Hösttankar

Hösten här, vad gav sommaren...
Framför allt en live tur med berg och dalbana i känslor. En insikt om hur skört livet är.
Vilket jag egentligen redan visste, men ibland så blir man påmind på ett lite brutalare sätt..

En ljusglimt i mörkret fick vi för 9 dagar sedan, jag och min son Victor åkte då och hämtade en underbar kattflicka, hon som är sköldpaddsfärgad, den svarta kissen är min älskling Nizze som tyvärr inte finns här längre. Hoppas denna nya lilla bebbe får vara frisk, så vi får ha ett långt liv tillsammans !

På en av bilderna ser ni även mitt mormorsrute projekt, det skulle bli en babyfilt, men blev alltför stort och dyrt, för att sälja som jag tänkt på typ Tradera :) Jag kan ju aldrig bara göra något av det jag har, utan följer alltid grundiden om jag bara kan, vilket resulterade i att det blev allför stort och att jag när jag bara skulle ha lite mer garn slutade med att jag köpte massa mer för över 500:-
Men relativt nöjd blev jag ändå :)
Nu håller jag på med att sticka sockor och en limegrön kudde, detta blev också lite för dyrt, hade sett 2 nystan som bara kostade 20:- och fick en ide om vad jag skulle göra med dem, slutade med att jag köpte 4 till gröna i 2 andra nyanser med, då blev summan helt plötsligt 250 :- :) Och här fick jag frångå gruniden att göra limefrukt, för jag fick inte till ett bra mönster, gör istället så att jag varvar och växlar mellan dessa 3, får se hur det blir. Färgen är underbar och garnet är lurvigt och mjukt ändå :)

Skönt att ha lite projekt att syssla med då livet i sig är lite upp och ner, vet ej hur jag och min sambo kommer att ha det i framtiden, han verkar vara trött på det mesta nu och katten vi hämtade hämtade vi utan att han ville det, han tyckte att vi haft sån otur förut. Och säger att jag inte kan ta hand om dem ändå, fast där håller jag inte med , vi har bara olika bråttom att göra saker, och han är inte som jag sjukskriven, så han orkar ju göra mer fortare. Sen gillar han inte att jag spelar heller, vilket är fel förståss. men han tror jag spelar mer än jag faktiskt gör.

Och i morse fick jag samtal från min exman,(mina barns far då) Och han berättade att min äldste son ligger på IVA ! Vilken käftsmäll man får när man hör något sånt ! Sen visade det sig att det var sonen själv som ringt, då kan man ju slappna av lite då han ju inte kunnat ringa om det varit riktigt illa.
När jag tänkt lite på det hur jag skulle göra etc. Min sambo hade ju den enda just nu "farbara" bilen till jobbet, så jag kunde ju inte åka till sjukhuset. Så då ringde jag, fick då veta att han blivit flyttad till MAVA nu. Och att han bara skulle vila lite, äta och få en axel röntgad. Vilken lättnad !
Det är verkligen frustrerande när barnen blir stora och man inte kan skydda dem längre ! Och mina 2 äldsta har ju dessutom skurit av min möjlighet, då de har valt att bara vara hos sin pappa. Även om det är pga att han har skrämt dem till det från början. Så har det nu blivit en vana. De ringer knappt aldrig, och jag har ringt otaliga gånger och fått luren i örat. Jag har nu kommit överens med den äldste om att jag inte skulle ringa så ofta då han inte vill det. Men har understrukit att jag alltid finns här om och när de vill det.
Konstigt nog blir det inte lättare med åren. Gått 6 år nu sedan jag fick nog och ville skiljas. Och han infriade sitt enda hållna löfte, att se till att jag aldrig få se mina barn igen. I stort sett har jag knappt gjort det. Från att aldrig ha varit ifrån dem, så förlorade jag allt på en gång med dessa 2. Jag har ju vår yngste son kvar tack och lov ! Men hålet efter de andra finns ju alltid där. Min mening med livet har sen jag fick första barnet varit just dem.Kanske inte var den bästa mamman, efterssom jag blev sjuk, och inte kunde göra allt jag ville göra. Men det var jag som var där, och som visste hur de mådde och vad de ville och vad som hände i deras vardag. Då fick jag själv göra allting. Som sagt stort hål....Och stor frustration nu när man bara får vara på avstånd. Men så är det att vara förälder, man ska finnas men inte kräva något :)

Och jag är tacksam för alla de år jag ändå fick med dessa mina skatter, som gav även mitt liv en mening <3

Ja jag älskar verkligen böcker :) Även om jag för tillfället kan ha perioder då det är svårt att fokusera, utan får läsa om , innan jag får grepp om boken. Jag kommer ihåg känslan när böckernas ljuvliga värld öppnades för mig ! Det blev förutom djuren där jag bodde, min säkerhetsventil.I böckernas värld kunde jag försvinna ett tag, och ofta drömma mig bort, eller iallafall för en kort stund följa med karaktärerna, till en annan plats , en annan tid. Helt andra förhållanden.... Minns känslan när jag gick från bokbussen med 2 fulla kassar böcker , med en stor värme ! Denna känsla har jag även försökt förmedla till mina 3 söner, detta att när man börjar läsa så öppnar sig faktiskt en helt ny och underbar värld :) Och det finns ju så många sjöar att ösa ur. När man var yngre så var det väl mer lättlästa böcker. Men senare under åren har jag varit och nosat på olika områden. Just nu gillar jag mest Historiska romaner, det ska helst vara sanna saker med, och man ska få en tydlig bild av hur människorna levde, gärna lite känslor med då ( därav roman valet ) Jag har även läst mycket dokumentär litteratur. Det brukar oftast vara såna där numera vuxna berättar om sin barndom. ( ex. Dave pelzers böcker : Pojken som kallades det osv.
Sen läste jag fler av Joyce haldens böcker med, hon har jobbat som barnpsykolog. Och har tagit ut en del av fallen och skrivit om barnen, och den svåra vägen , ut ur det hemska de varit med om. ( ex. Rävungen )
I sommar läste jag även boken : När ingen ser , av : Duncan Fairhurst den handlar om en pojke som blev sexuellt utnyttjad, av sin far. Och som flydde in i missbruk. Och hans kamp för att få ett slut på det hela. Och  när han sedan som vuxen fick upp ögonen för att han inte varit ensam om att bli utsatt av sin far. Och såg att fadern hittat nya småpojkar så insåg han att han måste agera !

Lite lästips kanske ? Det är jobbig läsning allt detta, men jag brukar tänka att om de kunnat genomleva skiten , då kan jag "banne mig" också klara att läsa om det. Även om det triggar igång min egen historia så vill jag "hedra" dem genom att läsa och dela deras upplevelser !

På återseende !

Såg just klart filmen : in från mörkret.... jösses vilken gripande och bra film ! Kan nog vara värt en förlorad nattsömn ! Men jobbigt känslomässigt... Det Bobby fick gå igenom som barn , borde ingen ens behöva drömma mardrömmar om ! Jag växte själv upp i rädsla, men så vidrigt som han hade det behövde jag inte ha det ändå... Men psykiskt instabila vuxna slapp jag ej, att ständigt vara rädd, och inte veta när nästa "bomb" faller, det tär på psyket ! Man går i en slags ständig beredskap. I mitt fall resulterade det i en i vuxen ålder utbruten panikångest. men jag har förstått att jag klarat mig ganska bra ! Det finns många som åkt samma "båt tur" som mig och Bobby, men som föll av och inte tog sig ens till minsta lilla livboj , må deras minne bevaras hos oss alla. Och framför allt, snälla gode gud : kan detta få ett slut ? Kan inte människor börja bete sig humant mot varandra ? Och ta hand om de som är svagare , istället för att utnyttja sin makt bara för att de kan ? Kan vi inte se att vi växer som människor , genom att göra andra större ? 
Ååh vad jag önskar att man kunde ha hjälpt någon som var i samma sits som jag själv var en gång...det var ett av de många löften/ önskemål jag hade om min framtid när jag själv satt i min " gistna eka" utan åror...

Var rädda om varandra där ute ! Sträck gärna ut en hand till en snubblande person, du kan rädda ett liv...

Min mamma berättade faktiskt en gång om när hon bestämt sig för att ta sitt liv. Hon hade förberett allt. Badet var upphällt, hårfönen var i väggen. Nu skulle det ske ! Så ringde det på dörren , när hon mäkta irriterad öppnade och frågade vad personen bakom dörren ville, så visade det sig vara en omtänksam granne som sett att hon mått dåligt. Och nu kom för att höra hur det var, Hon berättade att han hade haft tur, hade han kommit lte senare hade ju ingen öppnat dörren.....Han hade stannat och varit det stöd hon behövt den gången. Tyvärr ville ödet vara grymt mot honom, för dagen efter blev han överkörd av en bil dagen efter ,och skadades så svårt att han senare avled ! Så grymt orättvist ! Men det finns ju de som påstår att den gud älskar kallar han hem tidigt, kanske var det det som var meningen ??

Kramizzar till alla som behöver en därute ! Nu ska jag försöka sova lite :)

( Om filmen : Amerikanskt drama från 2006. Vicki Miller är författare och har tagit avstånd från sin dysfunktionella familj. En kväll dyker hennes syskonbarn Bobby upp. Det visar sig att han har rymt hemifrån. Vicki tar sig an honom och tillsammans försöker de hitta sig själva och forma sina liv.

I rollerna

Marcia Gay Harden... Vicki Miller

Taylor Handley... Bobby

Thomas Gibson... Aiden Byrnes

Kate Nelligan... Vera Miller

Regina Taylor... A. Gardner  ) 

Var till garnaffärren häromdagen, fick syn på ett härligt limegrönt garn :)

Satt och rökte och kom på vad jag skulle kunna göra med det , (det är ett sådant garn som oftast används till kanter eller typ barbiekläder annars) Nu tänkte jag att en kudde kanske kunde vara fräckt ? Man skulle kunna göra en lime, eller varför inte ett fräscht grönt äpple ?? Så härligt om man kunde göra något av den visionen :) ofta ser man framför sig vad man vill göra, men inte alltid det är genomförbart.
Vad tror ni ? Kunde kanske vara ett upplyftande projekt, och en härlig "uppfräschare" där den/de hamnar :)

Hjälp :/

Här sitter man igen nu då ....
Vädret är kanoon, verkligen! Men vad spelar det för roll när allt annat är i moll ? Kan känna att jag behöver uppmuntran nu, försöker fixa med både det ena och det andra, men lusten finns inte där. Man får tvinga sig till varje sak. Så jäkla trött på detta nu....
Hela livet känns på ett sätt bortödat, nu när det inte blev som det skulle. Det blev som det blev. Och mitt personliga betyg är nog tvivelaktigt...bortlämnad- utbytt- utbytt..........
Bara att konstatera :jag har inte visat min bästa sida sedan jag blev sjuk! men å andra sidan , vem gör det ?
Vem kan med diskbråck hålla hem 3 barn, en dobermann i oklanderligt skick, när de inte ens kan stå rakt ?
Vem kan se framåt med tillförsikt när nutiden känns som ett farligt gungfly, där du när som helst kan falla ner, för att kanske aldrig nå botten ? Jag vet ju logiskt hur och varför det blev som det blev. Och otaliga gånger har jag hört att : Du måste tänka positivt ! eller : Tänk inte så mycket ! För att inte nämna alla oförstående kommentarer , de dagar då jag haft så ont eller mått så dåligt att jag knappt fått något gjort....
Jag har i omgångar försökt att få hjälp.
När jag var barn visste jag inte var jag skulle vända mig. Om jag vetat det kanske jag sluppit mycket av det som sedan blev..
Som vuxen, när jag drabbades av värken ( rygg & leder, bortdomnade ben etc.) så jobbade jag tills det inte gick längre, var 100% övertygad om att när jag sökte hjälp inom sjukvården skulle jag få hjälp !
Ack vad jag bedrog mig ! De tyckte jag var för ung för att ha värk över huvudtaget. Fick gå en massa utredningar, när jag sedan efter många turer satt med ett "intyg" att jag var psykiskt frisk ! Orkade jag inte mer, fick inte heller gå till någon annan läkare fick jag höra eftersom jag tackat ja till att höra till företagshälsovården! Jag har sedan under alla år bara gått till läkaren när jag varit tvungen, en av de gångerna hade jag lunginflammation... Det tog många år innan jag bad om värktabletter med, eftersom jag hade småbarn som ammades, så ville jag inte äta medicin. (Blev sjukskriven 1995)
Men sen så har ju livet drabbat mig som det gör med oss alla, jag fick efter alla års oro och rädslor för olika saker panikångest. Den förmörkar numera mitt liv, den gör mig extra känslig, då jag får stark ångest vid starka känslor. Och den smärtsamma ofrivilliga brytningen med mina 2 äldsta söner, blev droppen, mina barn är och har alltid varit meningen med mitt liv, att bli fråntagen 2/3 delar av sitt hjärta , det är det smärtsammaste man kan utsättas för ! Jag har fortfarande delad vårdnad om alla barnen, den yngste är ännu mest hos mig, men de 2 äldre blev arga på mig, och jag vet ännu inte exakt vad de tror att jag gjort för att det ska vara så ännu 6 år senare...
Men jag försöker i omgångar att göra något åt det hela det gör jag faktiskt ! Förra året började jag att sortera ut sådant som var för smärtsamt, för att slippa få en " käftsmäll" var gång jag såg dem. Jag började samla på miniatyrer, som jag alltid gillat, och skaffade ett litet dockskåp ( som jag alltid valat ha) tyvärr var det alldeles föör litet men jag gjorde det ! Jag brukar sticka sockor, tröjor mm. Och i vintras började jag med ett projekt som skulle bli en babyfilt, men blev så stort pga av mönstret jag ville ha, det var i virkade mormorsrutor, ska lägga en bild på den här :) Kameran funkar inte som den ska nu bara .
Eventuella läsare får ursäkta den senaste tidens , negativa tankar. Min för hoppning är att det ska komma annat också :)) Jag tänker skriva lite som jag känner det här. Kanske kan det hjälpa nån ? Vad vet jag ? Jag vet iallafall att vi är många i vårt avlånga land som genomgår diverse prövningar i livet. Och att det är en del av oss som får göra resan själva, då vi aldrig haft en familj, vilket annars kan funka som en slags "fallskärm"

Kramizzar på er därute :)

Kramizzar till alla därute i rymden!

Sköt om er och varandra 

Ja jösses september redan.....
Vilken ovanligt tung sommar detta varit. Regn regn, Min katt blev oväntat sjuk och var tvungen att avlivas, typiskt att det ska vara nåt ovanligt fel som inte går att åtgärda :( Vi sörjer honom mycket. Vad tomt det blir efter ett älskat husdjur, som tur är har vi ändå Vår hund Alice kvar :)
Sen dog min sambos mamma också, en mycket fin och varm person, som var älskad av många. Min sambo och hans familj sörjer såklart djupt. Och även jag som bara haft förmånen att träffa henne en handfull gånger, sörjer med, hon är en av de få människor som hamnat högst på min"lista" av fina människor. Med tanke på att min personliga status redan var på bristningsgränsen, så hjälpte inte detta nämnvärt. Sen när vi kom hem så gick det en vecka bara, så ringde min mamma. Hennes från och  till kille hade blivit misshandlad, och så svårt skadad att läkarna valde att stänga ner de livsuppehållande maskinerna.
Satt i totalt 15 timmar i telefon, och försökte vara ett stöd för henne. Det visade sig att hon är ännu svårare att prata med när hon är i sådana lägen. (Jag och min mamma känner ju knappt varandra, då hon lämnade bort mig som spädbarn) men jag har alltid tänkt att jag hellre har den lilla kontakt jag kan få än ingen alls.
Men hon håller alltid på och anklagar mig för bristande intresse, då jag inte alltid har/ har haft tid att prata i 4-5 timmar då hon ringt. Detta och det faktum att man alltid blir nedstämd efter dessa samtal, gör i ärlighetens namn att jag bara ringer ett fåtal gånger. Då jag känner att jag måste ha många timmar över , samt vara psykiskt stark nog för att vara diplomatisk och väga alla ord noga så att det inte blir mer än 3-4 saker hon missförstått till nästa gång :/ Nu försökte jag verkligen att vara ett stöd som sagt, men allt eftersom samtalet framskred, så blev hon mer och mer aggressiv, och otäck i sätt att vara mot mig. Jag försökte hålla mig lugn, men till slut var gränsen nådd. Vi avslutade på ett inte helt ok sätt.
Dagen efter ringde jag för att be om ursäkt för min del av det hela, och det verkade ok.
Men så i förrgår när jag ringde så var det som om hon bestämt sig i förväg för att vara otrevlig till max.
Jag ogillar verkligen den sidan, och att hon tycker jag ska vara tacksam för att hon ringt mig två tre gånger om året, under min uppväxt, att hon hela tiden berättar hur jobbigt detta varit för henne. Alla de Alla de gånger hon berättat att nu hade hon minsann slängt mitt nummer, för hon skulle inte ringa mig något mer. Då jag ändå inte vill ha nån kontakt osv osv. Detta kanske inte låter så anmärknings värt, men när det upprepas gång efter gång, år efter år, så blir det tröttsamt. Skickar man brev är det fel på adressen, skickar man blommor ställer det till det på nåt annat sätt, hör man inte av sig så.....ja du fattar säkert.Jag blir sårad av att gång på gång bli bortkastad, att få höra att jag är hennes största misstag. Och när hon sen säger att jag bara fokuserar på mig själv blir jag faktiskt förbannad! Jag har barn djur, sambo, vänner etc som jag försöker bry mig om och hålla koll på hur de mår. Och när jag sen är sjukskriven, blir det kanske att jag blir lite inne i min lilla värld. Men det beror ju mycket på att jag är mest hemma :) Undrar om det är nån som kan känna igen sig ?detta är ju bara ett axplock, men ändå en bit av den något sjuka relation som blev den enda jag fick kvar  efter att min mamma lämnade mig som  liten. Oturligt nog så blev jag skickad till en icke fungerande familj en bit in i min placerings historia med, utan dem hade min rygg nog inte varit paj idag. Utan hårt arbete, med riktig mat och någon som byggt upp istället för att riva ner barnen där. Då hade kanske fler av oss som hade oturen att hamna där, varit helare och mer fungerande än vi är idag ?
Hur som helst, i sådana lägen som det min mamma satte mig i dessa dagar, då känner jag att jag har mycket lite att vara tacksam mot henne för ! Hon skulle varje år skriva på , om fortsatt boende där, om hon kollat kanske hon sett hur vi hade det, all psykning, alla de hugg och slag man fick. Hon hade kanske kunnat göra något ?? När nu inte de sociala myndigheterna gjorde sin del av jobbet.
Nu sitter jag då lite kluven, jag är ledsen för att hon sade att hon inte ville ha med mig att göra mer, och samtidigt arg och besviken över nya och gamla saker....hur är man funtad ? Jag tog hand om alla mina 3 barn, när de var små, var det i princip bara jag, då deras pappa var upptagen med sitt och tyckte jag kunde sköta dem. Men ändå valde de honom vid skilsmässan, och de 2 äldsta träffar jag knappt alls, detta har pågått i 6 år nu, man tycker att de skulle bry sig lite om mig som mamma, om jag kan bry mig om min, som aldrig uppträtt som en mor för mig ?

Ja jag får väl , om jag lever så länge kanske svar en dag. På vad det var som gjorde att de litade på pappas historier, och inte gav mig en chans alls, fast de i rimlighetens namn borde ha vetat vad den rimliga sanningen var. Då det umgåtts med mig dagligen hela sina liv.

Jag har många gånger tänkt att jag inte förstår mig på denna världen , eller de människor som befolkar den ! Och just nu är det ett sådant tillfälle. Varför kan inte människor vara rädda om varandra, istället för att trampa på varann, ofta bara så att de själva ska hålla sig uppe i sin egen sorg, många sårar ju andra så att de vet att det är fler som lider :/ 
Nu är det bara att försöka ta nytt tag i detta som kallas livet, och fundera på hur jag ska hålla, för de som trots allt tycker att jag är värd min space på jorden. Synd att boken "Underbar och älskad av alla" redan är skriven , jag hade gärna använt den titeln, med tillägget att på jobbet gick det ju inte heller bra. Blev ju sjukskriven för ryggen för en massa år sedan, pga allt hårt jobb vi tvingades till. var den redan förstörd innan jag blev vuxen. Tänk så tror folk att det är många hundra år sedan slaveriet upphörde, där vi var levde det än........

Jag hoppas verkligen att de kommer till Restaurang Karma en dag, alla dessa människor som inte klarar av att ha makt utan att missbruka den. Och att de där blir serverade precis den rätt de gjort sig förtjänta av !

Nu vill jag ge vår nizze en fin katt begravning , och sen skulle jag så gärna, och sonen med :) Vilja ha en till liten katt, som kan lyfta vår tillvaro, de betyder ju så mycket för hälsan dessa små liven <3