Hej igen :)
Har suttit och tänkt på detta med ljuspunkter i livet. Tänkte på de få personer som kan ge en människa så mycket genom att bara vara goda.
Har inte så många, men de jag mött har gett mig en viss styrka. Och tror jag även format mig till en viss del. Utan dem tror jag att jag varit så skadad , att jag inte kunnat känna något, eller gett till exempel mina barn, den ömhet och närhet de behövt. Säger inte att jag var felfri där. Många dåliga samveten, då man inte räckt till och gjort rätt. Man får ju tyvärr leva med sina misstag.
Men jag har ändå kunnat samspela och fått den kontakten, som de behöver redan från de är bebisar. har läst om dessa som inte ens kan tolka barnets första leende på rätt sätt. En mamma tyckte att babyn hånlog. Hur skadad är man då ?
Minns ju själv värmen när de första gången höll om mitt finger. Första ögonkontakten, då vi såg varandra i ögonen, och de kunde hålla kvar blicken. Den kärleken man kände från början, som bara förnyades och blev större och större tills man nästan sprack. Tänk när de första gången sträckte upp sin lilla hand och strök mig på kinden. Eller höll i mitt hår. Denna kontakt tror jag inte jag varit förmögen till utan de få åren jag hade hos min bra familj.
För att återgå till andra ljus punkter som barn och senare i livet från andra människor :
mitt första exempel på de som gett mitt liv ljus, är min andra fosterfamilj. mitt minne därifrån är att jag hörde till familjen. Jag visste inget annat då, blev en chock när de sagt att jag skulle flytta. förstod inte vad det innebar förrän de var borta. Och aldrig hämtade hem mig igen. Gick i andra terminen av förskolan då.
Men där hörde jag till. Där fick jag tröst och kärlek. Någon läste sagor och sjöng för mig på kvällen. När Trollmor har lagt sina 11 små trollbarn och bundit fast dem i svansen.... Den betyder fortfarande mycket för mig ♥ När jag var rädd på nätterna flyttade de in sängen så jag hade den bredvid deras.
Allt detta tog slut i nästa familj. Första gången jag var rädd på natten och sökte tröst , fick jag veta att det inte var något man fick där. Skäll och bortskuffande istället. Mörkret jag minns att mitt liv mest har inneburit , minns jag mer tydligt från och med att jag kom dit. Sen finns det några få ljusglimtar under de åren.
Men alltid i form av andra människor. Min ena fosterbror var en stor trygghet.
Men såna där tillfällen då man behövt uppmuntran, och kanske positiv feedback då det gått bra. Fanns aldrig från dessa foster föräldrar. För att ta ett exempel, så hade jag en gång vunnit en jogg på en mil cirka, Lite lustigt detta, för jag trodde att jag var vilse då jag inte såg någon annan :) När jag kom i mål visade det sig att det berodde på att jag var först :p
Men när jag kom hem , glad över denna vinst och skulle berätta, var reaktionen : noll. På sin höjd en suck. Som tur var hade de besök där då. och de blev glada för min skull och gav mig en ljusglimt som jag än idag minns med värme.
I mellanstadiet hade jag en lärarinna som försökt lyfta mig hela tiden. Då hade jag ganska bra sångröst. Hon försökt ge mig självförtroende genom att ge mig chans på chans att få visa vad jag kunde, hon lät mig till och med vara med i en film vi gjorde på skolan. Hon lät mig sjunga själv i olika uppsättningar vi hade. Och skulle visa upp för de familje medlemmar som kom på dessa event. men jag var så otroligt blyg och rädd för att visa min svaghet, så det gick nog inget vidare. Sjöng så tyst att kören överröstade mig :) Sen hade jag ju bara henne som trygghet i skolan. var extremt mobbad ett tag där. Blev jagad på rasterna, så jag fick springa fort och låsa in mig på toan. De tyckte att det var kul att försöka trycka ner mitt huvud i toan på den tiden. Blev alltid sist vald i exempelvis brännbollen. Ååh måste vi ha henne med i vårat lag....
Detta trots att jag faktiskt var bra på att både slå långt och springa fort.
Det var pojkarna som gav sig först. Jag brukade vara med dem och spela fotboll och bandy på rasterna, till slut. På vintern gjorde vi snögrottor. Några av killarna var där på sin lediga tid och jobbade med dem också. Då de bodde nära skolan. Minns när vi lekte vem som kunde ta sig in i grottöppningen på "fulaste viset" Tyvärr så gjorde jag det så tokigt att jag fastnade där :p Gick in med baken först, dubbelvikt. Och så satt jag där då. Några sprang för att hämta fröken. ( var fortfarande den fina fröken som jag minns med värme ) Hon kom med en skyffel och en tekopp. Som jag fick dricka medan hon fick gräva loss mig. Satt så hårt fast att det inte gick att dra :) Detta var ju en besvikelse såklart för de killar som länge jobbat med grottan. Känner mig fortfarande ledsen för deras skull.
Hon var rolig denna fröken. tror inte det gör något att nämna hennes namn då jag ju bara har gott att säga om henne. Hon hette Annalisa Ranunger. En gång kom hon till skolan hårdsminkad, parfymerad och med en ill rosa peruk :D det var för att demonstrera dels mot att vi tjejer börjat använda parfym och starka hår sprayer. Hon och säkert någon av eleverna var ju allergisk. sen var hon av en lite äldre generation, hon hade varit lärare till många av elevernas föräldrar. Hon tyckte säkert att det var något tidigt och ganska onödigt att vi i trean fyran redan började experimentera med detta :)
Hon var varm och rolig. Regler javisst , men ett stort hjärta.
Sen har jag ljuspunkter i vuxen ålder med, dessa som lyft mig och hjälpt mig att hålla mig flytande under svåra tider. En vän som jag alltid kunnat prata med som intalade mig att jag inte var fel, eller tokig. Hoppas och tror att vi hjälpte varan under småbarnstiden. men även att hon betydde stort mycket mer för mig i överlevnads synpunkt än jag för henne ♥
Hade även en otroligt varm och snäll svärfar. han är en av dem som aldrig säger elaka saker till sina medmänniskor, utan istället letar efter positiva saker att säga. Tack för att du fanns där ♥ tack för att du finns i mina barns liv ännu !
Hade även i mitt nuvarande förhållande, en lika fin och varm svärmor ♥ Redan första gången vi träffades var hon och ena systern och köpte en present, och vad finare var, så sade hon välkommen i familjen ♥ ♥ Det betydde så otroligt mycket för mig. dessa ord hade jag aldrig hört förut. och jag kände även att hon verkligen menade det.hon var så varm och snäll , gjorde allt för sin familj. Tyvärr kunde vi inte träffas så ofta. Eftersom de bodde 180 mil ifrån där vi bodde. Och hon gick bort för drygt 1,5 år sedan. Hon var en av dessa människor som världen blir så mycket fattigare utan. ♥ ♥
Detta är några av mina viktigaste personer i livet. Då nämnde jag inte mina barn. Som är i egen division. De gav mitt liv en mening. De var min enda anledning att finnas här, och de var min första riktiga familj. Min första egna "flock"
Har suttit och tänkt på detta med ljuspunkter i livet. Tänkte på de få personer som kan ge en människa så mycket genom att bara vara goda.
Har inte så många, men de jag mött har gett mig en viss styrka. Och tror jag även format mig till en viss del. Utan dem tror jag att jag varit så skadad , att jag inte kunnat känna något, eller gett till exempel mina barn, den ömhet och närhet de behövt. Säger inte att jag var felfri där. Många dåliga samveten, då man inte räckt till och gjort rätt. Man får ju tyvärr leva med sina misstag.
Men jag har ändå kunnat samspela och fått den kontakten, som de behöver redan från de är bebisar. har läst om dessa som inte ens kan tolka barnets första leende på rätt sätt. En mamma tyckte att babyn hånlog. Hur skadad är man då ?
Minns ju själv värmen när de första gången höll om mitt finger. Första ögonkontakten, då vi såg varandra i ögonen, och de kunde hålla kvar blicken. Den kärleken man kände från början, som bara förnyades och blev större och större tills man nästan sprack. Tänk när de första gången sträckte upp sin lilla hand och strök mig på kinden. Eller höll i mitt hår. Denna kontakt tror jag inte jag varit förmögen till utan de få åren jag hade hos min bra familj.
För att återgå till andra ljus punkter som barn och senare i livet från andra människor :
mitt första exempel på de som gett mitt liv ljus, är min andra fosterfamilj. mitt minne därifrån är att jag hörde till familjen. Jag visste inget annat då, blev en chock när de sagt att jag skulle flytta. förstod inte vad det innebar förrän de var borta. Och aldrig hämtade hem mig igen. Gick i andra terminen av förskolan då.
Men där hörde jag till. Där fick jag tröst och kärlek. Någon läste sagor och sjöng för mig på kvällen. När Trollmor har lagt sina 11 små trollbarn och bundit fast dem i svansen.... Den betyder fortfarande mycket för mig ♥ När jag var rädd på nätterna flyttade de in sängen så jag hade den bredvid deras.
Allt detta tog slut i nästa familj. Första gången jag var rädd på natten och sökte tröst , fick jag veta att det inte var något man fick där. Skäll och bortskuffande istället. Mörkret jag minns att mitt liv mest har inneburit , minns jag mer tydligt från och med att jag kom dit. Sen finns det några få ljusglimtar under de åren.
Men alltid i form av andra människor. Min ena fosterbror var en stor trygghet.
Men såna där tillfällen då man behövt uppmuntran, och kanske positiv feedback då det gått bra. Fanns aldrig från dessa foster föräldrar. För att ta ett exempel, så hade jag en gång vunnit en jogg på en mil cirka, Lite lustigt detta, för jag trodde att jag var vilse då jag inte såg någon annan :) När jag kom i mål visade det sig att det berodde på att jag var först :p
Men när jag kom hem , glad över denna vinst och skulle berätta, var reaktionen : noll. På sin höjd en suck. Som tur var hade de besök där då. och de blev glada för min skull och gav mig en ljusglimt som jag än idag minns med värme.
I mellanstadiet hade jag en lärarinna som försökt lyfta mig hela tiden. Då hade jag ganska bra sångröst. Hon försökt ge mig självförtroende genom att ge mig chans på chans att få visa vad jag kunde, hon lät mig till och med vara med i en film vi gjorde på skolan. Hon lät mig sjunga själv i olika uppsättningar vi hade. Och skulle visa upp för de familje medlemmar som kom på dessa event. men jag var så otroligt blyg och rädd för att visa min svaghet, så det gick nog inget vidare. Sjöng så tyst att kören överröstade mig :) Sen hade jag ju bara henne som trygghet i skolan. var extremt mobbad ett tag där. Blev jagad på rasterna, så jag fick springa fort och låsa in mig på toan. De tyckte att det var kul att försöka trycka ner mitt huvud i toan på den tiden. Blev alltid sist vald i exempelvis brännbollen. Ååh måste vi ha henne med i vårat lag....
Detta trots att jag faktiskt var bra på att både slå långt och springa fort.
Det var pojkarna som gav sig först. Jag brukade vara med dem och spela fotboll och bandy på rasterna, till slut. På vintern gjorde vi snögrottor. Några av killarna var där på sin lediga tid och jobbade med dem också. Då de bodde nära skolan. Minns när vi lekte vem som kunde ta sig in i grottöppningen på "fulaste viset" Tyvärr så gjorde jag det så tokigt att jag fastnade där :p Gick in med baken först, dubbelvikt. Och så satt jag där då. Några sprang för att hämta fröken. ( var fortfarande den fina fröken som jag minns med värme ) Hon kom med en skyffel och en tekopp. Som jag fick dricka medan hon fick gräva loss mig. Satt så hårt fast att det inte gick att dra :) Detta var ju en besvikelse såklart för de killar som länge jobbat med grottan. Känner mig fortfarande ledsen för deras skull.
Hon var rolig denna fröken. tror inte det gör något att nämna hennes namn då jag ju bara har gott att säga om henne. Hon hette Annalisa Ranunger. En gång kom hon till skolan hårdsminkad, parfymerad och med en ill rosa peruk :D det var för att demonstrera dels mot att vi tjejer börjat använda parfym och starka hår sprayer. Hon och säkert någon av eleverna var ju allergisk. sen var hon av en lite äldre generation, hon hade varit lärare till många av elevernas föräldrar. Hon tyckte säkert att det var något tidigt och ganska onödigt att vi i trean fyran redan började experimentera med detta :)
Hon var varm och rolig. Regler javisst , men ett stort hjärta.
Sen har jag ljuspunkter i vuxen ålder med, dessa som lyft mig och hjälpt mig att hålla mig flytande under svåra tider. En vän som jag alltid kunnat prata med som intalade mig att jag inte var fel, eller tokig. Hoppas och tror att vi hjälpte varan under småbarnstiden. men även att hon betydde stort mycket mer för mig i överlevnads synpunkt än jag för henne ♥
Hade även en otroligt varm och snäll svärfar. han är en av dem som aldrig säger elaka saker till sina medmänniskor, utan istället letar efter positiva saker att säga. Tack för att du fanns där ♥ tack för att du finns i mina barns liv ännu !
Hade även i mitt nuvarande förhållande, en lika fin och varm svärmor ♥ Redan första gången vi träffades var hon och ena systern och köpte en present, och vad finare var, så sade hon välkommen i familjen ♥ ♥ Det betydde så otroligt mycket för mig. dessa ord hade jag aldrig hört förut. och jag kände även att hon verkligen menade det.hon var så varm och snäll , gjorde allt för sin familj. Tyvärr kunde vi inte träffas så ofta. Eftersom de bodde 180 mil ifrån där vi bodde. Och hon gick bort för drygt 1,5 år sedan. Hon var en av dessa människor som världen blir så mycket fattigare utan. ♥ ♥
Detta är några av mina viktigaste personer i livet. Då nämnde jag inte mina barn. Som är i egen division. De gav mitt liv en mening. De var min enda anledning att finnas här, och de var min första riktiga familj. Min första egna "flock"
