Detta är mitt sargade inre, hur många gånger kan ett hjärta brista ?
Jag vet inte längre vem jag är, vem jag borde vara / varit. Vet bara att allt jag nånsin varit har varit fel.
Hur ska man hitta styrkan att våga fortsätta leva, att våga fortsätta lägga sitt redan brustna hjärta i händerna på fler människor ? Och är det rätt ens att fortsätta om man som jag tydligen bara förstör andra människors liv ? Nu har vi ett nytt år. Detta år ska då äntligen ersättningen till oss vanvårdade betalas ut, vågar man hoppas ?? Kommer det att lindra såren i själen ? kanske, om det ändå blir som en bekräftelse att det som hände alla oss var fel, att det i själva verket är oaccetabelt att behandla barn så, ja då kanske en bit av hjärta kan läkas litet :)
Annars är jag i en slags omöjlig limbo nu, där jag inte vet vad och hur jag ska göra. har på något sätt blivit apatisk. Då jag vet hur lite det jag gör och har gjort betytt, och att det istället tydligen bara varit fel. Frågan som hela tiden återkommer ; ska man orka fortsätta ?
Förr hade jag en slags överlevnads längtan och en slags styrka som gjorde att jag aldrig gav upp, hur hemskt det än var, nu har jag bara ett tomrum. Undrar och hoppas nog egentligen att åtminstone en del av det kommer till baka.......
på återseende cybervänner take care <3
Translate
onsdag 26 december 2012
ännu en jul är snart över
Hej igen på er :)
Då har man genomgått ännu en jul då...
Sonen nöjd , kissen & vovven med ( tror jag ) Själv fick jag faktiskt en jättefin teckning med många roliga och överraskande detaljer av sonen. Och 2 böcker av sambon, Torka aldrig tårar utan handskar, och Elizabeth Georges nya . Kanon måste jag säga :D Har ju sett Gardells torka aldrig tårar på tv men vill ju gärna ha dem i hyllan med, troligen köper jag del 2 & 3 med sen...
Lite impad får jag säga att jag blev, att sambon hade koll på vilka böcker jag skulle gilla ,han läser ju inte så många själv :) Och apropå nåt helt annat så fick alla som önskade sig en vit snöjul detta med ( med råge ) Hoppas att så många barn som möjligt fick en vit jul med, den andra sorten då, att de slapp sitta rädda i nåt hörn och vänta på att helvetet skulle braka lös istället för att vänta på att tomten skulle komma.....
Det var lite om detta... nu ska jag försöka vakna till lite har sovit som om jag låg i ide, och ändå lika trött :)
Sköt om er där ute i vinterkylan så ses vi snart igen <3
söndag 23 december 2012
Jul igen .............
Snart jul då.....
Numera är det mer ett svårmod över denna annars så varma helg. För en jul utan att få se barnens glädje är en ytterst tom och glädjelös sådan. Förr brukade jag anstränga mig till max för att skapa julstämning, för deras skull. Varje morgon på 1 advent var det färdig pyntat ( förutom granen då som vi klädde nån dag innan jul )
Var så trött så jag nästan yrade :) men det var värt glädjen som barnen visade när de dök upp på adventsmorgonen :) Slog som så många andra knut på mig för att ge dem sånt de gillade även om ekonomin var knapp, så kunde man i de flesta fall ge dem en lyckad jul.
men efter de valde bort mig, eller vad det nu var som hände... så har alla barnen även minstingen, som bor hos mig, varit hos fadern varje jul. Och meningen med julen känns inte heller den så självklar längre, precis som allt annat jag gjorde ( även om mycket blev fel ) så gjorde jag så gott jag kunde efter mina förutsättningar för att mina barn skulle ha det så bra det gick. Nu kan man ju inte påverka annat som händer runt omkring, och blir omvärlden i kaos när man själv känner sig så blir det inte alltid som man vill.......
Kanske är det detta jag blir straffad för ? jag svek dem faktiskt aldrig jag fanns alltid där. men orkade inte alltid med som jag önskat pga min värk och sedan , när panikångesten slog till i sin fulla kraft så var det en utmaning att klara dag för dag...
Jag saknar mina 2 äldsta barn så det gör ont, men har efter alla dessa år blivit om än möjligt ännu mindre självsäker, kan man bli mer underkänd som människa än jag blivit ?
Ingen har vägt mig på sin våg utan att befinna mig för lätt eller ovärdig för att få vara kvar i deras liv.
Mina föräldrar övervägde nog knappt ens, tror inte de provade att väga min vikt i deras liv ens, mer värdelös än så är ju svårt att bli. Herregud jag kunde knappt lämna mina barn för en kort period till affären ens :) jag hede vid separationen inte varit "barnledig" en gång sedan jag fick min första son då femton år tidigare, jag hade alltid med dem när jag gjorde saker, förutaom de ggr jag åkte på drivein bingo då förståss, men då var de i regel med si far och de 3 timmarna var få.
Det var verkligen en pärs att klara när yngsta sonen skulle åka till sin pappa och vara där första gången efter separationen ! Visserligen förvärrades läget betydligt av att pappan även hotade med att han inte skulle komma tillbaka, när jag undrade när det var dags...
Hur som ja , jag känner mig mycket värdelös då jag så lätt kunde bli utraderad ur mina söners liv, det visar för mig att det jag gjorde som jag trodde var betydelsefullt, bla. till jul då inte betydde nåt. Jag har blivit en ännu mer osäker människa genom allt detta och värst av allt ser jag tyvärr inte nån mening i livets olika saker längre, om det jag gjort allt varit fel, hur gör man då egentligen när man gör rätt ? Och vilken mening livet har när jag inte får leva det bredvid alla mina barn , det kan jag inte hitta nåt svar på, tro mig har försökt både fram och tillbaka, jag har ju minstingen, och det är värt mycket, men tanken finns ju hela tiden där att om man är så dålig, då skulle kanske han med ha det bättre utan mig ? har tyvärr umgåtts med tanken på att låta "den feta ladyn sjunga" kan inte komma på nån bar sång eller scen, och vill väl egentligen inte att showen ska vara över heller, men på detta sättet gör det allt för ont att leva ! Och om jag inte tillför någon något, och alla har det bättre utan mig, då kanske det skulle vara det första jag gjort som blev rätt ? Mycket ironiskt egenligen ....
men oj så detta julinlägg blev då :P
men men, här skriver jag mina tankar och känslor, 100% äkta inget ploj eller fake här inte :)
Hoppas att alla i cybern får det så bra som möjligt under julen !
Kramar på er så hörs vi nog igen :)
Numera är det mer ett svårmod över denna annars så varma helg. För en jul utan att få se barnens glädje är en ytterst tom och glädjelös sådan. Förr brukade jag anstränga mig till max för att skapa julstämning, för deras skull. Varje morgon på 1 advent var det färdig pyntat ( förutom granen då som vi klädde nån dag innan jul )
Var så trött så jag nästan yrade :) men det var värt glädjen som barnen visade när de dök upp på adventsmorgonen :) Slog som så många andra knut på mig för att ge dem sånt de gillade även om ekonomin var knapp, så kunde man i de flesta fall ge dem en lyckad jul.
men efter de valde bort mig, eller vad det nu var som hände... så har alla barnen även minstingen, som bor hos mig, varit hos fadern varje jul. Och meningen med julen känns inte heller den så självklar längre, precis som allt annat jag gjorde ( även om mycket blev fel ) så gjorde jag så gott jag kunde efter mina förutsättningar för att mina barn skulle ha det så bra det gick. Nu kan man ju inte påverka annat som händer runt omkring, och blir omvärlden i kaos när man själv känner sig så blir det inte alltid som man vill.......
Kanske är det detta jag blir straffad för ? jag svek dem faktiskt aldrig jag fanns alltid där. men orkade inte alltid med som jag önskat pga min värk och sedan , när panikångesten slog till i sin fulla kraft så var det en utmaning att klara dag för dag...
Jag saknar mina 2 äldsta barn så det gör ont, men har efter alla dessa år blivit om än möjligt ännu mindre självsäker, kan man bli mer underkänd som människa än jag blivit ?
Ingen har vägt mig på sin våg utan att befinna mig för lätt eller ovärdig för att få vara kvar i deras liv.
Mina föräldrar övervägde nog knappt ens, tror inte de provade att väga min vikt i deras liv ens, mer värdelös än så är ju svårt att bli. Herregud jag kunde knappt lämna mina barn för en kort period till affären ens :) jag hede vid separationen inte varit "barnledig" en gång sedan jag fick min första son då femton år tidigare, jag hade alltid med dem när jag gjorde saker, förutaom de ggr jag åkte på drivein bingo då förståss, men då var de i regel med si far och de 3 timmarna var få.
Det var verkligen en pärs att klara när yngsta sonen skulle åka till sin pappa och vara där första gången efter separationen ! Visserligen förvärrades läget betydligt av att pappan även hotade med att han inte skulle komma tillbaka, när jag undrade när det var dags...
Hur som ja , jag känner mig mycket värdelös då jag så lätt kunde bli utraderad ur mina söners liv, det visar för mig att det jag gjorde som jag trodde var betydelsefullt, bla. till jul då inte betydde nåt. Jag har blivit en ännu mer osäker människa genom allt detta och värst av allt ser jag tyvärr inte nån mening i livets olika saker längre, om det jag gjort allt varit fel, hur gör man då egentligen när man gör rätt ? Och vilken mening livet har när jag inte får leva det bredvid alla mina barn , det kan jag inte hitta nåt svar på, tro mig har försökt både fram och tillbaka, jag har ju minstingen, och det är värt mycket, men tanken finns ju hela tiden där att om man är så dålig, då skulle kanske han med ha det bättre utan mig ? har tyvärr umgåtts med tanken på att låta "den feta ladyn sjunga" kan inte komma på nån bar sång eller scen, och vill väl egentligen inte att showen ska vara över heller, men på detta sättet gör det allt för ont att leva ! Och om jag inte tillför någon något, och alla har det bättre utan mig, då kanske det skulle vara det första jag gjort som blev rätt ? Mycket ironiskt egenligen ....
men oj så detta julinlägg blev då :P
men men, här skriver jag mina tankar och känslor, 100% äkta inget ploj eller fake här inte :)
Hoppas att alla i cybern får det så bra som möjligt under julen !
Kramar på er så hörs vi nog igen :)
lördag 15 december 2012
Massakern i Connecticut
Man blir lika förfärad varje gång man hör att något så hemskt kan hända !
Och meningslösheten...nu verkar det på det lilla jag läst som det var nån sorts familjedrama i botten. En familjemedlem var ju död hemma, och mamman jobbade i det klassrum som de flesta skotten sköts...Men för fan vad hade alla dessa oskyldiga barn med detta att göra ??
Barack Obama höll ett fint tal som jag helt o fullt instämmer i .
Citat ; De flesta som dog idag var små barn, fantastiska små barn i åldern fem till tio år. De hade hela sina liv framför sig , sade han / slutcitat
Jag upphör aldrig att förvånas att någon kan må så dåligt och att det kan gå så här långt utan att någon förstår det och agerar? För oftast har det visat sig vara personer som av olika anledningar mått dåligt som gjort detta, tyvärr har motiven ofta varit en slags hämnd mot sånt de varit utsatta för.
varför är vi människor så onda mot varandra ?
Var rädda om er och varandra idag, sträck gärna ut en hjälpande hand, eller sänd ett varmt ord eller leende till någon eller fler du ser idag, vem vet du får troligen mer tillbaka :)
Kramizzar på er i cybern :)
Och meningslösheten...nu verkar det på det lilla jag läst som det var nån sorts familjedrama i botten. En familjemedlem var ju död hemma, och mamman jobbade i det klassrum som de flesta skotten sköts...Men för fan vad hade alla dessa oskyldiga barn med detta att göra ??
Barack Obama höll ett fint tal som jag helt o fullt instämmer i .
Citat ; De flesta som dog idag var små barn, fantastiska små barn i åldern fem till tio år. De hade hela sina liv framför sig , sade han / slutcitat
Jag upphör aldrig att förvånas att någon kan må så dåligt och att det kan gå så här långt utan att någon förstår det och agerar? För oftast har det visat sig vara personer som av olika anledningar mått dåligt som gjort detta, tyvärr har motiven ofta varit en slags hämnd mot sånt de varit utsatta för.
varför är vi människor så onda mot varandra ?
Var rädda om er och varandra idag, sträck gärna ut en hjälpande hand, eller sänd ett varmt ord eller leende till någon eller fler du ser idag, vem vet du får troligen mer tillbaka :)
Kramizzar på er i cybern :)
låg
Hej i natten :)
Den här dagen är faktiskt mycket skön att ha avklarad ! Vissa dagar kunde bara kvitta....
Idag är jag som nog framgår lite lagom "pissed off" tänker en del på den så fint kallade vanvårdsutredningen, och skadeståndet som först försvann. Och sen återkom som en servett till kaffet eller ett gratis glas vatten till pizzan. Bara summan är som sagts förut en käftsmäll även om det fått vara ett skattefritt skadestånd, som kunde ha fått vara fritt från utmätning. Så som utlovades ifrån början......
Antar nu att jag inte kan köpa det där dockskåpet som jag velat ha sedan jag var liten, än värre är att jag inte kan gå till tandläkaren heller. min idiotiska fostermor stoppade en träslev i munnen på mig när jag som yngre hade epileptiska anfall, ni kan ju gissa vad det gjorde med mina tänder......
Sen fick jag inte gå till tandläkaren för min exman heller då jag inte fick ta pengar från "hushållskassan" han fick ju pengar av sina föräldrar till sådant och annat han krävde med för den delen.
men men, jag blir inte förvånad om jag blir helt utan heller. Har lärt mig att inte lita på några löften förrän de är infriade.
Att en del av dessa makthavare kan sova gott på natten förstår jag dock inte !
Samvete är tydligen något som inte alla av oss tyngs med ?
Mitt samvete har gnagt däremot extremt mycket faktiskt de senaste 6 åren.....Å vad jag önskar att jag kunde varit den starka perfekta mamman, som orkade trots krig i hemmet och i närheten...
Att jag varit lika stark och framför allt lika beräknande som exet vid separationen, hade ju inte heller skadat, trodde inte att barnen var någons ägodelar, tog för givet att de skulle vara hos båda. Men å andra sidan var det ju dt enda löfteet han hållit till mig, gick jag ifrån honom skulle han se till att jag inte fick träffa barnen, tur för mig att vår yngste var liten annars hade han nog sett till att jag inte fått ha honom hos mig heller. Han sitter ju i Socialnämnden gubevars, hotade med det många ggr ha hade ju folk som kunde hjälpa honom att tala för sig, vem skulle tro mig ??
Det fina i kråksången är att han inte hade några som helst problem med att jag ensam fick ha hand om dem så länge vi var sambo först /sen gifta. Om jag varit så hemsk som han lurat i de äldsta så skulle han väl ha skyddat dem mot mig ?? han vakade inte en natt med dem när de var sjuka, hade ingen aning om hur de mådde eller hur det var iskolan. För att vara helt ärlig tror jag inte att han brydde sig ett smack.
Inte heller var det för deras skull han skulle ha dem hos sig efter separationen, det var för att straffa mig och för sin egen skull framför allt.
Med vilken rätt frånhåller man barnen den ena föräldern ? jag hade med lätthet kunnat göra detsamma om inte värre med yngste sonen, men jag vet av egen erfarenhet hur mycket man behöver ha personer i sin närhet, jag hade ingen, har det väl inte nu heller. De enda jag haft på riktigt har varit mina barn. Och trots att jag förlorat många för mig värdefulla år med de 2 äldsta nu. Så är jag tacksam för de år jag fick lyckan att låna dem. De gav mig min första riktiga familj. Och all glädje jag fick genom dem, den obeskrivliga kärlek jag fick och kände. De gav mig helt enkelt en mening med mitt förut så meningslösa liv..............
Men jag har ju fortfarande min yngsta son, och en katt & en hund som tycker om mig fast jag inte är perfekt <3 Sen har jag en sambo som jag älskar, som jag hoppas kan älska mig som jag är, men livet och erfarenheterna har lärt mig att de flesta med tiden väger mig på sin lilla våg och befinner mig för lätt för att vara värd en plats i sitt liv.
Vilket värde har man egentligen om först ens föräldrar väljer bort en, sen enrad andra människor, och har man något värde alls när ens barn väljer att från en dag till en annan låtstas att man inte finns, om de velat hade de nog kunnat smyga sig till ett meddelande ?
Kort sagt känner jag mig sedan barnsben egentligen underkänd som människa.
Som jag sagt förut så är det mycket synd att Martina Haag redan skrivit boken underbar och älskad av alla, hade passat bra som titel på boken jag börjat skriva några gånger nu, men som är så tung att man kanske aldrig blir klar med den. .
Känns enahanda detta hörrni, man får kommentera här :) fast jag uppskattar förståss om det inte är påhopp eller liknande, men kanske frågor eller om någon vill dela sin historia ? Jag vet att jag inte är ensam om min bakgrund som bortvald, och att det tyvärr finns många som haft det än värre än jag hade det. Välkommen med dina tankar här, vi kan alltid vara varandras stöd :)
Sköt om er där ute i kylan kramizzar & på återseende
Den här dagen är faktiskt mycket skön att ha avklarad ! Vissa dagar kunde bara kvitta....
Idag är jag som nog framgår lite lagom "pissed off" tänker en del på den så fint kallade vanvårdsutredningen, och skadeståndet som först försvann. Och sen återkom som en servett till kaffet eller ett gratis glas vatten till pizzan. Bara summan är som sagts förut en käftsmäll även om det fått vara ett skattefritt skadestånd, som kunde ha fått vara fritt från utmätning. Så som utlovades ifrån början......
Antar nu att jag inte kan köpa det där dockskåpet som jag velat ha sedan jag var liten, än värre är att jag inte kan gå till tandläkaren heller. min idiotiska fostermor stoppade en träslev i munnen på mig när jag som yngre hade epileptiska anfall, ni kan ju gissa vad det gjorde med mina tänder......
Sen fick jag inte gå till tandläkaren för min exman heller då jag inte fick ta pengar från "hushållskassan" han fick ju pengar av sina föräldrar till sådant och annat han krävde med för den delen.
men men, jag blir inte förvånad om jag blir helt utan heller. Har lärt mig att inte lita på några löften förrän de är infriade.
Att en del av dessa makthavare kan sova gott på natten förstår jag dock inte !
Samvete är tydligen något som inte alla av oss tyngs med ?
Mitt samvete har gnagt däremot extremt mycket faktiskt de senaste 6 åren.....Å vad jag önskar att jag kunde varit den starka perfekta mamman, som orkade trots krig i hemmet och i närheten...
Att jag varit lika stark och framför allt lika beräknande som exet vid separationen, hade ju inte heller skadat, trodde inte att barnen var någons ägodelar, tog för givet att de skulle vara hos båda. Men å andra sidan var det ju dt enda löfteet han hållit till mig, gick jag ifrån honom skulle han se till att jag inte fick träffa barnen, tur för mig att vår yngste var liten annars hade han nog sett till att jag inte fått ha honom hos mig heller. Han sitter ju i Socialnämnden gubevars, hotade med det många ggr ha hade ju folk som kunde hjälpa honom att tala för sig, vem skulle tro mig ??
Det fina i kråksången är att han inte hade några som helst problem med att jag ensam fick ha hand om dem så länge vi var sambo först /sen gifta. Om jag varit så hemsk som han lurat i de äldsta så skulle han väl ha skyddat dem mot mig ?? han vakade inte en natt med dem när de var sjuka, hade ingen aning om hur de mådde eller hur det var iskolan. För att vara helt ärlig tror jag inte att han brydde sig ett smack.
Inte heller var det för deras skull han skulle ha dem hos sig efter separationen, det var för att straffa mig och för sin egen skull framför allt.
Med vilken rätt frånhåller man barnen den ena föräldern ? jag hade med lätthet kunnat göra detsamma om inte värre med yngste sonen, men jag vet av egen erfarenhet hur mycket man behöver ha personer i sin närhet, jag hade ingen, har det väl inte nu heller. De enda jag haft på riktigt har varit mina barn. Och trots att jag förlorat många för mig värdefulla år med de 2 äldsta nu. Så är jag tacksam för de år jag fick lyckan att låna dem. De gav mig min första riktiga familj. Och all glädje jag fick genom dem, den obeskrivliga kärlek jag fick och kände. De gav mig helt enkelt en mening med mitt förut så meningslösa liv..............
Men jag har ju fortfarande min yngsta son, och en katt & en hund som tycker om mig fast jag inte är perfekt <3 Sen har jag en sambo som jag älskar, som jag hoppas kan älska mig som jag är, men livet och erfarenheterna har lärt mig att de flesta med tiden väger mig på sin lilla våg och befinner mig för lätt för att vara värd en plats i sitt liv.
Vilket värde har man egentligen om först ens föräldrar väljer bort en, sen enrad andra människor, och har man något värde alls när ens barn väljer att från en dag till en annan låtstas att man inte finns, om de velat hade de nog kunnat smyga sig till ett meddelande ?
Kort sagt känner jag mig sedan barnsben egentligen underkänd som människa.
Som jag sagt förut så är det mycket synd att Martina Haag redan skrivit boken underbar och älskad av alla, hade passat bra som titel på boken jag börjat skriva några gånger nu, men som är så tung att man kanske aldrig blir klar med den. .
Känns enahanda detta hörrni, man får kommentera här :) fast jag uppskattar förståss om det inte är påhopp eller liknande, men kanske frågor eller om någon vill dela sin historia ? Jag vet att jag inte är ensam om min bakgrund som bortvald, och att det tyvärr finns många som haft det än värre än jag hade det. Välkommen med dina tankar här, vi kan alltid vara varandras stöd :)
Sköt om er där ute i kylan kramizzar & på återseende
onsdag 12 december 2012
avskaffa gärna vinter kylan
Ja alltså för jäkla kallt !
Vill ha sommar bara sommar, lederna skriker, tur att det har gått några månader redan så man kan se ett slut på eländet :) Tror jag ska dra nåt gammalt över mig och sova bort nån timme ses :)
tisdag 11 december 2012
kort om torka aldrig tårar etc
Måste bara skriva något om serien Torka aldrig tårar utan handskar.....
Inte rykande het längre jag vet , men oj vad den berörde mig! Såg faktiskt delar av avsnitten fler gånger. Ni som inte sett dem: gör det eller läs boken !
Annars så här i "snart jultider" ta det lugnt, Julen blir i regel bra ! Och det finns ett liv efter Julen med ;)
See Ya all kramizz
Inte rykande het längre jag vet , men oj vad den berörde mig! Såg faktiskt delar av avsnitten fler gånger. Ni som inte sett dem: gör det eller läs boken !
Annars så här i "snart jultider" ta det lugnt, Julen blir i regel bra ! Och det finns ett liv efter Julen med ;)
See Ya all kramizz
Alla vi som inte var och tydligen fortfarande inte är värda något
Hej i kylan !
Längesen sist, men har inte haft mood för bloggen på ett tag, nu känns det angeläget att skriva av sig lite. Har ju som jag nämnt tidigare deltagit i vanvårdsutredningen.
Varit med från start i princip. Det har varit många turer hit och dit. men en röd tråd har ( i mitt tycke) följt med hela tiden :
Vi som har varit och är placerade i barnhem fosterhem etc. Är en mindre värd grupp av människor , varför skulle det annars ha varit A: så svårt att få tillstånd en ursäkt ?
B : att ta på sig ansvaret och säga att detta var fel, nu vet jag att det varit en ceremoni, men den kändes inte som en uppriktig ursäkt, den med mest empati och som det verkade störst hjärta var Mark Lewengood, han tog sig tid att prata med och lyssna på de som var där. Annars var det mest värdelöst frånskyllande av ansvar..
C: 3 dje och egentligen det största frågetecknet för mig, Varför i hela friden är vi svenska barn
i utsatta situationer mindre värda än andra länders barn ? I andra länder har det gått mycket fortare att få detta utrett, det har betts om uppriktiga ursäkter, och getts skadestånd som är värt namnet.
Betänk gärna hur många av oss som på grund av för hårt arbete och fysisk och psykisk misshandel som gjort både kropp och själ så trasig att många av oss, inte kunnat stanna kvar i arbetslivet utan blivit sjukskrivna ( en del hann inte ens så långt som till fast arbete) Betänk då åter: Hur mycket är ett livs förlorad arbetsinkomst värd ?????
Även om vi inte till kropp och själ varit förbrukade så har det ju också pga att man ex skulle arbeta istället varit illa med skolgången, överhuvud taget så skickades många av oss ut i samhället utan de mest basala verktyg att klara oss med.
( Man skulle nästan kunna säga att inte ens hjulet var uppfunnet )
När man växt upp i instutionsliknande förhållanden under ständigt "bombhot" Aldrig fått lära sig det som är normalt för andra barn, då är det mycket svårt att ensam i hela världen klara sig när man plötsligt kommer ut i världen som "vuxen"Utan den ständiga övervakningen, och plötsligt ska fatta egna beslut, när man numera vet att man är imbecill och fullständigt oförmögen till det mesta......
4: alla dessa svikna löften...något av det värsta man vet efter alla år i fosterhem barnhem etc. är löften som ställts men inte infrias.
här i vanvårds cirkusen har vi fått löften om både det ena och det andra, först skadestånd sen inget, för att vi skulle nöja oss med 250 ?? en tredjedel av den vanligaste summan i andra länder....
Och nu det senaste ( vilket fick mig att ilskna till) det ska tydligen inte kallas skadestånd längre, utan kompensation (tror jag det var) iallafall ska detta lilla ord göra så att pengarna kan tas på en gång om man har skulder, något som var lovat för längesen att det inte skulle göras!
Sammanfattningsvis detta inlägg.... Ta erat ansvar Kommuner och Landsting !
Visa ni makthavare som handhar detta att svenska barn är lika mycket värda som andra länders barn! Lägg ett ansvar på personer som handhar dessa ärenden så kanske det blir bättre för framtidens olycksbarn ? Tänk gärna på så löjliga ni kommer att se ut nästa gång ni står med pekpinnen, och talar om för andra länder hur humana ni är och ergo de inte är.....ett samhälle som inte skyddar sina svagaste är inte ett varmt och tryggt samhälle.
Betänk gärna att detta öde drabbar både hög som låg, man vet inget om morgondagen...
skulle nog inte vilja att ditt barn eller barnbarn, eller nån som du känner skulle behöva växa upp i ständig rädsla under hugg och slag ? Och komma ut i vuxen livet som en kuvad och trasig själ ?..............................
Och angående svikna löften...alla som deltog i utredningen fick löfte om 8 fria samtal hos valfri lukasstiftelse , ingen sade att det var tidsbegränsat .....
Hoppas nästa inlägg är lite mer positivt :) Och att det kommer lite snabbare än detta
Sköt om er ute i cybern kramizzar
Längesen sist, men har inte haft mood för bloggen på ett tag, nu känns det angeläget att skriva av sig lite. Har ju som jag nämnt tidigare deltagit i vanvårdsutredningen.
Varit med från start i princip. Det har varit många turer hit och dit. men en röd tråd har ( i mitt tycke) följt med hela tiden :
Vi som har varit och är placerade i barnhem fosterhem etc. Är en mindre värd grupp av människor , varför skulle det annars ha varit A: så svårt att få tillstånd en ursäkt ?
B : att ta på sig ansvaret och säga att detta var fel, nu vet jag att det varit en ceremoni, men den kändes inte som en uppriktig ursäkt, den med mest empati och som det verkade störst hjärta var Mark Lewengood, han tog sig tid att prata med och lyssna på de som var där. Annars var det mest värdelöst frånskyllande av ansvar..
C: 3 dje och egentligen det största frågetecknet för mig, Varför i hela friden är vi svenska barn
i utsatta situationer mindre värda än andra länders barn ? I andra länder har det gått mycket fortare att få detta utrett, det har betts om uppriktiga ursäkter, och getts skadestånd som är värt namnet.
Betänk gärna hur många av oss som på grund av för hårt arbete och fysisk och psykisk misshandel som gjort både kropp och själ så trasig att många av oss, inte kunnat stanna kvar i arbetslivet utan blivit sjukskrivna ( en del hann inte ens så långt som till fast arbete) Betänk då åter: Hur mycket är ett livs förlorad arbetsinkomst värd ?????
Även om vi inte till kropp och själ varit förbrukade så har det ju också pga att man ex skulle arbeta istället varit illa med skolgången, överhuvud taget så skickades många av oss ut i samhället utan de mest basala verktyg att klara oss med.
( Man skulle nästan kunna säga att inte ens hjulet var uppfunnet )
När man växt upp i instutionsliknande förhållanden under ständigt "bombhot" Aldrig fått lära sig det som är normalt för andra barn, då är det mycket svårt att ensam i hela världen klara sig när man plötsligt kommer ut i världen som "vuxen"Utan den ständiga övervakningen, och plötsligt ska fatta egna beslut, när man numera vet att man är imbecill och fullständigt oförmögen till det mesta......
4: alla dessa svikna löften...något av det värsta man vet efter alla år i fosterhem barnhem etc. är löften som ställts men inte infrias.
här i vanvårds cirkusen har vi fått löften om både det ena och det andra, först skadestånd sen inget, för att vi skulle nöja oss med 250 ?? en tredjedel av den vanligaste summan i andra länder....
Och nu det senaste ( vilket fick mig att ilskna till) det ska tydligen inte kallas skadestånd längre, utan kompensation (tror jag det var) iallafall ska detta lilla ord göra så att pengarna kan tas på en gång om man har skulder, något som var lovat för längesen att det inte skulle göras!
Sammanfattningsvis detta inlägg.... Ta erat ansvar Kommuner och Landsting !
Visa ni makthavare som handhar detta att svenska barn är lika mycket värda som andra länders barn! Lägg ett ansvar på personer som handhar dessa ärenden så kanske det blir bättre för framtidens olycksbarn ? Tänk gärna på så löjliga ni kommer att se ut nästa gång ni står med pekpinnen, och talar om för andra länder hur humana ni är och ergo de inte är.....ett samhälle som inte skyddar sina svagaste är inte ett varmt och tryggt samhälle.
Betänk gärna att detta öde drabbar både hög som låg, man vet inget om morgondagen...
skulle nog inte vilja att ditt barn eller barnbarn, eller nån som du känner skulle behöva växa upp i ständig rädsla under hugg och slag ? Och komma ut i vuxen livet som en kuvad och trasig själ ?..............................
Och angående svikna löften...alla som deltog i utredningen fick löfte om 8 fria samtal hos valfri lukasstiftelse , ingen sade att det var tidsbegränsat .....
Hoppas nästa inlägg är lite mer positivt :) Och att det kommer lite snabbare än detta
Sköt om er ute i cybern kramizzar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)