Alice

 Igår hamnade min älskade hund i slagsmål :(
Tror det var en Amstaff, ej säker men..
Hon sprang fram till den iallafall, och då hon varit vaksam mot henne sen hon gjorde utfall, då grannarna hade en hundvalp och jag satt med ryggen emot och pratade med valpen. Så kände hon att hon behövde vakta. Hon har inte litat på denna Amstaff tik sen den händelsen. Det är den enda hunden eller levande väsen över huvud taget som vår Alice skäller mot.
Så var hon olyckligtvis ensam och hade chansen att springa fram / eller snarare kände hon kanske ansvaret. Men det var den andra som högg Alice. Alice höll henne om nosen, när vi kom. Känns ju mer som att hon sade till att hon skulle ge sig, eller höll kanske till vi kom med förstärkning ?
Tyvärr var det nåt pucko som kände sig tvungen att hämta en bräda, och bända / slå med. Tydligen förekom även sparkar ! ?
Undrar varför de inte hämtade oss direkt ??
Måste ta reda på mer utförligt vad som hände så jag vet. Är så orolig för lilla gumman, örat hänger och hon har varit så låg idag.
Troligen beror det på adrenalin kicken hon fick igår , och förhoppningsvis kommer hennes öra att bli bättre igen. Men lugn blir jag nog först när jag prata igenom det i lugn och ro med nån vettig som såg. Och så ska jag ta henne till veterinären ändå för årets sprutor. Då kan ju hon se lite på henne och säga vad hon tror. Vi såg ju direkt att det inte var någon ide att åka akut igår.
Utan jag har istället pysslat om henne och sett till att hon fått lugn och ro och positiva grejer som ben osv. För att inte förstärka något. Känns ju bra att hon gjorde rätt i den situationen, men så olyckligt att det skedde över huvud taget :(
Livet är nog tamejfan en enda käft smäll ändå...
Vi föds med en obeskrivlig smärta, både hos mor och det stackars barnet, som först kläms och sedan kastas ut i det kalla obegripliga. för att som alla andra stappla fram i livet . Gå några steg , snava resa sig igen. Åka på knockout igen resa sig....
Ja faktum är att livet består av olika "ups and downs" Det gäller nog bara att veta och ta vara på upp perioderna. Så man inte drunknar när nästa våg kommer och för en ner i djupet igen.
Inte för att jag hamnade i botten igår. men jösses så rädd jag blev ! Var precis som när något av barnen slog sig. Innan man fått se hur det gick. Den rädslan, den är fruktansvärd. Hon hade blod i pälsen, örat hängde och så kunde hon inte hålla huvudet ordentligt. Hon går fortfarande med det på sned, antar att det gör ont. När jag duschade henne förut idag, kunde hon inte skaka på sig efteråt stackarn :( 
Och inte var det fint väder idag heller. Och även om det så varit hade hon inte kunnat vara ute i solen i koppel. Då hon har ont .
Så jag har fått hålla på att torka med handduk, hårfön etc.

Men nu sover hon gumman, och jag kanske måste det med snart. För jag var uppe till 05:00 imorse, då jag ville se hur det gick med henne.

Ta hand om er och era nära nu. Både två och fyrbenta <3 Livet är bra skört ändå, igår hade jag nog tur ... Kan nästan inte tänka tanken på hur illa det kunde ha gått.

Kramizz på er därute i cybern <3

puh :P

Ja jösses

Nu har jag börjat packa lite..

Undrar bara hur länge det tar innan man kan börja flytta nu då :)

Papperen i stort sett klara , bara nuvarande ägaren som behöver hitta nytt boende :) Ska bli så skönt att få flytta, bara det allmänna grollet löser sig blir det säkert kanon !

Men jag tänker inte vika mig denna gången, man krymper som människa i sina egna ögon om inte annat, var gång man gör det som känns fel i hjärtat. Och detta handlar om nåt som jag har rätt att kräva då det är mitt, så dåligt samvete har jag inte !

Kram på er därute, nu ska jag fylla någon kartong till innan jag tar natten :)

Bara så förbannat sur :(

Alltså idag är jag sur, och framför allt ledsen. På alla de som genom åren kört över mig. Och behandlat mig som mindre vetande eller deras egendom !
Fan är snart 42 år, inte omyndigförklarad. Jag har min förbannade rätt att ta egna beslut nån enda gång i livet.

Har genom åren blivit extremt överkänslig för när personer vill styra och bestämma över mig och mina beslut.

Behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut varför...
Hela livet har jag varit i främmande människors händer, fått tassa runt på tå för att inte förarga, man ska ju vara så glad att man överhuvudtaget värderas såpass högt att man får bo hos någon alls som fosterbarn.
Som sexåring placerades jag i ett alternerat fängelse/arbetsläger.

Kan inte kalla det något annat faktiskt, även om tanken var att det skulle vara ett hem så var det bara 12 års helvete, med en otroligt sjuk fostermor, och inte så oskyldig men inte alls så grym, snarare undflyende fosterfar...

Som vingklippt tonåring är det ju inte så svårt att räkna ut att jag lätt fastnade i ett destruktivt förhållande. Det hade säkert kunnat vara bättre om jag inte varit så rädd för att säga emot.
Nu fick jag inte klä mig som jag ville, inte sminka mig. Kunde inte gå till tandläkaren när jag behövde det. Då jag inte hade föräldrar som betalade för det. Fick inte ta av "hushållskassan" till det inte, konstigt detta med hushållskassan. Det var ju bara mina pengar som var gemensamma....

Hur som helst, nu tål jag inte längre att bli behandlad så.
Har pengar men blir styrd, vill ha resten överfört nu så man kan känna att man har dessa ( eller det som är kvar ) av det som jag faktiskt fick som kompensation för att jag blev vanvårdad slagen , och misshandlad på alla möjliga vis.

Mina pengar ! Jag ska inte behöva redovisa ett öre av dem egentligen !!

Sommar förkylt, myggor :D

Hej på er :)

Nu är det ju snart midsommar !
Tycker det gick så fort i år, känns som om sommar lovet började försent eller nåt ? Men troligen känns det så för att jag levt i ett ständigt kaos, har ju varit mycket i alla fronter nu.

Mycket positivt har hänt, men jobbigt har det varit. Extremt jobbigt faktiskt. Lite mysko känsla när man är både i nuets hemskheter, och tar fram hela sin historias dito.

Linjen var nog ganska tunn där, tur att inget nytt negativt tillkom då. Att  det istället kom positiva saker för att skingra tankarna. Tills en del av dem nu sakta börjat dala ner dit där jag mår bäst av att ha dem...........

Tror jag får vänta med skrivandet ett tag ( boken om barndomen etc. ) Vore säkert lättare att skriva och hitta minnena nu. Men måste vara försiktig med min stackars ömma själ :/

Vill helst inte ner i det svarta hål jag precis börjat komma upp ur, igen.

Men nu ska vi äntligen få flytta snart :)

Väntar bara på att få datum nu, hon som bor där måste ju också ha något nytt :)

Ska bli skönt med fräschare och , sen är det ju så personligt mysigt :D

Fast jobbigt blir det ju, har ju den förbenade värken :(

Klarar inte ens en dag, måste sen vila och vara försiktig flera dagar. Annars får jag som ett brev på posten diskbråcket tillbaka igen. Egentligen har jag det ju men, det protesterar högljutt. Och kan i värsta fall invalidisera mig ett drygt år framåt, "been there done that" och dit vill jag inte igen. De första gångerna trodde jag att det aldrig skulle gå över, när det satt i så länge. Med mellansonen, kunde jag inte stå rak när jag väntade honom. Nästan ingen visste att jag var gravid. Sen när han fötts hade jag dryga året igen, med skov och återkommande attacker.

Just på grund av det helvete jag då hade, den hjälplöshet jag kände då jag ändå var tvungen att sköta allt själv ( fast jag då var gift ) 3 barn och en stor stark hund blev lite mycket när det var som värst, sen skulle man ta sig till affären fixa mat , ja allt det som alla gör. Men är så mycket svårare med dem extrema smärtan som gör att man inte orkar stå, jag vågade inte ens bära mina nyfödda då, fick lägga dem på en filt, och försöka dra den försiktigt till badrummet sittande på golvet. Eller så kunde jag få upp dem i vagnen och hålla mig i den för att gå dit jag skulle.

Tänk när ena sonen rymde till lekparken i bara byxor och stövlar , det var hösten. jag hade matat mitt andra barn som var litet.
Fick ju försöka ta mig dit. Det var ju inte bara att gå precis ( tar bara nån minut om man är som man ska i kroppen. Kändes som en halvtimme minst ! Så kom ja då äntligen fram med en tröja i handen, där stod han gullungen <3 mitt uppe på ett bord och lekte för att fånga intresset , av de andra barnen som var i lekparken. Saken var bara att han hade bar över kropp, ett par jeans och 2 olika stövlar på sig :)

De andra barnen hade full höstmundering, mössa och tjockare tröja osv. Oj så de blängde på mig dagmammorna !

Mellan sonen , han rymde från mig på trehjulingen i samma ålder 
, lite pinsamt att inte hinna ifatt en trehjuling :P men så var det...

Haltande "gick" jag där så fort jag kunde, men som tur var stoppades han av en snäll granne så jag hann innan han kom ut på vägen.

Ja jösses så mycket det finns att minnas, en till gullig sak jag minns nu är den första Dobermannen vi hade ,Jacko han var en väldigt snäll kille, när han mognat, tänk att han förstod att jag hade ont, då drog han inget alls, och nöjde sig stackarn. Då jag bara tog mig ut till häcken.
Måste ju varit för att han visste att jag var sjuk. För sonen , som då var 4 ca , tog lös honom för en promenad( mig ovetandes) Döm om min förvåning när jag satt och ammade mellan barnet, och tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Då kommer först en katt i väldig fart, sen Jacko då, och stackars lilleman som trots att han var så liten höll i allt vad han orkade. Stackaren han åkte ju ända från framsidan till baksidan ock en bit in i grannarnas trädgård. Sen drog både katten och hunden över häcken. Då tappade sonen kopplet. Förstår som sagt inte hur han klarade att hålla så länge.

Han var så ledsen sen, han hade velat gå med Jacko sa han, blev mest ledsen för att han tappade honom och det blev fel.

Jag var ju mest lycklig att han inte skadade sig ! Jacko var enkel att fånga in, tack och lov så det gick ju bra. Men jag fick ju prata med sonen om att det inte var så bra att ta promenixar ensam för honom ännu.

Det är synd på ett sätt att bara ha så stora hundar, Jacko var en ängel med barnen, klumpig som få <3 men aldrig någonsin att han trampade eller skadade barnen !
Även när han var sjuk ville han vara hos dem. Hämtade sin mjuka mexikan eller banan, ja den pipsak han hade . Och så skulle han helst ligga där mitt bland dem, medan de kanske byggde med Lego eller annat.

Men aktiv lek funkar ju inte med så små barn.

Där märker jag stor skillnad nu när jag har collie, barnen kan mycket tidigare ta en annan del i hundens liv. Minstingen kan ju utan problem ta promenader med henne. Utan att jag behöver vara orolig. 

Dobermann har en tjusning dock, när man väl haft en ras så blir man fäst vid den <3 Där jag bodde under mina sämsta år i barndomen hade de Tax, min andra trygghet förutom min ena älskade fosterbror <3 Så Taxen har också sin plats i mitt hjärta.

Och så nuvarande , Collien och katter då, har alltid älskat katter <3

Djuren berikar verkligen livet. De har betytt mycket för yngsta sonen med då han känt sig övergiven, när som han sa till mig för många år sedan ; alla bara försvann från oss mamma, de bara försvann....

Här är lillan när hon var ny <3

sommar sommar sommar...

Äntligen sommar....

                 I fredags gick de två yngsta på sommarlov.....

   Mellansonen gick ur nian, och minstingen gick ur trean.

Fick se mina 2 äldsta uppklädda i kostym. Och lilleman i finbyxor och skjorta. Mitt hjärta sjöng av kärlek och stolthet.

Tänk att dessa 3 fina pojkar alla är en del av mig <3

Annars har det varit fullt upp med allt på en gång som ska ordnas.

Verkar som om man snart ska flytta igen med :)

Men oj vad skönt att det äntligen är sommar nu !

Hoppas jag hinner varva ner och komma rätt, har varit ett par riktigt djävliga år nu, varav de fyra innan bara var snäppet bättre.

Dags för vändning nu. Känns som om det är på rätt väg, men är så skört att man får ge akt hela tiden, så man inte faller igen.

Sköt om er där ute, ta vara på den fina årstiden :)

Det ska jag prova med, ser mycket fram emot alla de fina sovmorgnar som ligger och väntar nu med :)

lite och mycket på en gång...

Hej på er <3

Detta är såå sant . ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon !

Å jag har så mycket jag skulle ha berättat för er, men har inte haft tiden att sätta mig ner och skriva :)

Hur som har jag haft tid att varva ner hjärnan lite.
Har sovit och drömt det mest vansinniga , en natt fick sambon väcka mig, då jag i min förtvivlan grät. Hade hamnat i typ ett arbetsläger, och försökte ta mig och mina barn och djur, ja
alla mina kära flockmedlemmar, ifrån detta helvete...

Hur jag än gjorde så vann det onda, skulle tro att det var en blandning av känslan förr och nu som blandades ihop i drömmen ?
Men hur som helst vet jag med erfarenhet, hur bra det är med sömnen som bearbetning. Det tar tid men man kommer alltid igenom sina svåra perioder så småningom. Tack och lov vet jag ju numera vad det handlar om !

Vi har varit hos min bror och fixat lite under helgen med.
Känns bra att kunna hjälpa honom när han behöver det, hoppas han inte känner sig " överkörd" bara , av min iver att visa hur mycket han betyder för mig :)

Han var den enda mänskliga tryggheten jag hade under mina 12 år i mitt helvete på denna jorden. Finns egentligen inget jag inte skulle göra ,om jag bara hade förmågan. För att hjälpa honom att bli bra från sin MS. Nu kan jag ju inte göra något åt det. Så jag får istället göra det näst bästa, försöka underlätta lite så det blir så bra det kan........

Nu ska jag fatta mod och så småningom klippa i en bunt tyg. Som ska bli gardiner , paradhandduk och kanske ett par dukar . Åt min bror. Fick med mig detta igår, har alltid svårt att sätta saxen i en oanvänd tygbit, ´thats me, hur är det för er ? :)

På återhörande, kramizzar på er därute i zybern <3

haha så dumt det blir ibland.......

Som sagt huvudet under armen just nu.

För en halvtimme sen ca, kom jag på att det ju var Onsdag idag.

Av någon anledning har det varit Torsdag heela dagen för mig.
Därför blev det galet imorse :)

Nån mer än jag som verkligen behöver sommarlov ?? :D

Ha det gott i sommarvärmen <3

PTSD

Nizze jag & Prinsen <3

Saknar min bebbe så , snart ett år sen han blev sjuk och försvann........

Som tur är har jag kvar vår hund Alice o lillan.<3

Och egentligen var det ju inte alls detta jag skulle tala om när jag loggade in här idag.

Utan jag tänkte på hur tokigt det kan bli ibland, eller hur tokigt det oftast blir numera när man traskar omkring med "huvudet under armen" som jag känner att jag har av och till :D

Idag när jag körde minstingen till skolan var vi där i mycket god tid. Men när vi glatt oss åt det en stund och skulle säga vårt vanliga adjö och ha det bäst idag- ses sen vännen. Så  kom sonen på att han glömde lägga i läxan igår. Bara att köra hem, jag hade tänkt innan på morgonen att jag skulle fråga om just detta , men tanken försvann lika fort som den kom :) Hur som helst var v ju ute i god tid. Så vi tröstade oss med att han som vanligt skulle komma till visslans ljud.

Åkte hem och kastade mig i duschen, då det är ett mycket bra sätt att komma igång på. Hann precis börja när jag hörde att telefonen ringde trasslade in mig i första bästa handduk, och snubblade så fort jag kunde till telefonen. Min sambo jobbar ju på natten och sover vid den tiden, och vaknar han finns det risk för att han stiger upp och sätter igång med massa saker istället för att sova de timmar han behöver.

Hur som kom jag fram utan missöden till luren. Svarade då , och det var sonen som ringde från skolan. Hade ju totalt glömt att det var gympa dag idag. Detta var också något som pockade långt där bak i huvudet i morse. Att det kanske var nåt mer idag som jag glömt. Men jag slog bort den tanken med att gympan var ju igår onsdag....Har ju varit på torsdagar hela året så undrar mycket var den "ljusa" iden kom ifrån :)

Men men, duschade klart. Slängde på mig min orange/ svarta "må bra" klänning. Och sket i att jag inte är 20 , och kanske inte ska springa runt i en sån kort och ungdomlig klänning. Utan njöt av att jag faktiskt kan klä mig i vad jag vill numera, sminka mig också om jag känner för det. Utan att nån svartsjuk person blir vansinnigt arg och förhör mig ingående varje gång jag varit utanför dörren. Och så tog jag och Alice en promenix till skolan med gympa påsen.

Lite kallt i luften, men oj så fint det är med alla blommor i trädgårdarna, syrener och annat som blommar. Måste bara stanna och lukta minst en gång när jag går förbi syrener :)

Var också och tittade på ett av husen som är till salu här.

Såg mysigt ut. Men är i stort behov av målning :/

Detta var lite av min morgon.

Sen vandrar tankarna iväg då, på allt det som varit "på tapeten" de sista veckorna/månaderna..

Upphör aldrig att förvånas över hur en del människor är funtade.

Vad är det som driver de som bara gör saker för att skada andra ??

Sen kan jag inte påstå att jag förstår min mamma heller. Tror nog att jag har en av de konstigaste mammor i detta landet iallafall, men hur hon än är , så är det just henne jag fick som mamma.

Och hon sårar mig på många sätt , nästan varje gång jag pratar / eller träffar henne. Men när jag försökt "analysera" dessa saker, har jag kommit fram till att hon saknar förmågan att se hur det hon säger och gör påverkar andra människor.

Hon ser bara sin egen smärta i allt, verkar inte alls kunna ta in att andra också lever och lider. Jag vet att det hon varit med om är fruktansvärt. Det hon berättar för mig ger mig en förståelse för hur hon blivit som hon blev. Men jag har även sett /och pratat med andra som varit med om ännu värre saker. Värre än det jag och min olycks syskon, eller min mamma nu då nånsin varit i närheten av ! Minns en baby flicka som kom till fosterhemmet " som gud måste ha glömt" Hon var född med gomspalt, var en av 2 i ett tvilling par. Hennes bror var tydligen perfekt i föräldrarnas ögon men denna lilla flicka var inte det med sin gomspalt. Så pappan försökte slå ihjäl henne . Genom att hålla henne i det ena lilla benet och dunka henne mot murstocken.

Detta hjälpte ju knappast gomspalten, utan resulterade bara i att denna stackars lilla fick genomgå massa operationer under sitt första år. För att reparera de nya skador pappan tillfogat.

Usch blir alldeles gråtfärdig vid minnet av denna lilla goa bebis :(

Till råga på allt placerades hon då i vårt hem som jourbarn..

Harriet som häxan heter hade ingen ömhet för detta lilla oskyldiga barn heller, frågan är om hon har förmågan till empati alls ??

Hon var så äcklad av babyn att hon inte ens klarade att mata henne. Med gomspalt är det ju öppet mellan munnen och näsan. Så det kommer ju tyvärr mat ur näsan med även om vi hade en konstgjord gom av plast som skulle sättas in vid matningen.

Detta ville inte Harriet göra , så vi fosterbarn fick ta hand om den lilla, som vi ofta fick med alla de mindre som hade behov av omvårdnad eller tröst. var ju tur att en del av oss hade den naturliga empatin i behåll. För när man är så liten behöver man ju så otroligt mycket. Hade de bara haft Häxan, hade de ju inte haft någonting !

Tack och lov fick denna lilla tjej komma till några släktingar ganska snart. Hoppas att hon fick det bra där. Och att hon fick växa upp som en trygg och älskad liten sessa.

Ja hon är ju vuxen nu, har säkert barn  mm.

Hoppas med hela mitt hjärta att det blev så bra det kunde.

Titta där ännu ett minne från min numera nästan vidöppna källa av sådana...

Blir nog bra för mig när det med tiden sjunker undan lite minnen igen. För som jag skrev igår, nu är det alltför nära "härdsmälta" 

När nutid och dåtid blandas känslomässigt i en redan sargad själ, blir det lätt för mycket tidvis.

men men med tiden sjunker de vassaste stenarna ner till botten igen. För att "bara" dyka upp nästa gång man mår riktigt dåligt.

Detta är nog helt enkelt så jag får vänja mig vid att leva.

Utan känslorna skulle inte jag vara just jag. Och hur det än är så vill jag inte gå runt i livet som en kall och egoistisk "fisk"

Jag kommer igenom detta med. Har hittat ett sätt att tänka på som funkar just nu ändå. Jag är ju van att ta det jag får, den biten är ganska enkel, fast uttjatad då, sen försöker jag tänka på det jag ändå fick med alla mina 3 söner. All den värme och kärlek de gav mig, den mening mitt liv fick genom dem. Och så får jag vänta och se om livet väljer att ge mig åter en bit av deras tillvaro (mina 2 äldsta söners) Men det är svårt.

Jag skulle om jag kunde fånga in dem och ha dem nära, som en fågelmamma som har sina barn under sina vingar. Och skydda dem mot allt ont som en lejoninna. Som jag kunde när de var små. Vilken trygghet jag kände varje kväll. När jag gick runt och klappade om dem allihop efter de hade somnat <3 då visste jag att nu var de där trygga i sina sängar ändå tills imorgon. Då kunde jag slappna av för den dagen..

Men nu med även minstingen i skolan, och de 2 äldsta som är hos sin pappa , och som jag inte har minsta inblick i hur de har det för det mesta. Då kan jag inte låta bli att känna oro.

Särskilt då de båda blivit så stora nu, att de börjat prova på "utelivet" Min äldste son råkade ut för idioter vid ett flertal tillfällen :( När man hör att någon slår ens barn, kvittar det om detta barn blivit vuxen, han blir 20 nu. Men som sagt det kvittar, för när man hör det. Då vrids det om en kniv i hjärtat, och det känns som om det är min lilla baby de slår.

Får nog banne mig avsluta detta med att återigen, ställa frågan ; Hur faan funkar de människor som ger sig på andra, med inget annat syfte än att skada ??

Jag är ett UFO måste vara det, har aldrig riktigt förstått mig på denna värld, eller flertalet av dem som bebor den, och grymheten. Kylan hos så många, är det jag har svårast att ta in....

Men men, man måste försöka acceptera det man inte kan på verka sägs det. Jag har i alla fall viljan att försöka påverka i det lilla. Vill om jag kan och räcker till försöka hjälpa de jag kan för att ändra oddsen lite. Mot en varmare tillvaro.

Jag vet hur det är att leva i mörker och kyla, utan hopp om något annat inom överskådlig tid.

Så kanske kan jag få en mening till med mitt liv genom att finnas där för andra. Kanske kan jag hjälpa någon att se en gnutta ljus i mörkret ? Då har jag ännu en anledning att fortsätta detta misstag som blev jag.

Kram på er därute i cybern, nu ska jag gå och ventilera mina tankar med min kära sambo. Som inte allas sov så länge han borde. har redan haft en halvtimmes snack här innan avslut <3

På återseende <3

Äntligen besked !

Svaret blev......................

Positivt :)

Tack för erkännandet att det inte var okej att göra vad de gjorde mot oss som barn <3

Nu ska jag fundera ut vad man kan göra för att använda dem på bästa sätt. Skulder förstås men också något som består , som är av värde för mig personligen. Ska köpa ett fint dockskåp till mina miniatyrer. Det är en av alla de saker jag aldrig fick som barn.

dagsformen är..............

Hej på er :)
Nu rackarns är det nära härdsmälta.
Från typ 10 till 175 % action, det har varit lite mycket nu :/

Men i helgen och igår så hjälpte vi min fosterbror att flytta in i nya lägenheten. Känns bra att veta att han är där och har läget under någorlunda kontroll ! Får hoppas att han hittar sakerna bara, annars får han väl ringa och se om jag minns var jag ställt dem :)

Men som sagt har varit mycket på en gång. Allt kring vanvårdsutredningen / sedemera ersättningsnämnden. Vilket får alla känslor och tankar från barndomen att komma upp till ytan.
Sen besöket från min inte alltför ömma mor....
Och oron för att min älskade fosterbror ska ha det så bra som möjligt. Kort sagt mycket splittrat nu.

Igår när jag kom hem från brodern, så hade min mamma ringt.
Ringde upp fast jag kände att jag nog inte orkade egentligen. Skulle ha lyssnat på min magkänsla där, blev inte så lyckat.
Början var väldigt bra ,hon lät positiv :O
Men sen så halkade hon in på den gamla vanliga vägen. Och med lite öl så blev det inte alls så trevlig stämning. Sade flera gånger att jag inte orkade prata om de ämnen hon ville prata om. Men hon gav sig inte, och till sist orkade inte heller jag vara tyst. När jag inte själv är i balans , orkar jag inte behandla henne som ett barn. Då säger jag mina sanningar till henne med.
Fan man blir så djävla trött efter alla år med samma tjat :(
Och hon är så inne i sin egen smärta att ingen annan har rätt att känna något. För ingen har lidit så mycket som henne.
Nu vet jag att hon verkligen haft ett helvete när hon växte upp. Och att hon fått gå igenom alltför många dödsfall etc.
Men jag har även träffat på de som haft det ännu värre.
Försökte säga att man inte kan mäta och bedöma varandras smärta. För det är ju så att alla orkar olika mycket. För dem som inte råkat ut för mycket i livet , kan en första sak som händer smärta lika mycket , som det smärtar någon som haft ett liv fullt med motgång.

Men det går inte att prata på riktigt med henne. Hon har alla sina åsikter klara, och tar bara in sina känslor. Sen säger hon att det är jag som är så.....

Tack och lov är jag inte där , ännu i allafall. Kan faktiskt ännu bortse från mina egna bekymmer och känslor. För att hjälpa andra som har det tufft. Tack och lov har jag ännu empati. Hoppas det så förblir <3

Idag ska jag hålla mig hemma och plocka lite , så man "kommer ikapp" Och viiila :) Samt med spänning springa och kolla posten sen när den kommer. Vi väntar med spänning på beskedet från ersättnings nämnden :D

Sköt om er därute i cybern !

Kramizzar <3

Varit iväg....allmänt kaos och ja........

Igår körde jag min mamma till bussen...
Grät när hon åkte som vanligt. Att det fortfarande efter snart 42 år på denna jord, finns en liten flicka inom mig som lider vid varje avsked ? !
Att jag känner sån smärta , när vi faktiskt aldrig fått det där bandet man får när man bor ihop.
Jag vistades ju bara ytterst korta och sporadiska stunder med min mamma. Och detta endast under de första åren i mitt liv. Under resten av uppväxten / och i vuxen ålder har det varit mycket sparsamt med besöken.
Även denna gång var det en berg & dalbana av känslor.
Nu var jag själv i stor obalans, och min mamma ännu värre än vanligt. Då hennes stora kärlek försvann förra hösten blev hon alldeles ifrån sig. Och först nyligen har hon börjat få upp huvudet över vatten ytan.

Ni kan tro att vi fick problem större än vanligt att hitta balans i förhållandet nu. Jag är ju just nu inte tillräckligt stark för att ge henne den uppmärksamhet hon vill ha. fast å andra sidan, jag tillbringade hela nätterna och det mesta av dagen med henne. Vad mer jag kunnat gjort vet jag egentligen inte. Men det var bitterljuvt hela detta besök. Vill ju så gärna ha kvar den enda kontakt jag har med henne. Men det kostar så mycket psykiskt var gång att man är slut totalt fullständigt slutkörd..

Förutom hennes humörsvängningar, så är vi ju som två fåglar på en varsin grenbit. Som förgäves försöker ta oss till samma gren. Vilket inte går då grenen är kapad och inympad på så många andra ställen.

Men hur det än är så älskar jag min mamma, även om jag inte känner henne. Och trots att jag vet hennes brister ( hon har lärt sig en del av mina med då )
Jag ställer mig åter frågan, hur mina 2 äldsta barn kunde vända mig ryggen, bara för att de fått höra saker ? För det första borde de känt mig väl. Efter alla år jag varit den som stod dem närmast och tog det mesta ansvaret för dem. Och för det andra borde väl ändå deras band till mig ha blivit starkare än mitt och min mammas ?

För att återgå till måndagens ämne, nej inget svar ännu från nämnden. Hoppas det kommer svar ändå under nästa vecka !

Och för övrigt så borde jag väl lägga mig nu, vi hjälper min bror att flytta grejerna som packats till nya lägenheten. Och dit ska vi imorgon igen...

Ta hand om er och era nära
Kramizzar till er därute i cybern <3