i minnet , innan jag alienerades från dessa mina 2 söner. Är så lycklig ändå att vi numera har detta , bevarar varje besök i mitt ♥ Och nu får jag skylla mig själv, om herr förskräcklig ångest avlägger visit idag. Då jag letat i mitt inre för att dela med er här. kanske finns det någon som , precis som jag inte mår så där toppenbra, som kan finna något slags lindring i nåt av mina ord ? Har av erfarenhet lärt mig, att det alltid hjälper om man får se att man inte är ensam.
Nu är jag egentligen ganska ensam, har hela livet försökt samla på mig en egen flock, men de byyter ut mig till sist alla. Mina barn ska ju växa upp och skaffa egen flock, men hade önskat att det tagit lite längre tid bara, och inte skett över en enda förskräcklig natt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar