Ok nu är det gjort då....

I måndags var vi till Ersättningsnämnden. Jag och min bror, min sambo körde. Som tur var ! Aldrig att jag fixat det själv..
Mina farhågor om bemötandet var , tack och lov ogrundade.
Vi fick ett varmt och mycket fint mottagande tycker jag. Och de som satt med vid samtalet var alla fem + 1 kontaktkvinna MYCKET medkännande och varma. 

Däremot så fick vi ju inte gå in tillsammans. Då var jag nära tårar för första gången den dagen. Vi hade ju stärkt varandra med att vi skulle vara den andres stöd. Jag hade tänkt att jag skulle låtsas att jag pratade med bara honom om det känts jobbigt att tala om alla smärtsamma saker med dessa främlingar..

Sen när man kom in och vi gått igenom de första formaliteterna så kom det ju fram att de helst ville höra om bara åren fram till 1980 ( eller hela 80 var ju med) Då blev jag igen gråtfärdig, då man ju inte vet exakt vilket år en del saker hände. Och de flesta av de svartaste åren var efter 1980 då den familjen flyttade längre ut på landet och kunde verka utan insyn. Då fick vi jobba varje ledig stund. De kunde i princip göra vad de ville med oss där. Då de få som hade insyn valde att blunda......

Nu blev det lite kaos igen då alltså. Rent av lite panik där faktiskt. Men fick relativt fattat fram att jag först ville ta upp det faktum att jag under mitt första dryga år, ca upp till 1 1/2 års ålder blivit bollad mellan 11 ställen. När jag kom till mitt andra fosterhem, var jag såpass traumatiserad att jag inte kunde gråta.
Utan jag stod bara still i min förtvivlan och grät inombords typ ( ungefärlig beskrivning, av min dåvarande fostermor i papperen )
i det hemmet hade jag det bra som jag minns det.
Så då hoppade vi snabbt fram till det stället där jag vanvårdades.
Det var inte särskilt svårt att bli den lilla flickan i minnet, efter de gråt nära stunderna jag redan haft och de sömlösa nätter jag haft.
Nu hamnade jag pang bom i sitsen jag var som 6 åring då jag kom till mörkret och den ständiga rädslan som var närvarande de följande 12 åren. Med tårarna sprutande försökte jag berätta hur det var, olika exempel för att de skulle förstå hur det var att vara ett litet chockat barn på detta mitt helvete på jorden.
Snart blandades åren ihop och jag visste snart inte hur jag skulle säga eller tänka.Då sade ordföranden att ; berätta du din historia vilka år det än är. Vilket gjorde det lite lättare. men i nuläget kan jag ju inte påstå att jag känner att jag minns vad jag sade. Allt var kaos känslor strömmade ihop med tårarna. Och till slut sade de att nu var det nog nog för mig. Då de märkte hur jobbigt det var. Själv visste jag inte ens om jag fått fram allt. Började i vanlig ordning be om ursäkt för hur jag var, vilket de inte sade att jag behövde. så tog vi i hand och jag gick ut. Där klappade jag om min bror och började gråta igen.
Frågade honom om hur han kände det. Och vi kom snabbt på att det var en viktig sak till han behövde berätta. Han fick komma in igen. Sen snabbt ut för ett välbehövligt bloss. Innan vi letade upp bilen och började resan hemåt igen.
Jag ringde upp min kompis som skulle hjälpa mig med vår hund och hämta yngsta sonen efter skolan. Hon är en ängel, tack för att du finns <3
Jag satt där och pratade med henne, och plötsligt när jag tittade ut. Så såg jag en moske som jag kände igen.Nu var vi ju plötsligt på min mammas gata ! Oj jag körde visst fel sade sambon då. ( tror det var genomtänkt jag ) Och nervig som jag blev så avslutade jag samtalet och så hittade vi fram dit där min mamma bor. Skulle ringa men i mitt tillstånd mindes jag inte hela riktnumret, hamnade inte rätt alls. Så fick gå upp med mitt trasiga jag och knacka på med bultande och ett mycket skört hjärta. Hon öppnade och vi var välkomna in ! <3
vi har ju haft ett år utan att jag vetat om hon skulle vilja prata med mig mer. Jag tog mod till mig att ringa henne för nån vecka sedan. Så hon visste att vi åkte till Stockholm i måndags, satt visst och tänkte på oss när jag knackade på.
Nu var det tänkt som en snabb visit. Och när jag såg att hon inte mådde bra så kändes det inte alls bra. Jag mår alltid dåligt ändå när jag lämnar henne. Fast vi aldrig haft den vanliga mor / dotter relationen. Så jag sade fy vad jobbigt att åka nu så snabbt. Nån av oss sade (minns ej vem) att följ med oss  ! Och hon svarade inte med bakut som hon brukar inför snabba beslut utan ; ja varför inte ? Gissa om jag blev förvånad ? Brukar behövas ex antal samtal, och mycket tid för sådana beslut.
Så nu är hon med hemma hos oss. Och jag försöker vara det stöd hon så väl behöver samtidigt som jag vill finnas för min bror som är sjuk. Och min hela flock faktiskt samtidigt som jag känner mig som en liten flicka i upplösnings tillstånd själv...

Men nu är iallafall resan mot ersättning snart klar i denna fas. Bara att invänta beskedet. Vilket jag halvt om halt måste räkna med att jag blir utan nu då min värsta misshandel sekdde efter den "magiska gränsen"

Men vet ni jag lever, jag gör faktiskt det ännu. Och litet bra känns det att kunna finnas och vara ett stöd för de få "mina"
Man får ju en känsla av mening då om man kan hjälpa nån man bryr sig om eller nån annan <3

Sköt om er därute till nästa gång !

Kramizzar till er i cybern

Fy så jobbigt nervöst

Nu jäklar i min lilla låda då :P
Nu är det bara timmar till vi åker mot Stockholm.
Och här sitter jag övertrött...
Att sova är nog inte att tänka på.
Brodern sover , som väl är <3 
Tanken var att vi skulle träffas redan igår för att i lugn och ro gå igenom minnen, så att de hamnar lite mer uppe vid ytan.

men bidde inte riktigt så då...

Först började stressen med att min sambo kom på att han inte visste var plånboken var, efter massa letande här hemma. Kom vi på att den nog var kvar i lastbilen. Han åkte igår för att reka , men kom ju inte in. Lite nervigt tills han ikväll kunde komma in på området och se att den verkligen var där :)

En sak löst.

Min bror hade besök av tjejen och massa andra, men just tjejen mådde inte alls bra, så det blev att han skulle komma runt 12 på söndag, men hon mådde fortfarande dåligt så vi avvaktade, dessutom gick hans bil sönder. Så vi gjorde upp att jag skulle hämta honom istället. Kom dit mellan 16-17 tjejen mådde fortfarande inget vidare. Vi avvaktade och jag fixade lite åt min bror då han är svårt sjuk i MS och dessutom är mitt i en flytt som går av stapeln den 3 juni. Runt 18 nån gång satt vi och pratade allihop, då plötsligt tjejen sade ojoj nej typ, och började krampa för oss. Min bror blev ju rädd förstås . Men jag har själv haft det samma plus att jag ju har utbildning. Så visste att det mest var att avvakta och se till att hon inte skadade sig. Hon var som tur var i soffan , och jag kunde vända henne lite och hålla/ palla upp huvudet lite så det blev lättare att andas medans det klingade av.
Under tiden ringde min bror ambulans. De kom så fort att jag inte ens hann flytta bilen. Mycket proffsigt tog de hand om läget, och tog henne med sig till sjukhus. Min bror blev givetvis uppriven av detta. Vilket inte förbättrade den stress som redan är inför mötet med Ersättningsnämnden , senare idag numera ( klockan är ju 02:31 ) Men så kom vi iväg och fick litet mat i oss här hemma hos mig, och satte oss och pratade lite. sedan han lade sig har jag i huvudet försökt gå igenom samtalet jag tror jag ska ha imorgon.
Är det inte lustigt att det alltid flyter så bra när man för "imaginära" samtal ? :)
Superdupernervig det är jag det !
Men blir skönt när det ät gjort !

Något positivt inträffade både igår och idag förresten, min mellan son kom igår för att köpa glass med minstingen, och det blev att de var här ett tag innan de kom överens att lillebror skulle följa med redan igår till Pappa. jag blir så lycklig bara av dessa små stunder med mina två äldsta barn. Det är som en stor gåva att få umgås och bara titta på dem, de har ju blivit så stora bara <3

Döm om min förvåning när jag under dagen fick se de två yngsta komma cyklandes förbi !
Stod och tittade efter dem lycklig att få se 2 av mina 3 barn på mors dag <3 Sen ännu större bonus då de mellanlandade här för att tanka glass och vätska :)
Hel känner jag mig bara när jag har mina barn hos mig. Nu fick jag glädjen att vara 2/3 delars hel om så bara för några timmar. Tack för det <3 Älskar er mina fina söner nu och för alltid vad som än hänt, eller kommer att kunna hända

Nu mina vänner är det bara att hoppas på fler guldkantade ögonblick :)

Och att mötet idag går som det ska.

Återkommer nog med mina tankar och åsikter om detta :)

Ta hand om er därute <3

klockan tickar.... Hjälp :O

Hej på er i det fina vädret :)

usch så nervigt nu..
På måndag bär det iväg till huvudstaden, för intervju av ersättningsnämnden då. 
Är livrädd för att inte få fram rätt saker under denna halvtimme.

Men den jag pratade med på telefon sade att det var så att om man gjort vanvårdsutredningen så ställde de frågor man skulle svara på. Hoppas på det, och att jag inte är blockerad i minnes banken ... För det är ju så, åtminstone funkar jag så , att jag av försvarstaktik antar jag . Lägger undan en del minnen , som dyker upp ibland. Och i vissa perioder om det ät mycket blir jag nollställd. Får bara inte hända på måndag.

men som sagt kom vanvårdsutredningen fram till att det fanns ett otal punkter där jag blivit vanvårdad, så skulle det väl rent ut vara skamligt av Ersättningsnämnden att negligera dem helt ??

Imorrn kommer brodern hit , vi ska göra även denna resan tillsammans. Precis som vi satt inlåsta i Helvetet ihop med våra olyckssystrar / Bröder

Även om vi inte är släkt så har vi band som gör att vi hör ihop och bryr oss om varandra än idag.
Min fosterbror som är lite äldre än mig, var min stora och faktiskt enda trygghet under de år jag ingick i boskapen i firma HB Bråten

Ta hand om er och de nära er därute <3 kramizz

Mycket tankar nu när man ska till Ersättningsnämnden..

Är så många tankar huller om buller nu...
Nytt och gammalt i en salig , eller snarare osalig röra.
Hoppas bara att det inte blir helt tomt i skallen på måndag när det är dags för intervju med Ersättningsnämnden !
Idag har jag skickat ett mail till förvaltningschefen i Sunne Kommun. faktum var att tre av de som kommit bort från det "hemmet" vi gemensamt genomled försökte berätta hur det var där. Responsen var genomusel ! De pratade med en Karin Nyström, som bara kallade dit fosterföräldrarna Harriet & John Björn och satt och höll med dem. Hur som helst så efterlyste jag nu anteckningar om detta samtal. Vilket jag tror är obefintliga från scratch, har under alla år känt att de borde stoppas från att ha fler barn där. Tror inte det hjälper att det nu är dottern som har hand om firma Bråten HB ( deras namn på oss och djuren när vi var där )
Mitt hjärta värker för alla stackars barn som idag sitter hjälplösa utan medel att kunna berätta och få hjälp i olika olämpliga hem i detta land ! Tack och lov finns det några bra med. Men ett enda olämpligt hem är och förblir ett för mycket !!
De måste bort så är det bara !
Även de barn som far illa tillhör detta land, även de har en oomtvistad rätt att växa upp till starka och friska vuxna !!
Inte behöva komma ut kuvade och trasiga. Med sår som aldrig läker !

3 Mirakel har jag fått uppleva. Inte alla förunnas det. Mina mirakel bestod av 3 fina ljuvliga bebisar som jag fick äran att låna för en kort stund av deras liv. De gav mitt liv den mening jag så länge sökt. jag fick ge och ta emot den obegränsade kärlek som kan finnas mellan en mor och hennes barn. jag fick uppleva deras första leende, deras första försök att krama mitt finger, fånga en slinga av mitt hår. För att inte tala om den ljuvliga känsla första gången de strävade och klarade av att få upp sin lilla hand och stryka min kind

  Eller den första gången dera blick sökte och fångade min <3

Alla dessa gånger man bara satt och såg på dem med den där smått drömlika känslan, detta är för fint för att vara sant .. Den oändliga kärlek och beskyddarinstinkt som kommer naturligt med en liten baby  Är så lycklig över att just jag fick dessa tre fina killar. Alla tre en del av mig. Det bästa som kan hända en människa enligt min uppfattning. Men också det som kan skada en mest. De håller ditt hjärta för alltid. Och i mitt fall är det nog bara de som kan krossa det fullständigt. Men så länge jag lever ska jag älska er av hela mitt sargade hjärta  Och vårda de minnen jag har, alla leenden ni gett mig. Alla vackra kärleksgåvor jag fått. Och de gånger ni sagt ; mamma jag älskar dig  allt detta som gjord mitt liv till ett liv värt att leva. Tack mina älskade barn för att ni kom till just mig   

Snart dags nu

Redan den 22 maj imorgon.
Närmar sig den 27 e med stormsteg. Skulle ha förberett mig , hade jag tänkt.
Men har varit fullt upp. Hjälper min bror lite med flytt, och ja tiden går som bekant fort.
Antingen man har kul eller ej faktiskt :)

Hoppas verkligen det går bra för oss nu på måndag.
Tur man har en gullig sambo som kan ställa upp och köra oss. Och en kanon kompis som kan hjälpa med sonen och hunden <3

Ser inte mycket fram emot ersättningsnämnden utfrågning precis. Men oj vad skönt när det blir klart sen !

Otroligt mycket snurr nu. Snart den 27..

https://www.facebook.com/pages/R%C3%B6ster-f%C3%B6r-Barn-Voices-for-Children/124080591101751?fref=ts

här är en sida på facebook ni borde kolla in.

Bra med allt och alla som vill förändra, så vi inte blir fler som växer upp som trasiga vuxna. Utan de verktyg som behövs för att klara sig ute i stora, och tyvärr kalla världen.

Minns när jag plötsligt stod ute i kylan.
Blev utkastad strax före studentexamen, då jag var 17. Från det fosterhem jag visserligen längtat bort ifrån.
Men ensam i världen utan den grundläggande livskunskap. Och även utan den minsta lilla självkänsla. Kändes världen alldeles för stor och kall för mig.
Antar att man kan likna det med hospitalisering, har läst om de som drar sådana paralleller. Vi som bodde i det här hemmet var så hårt hållna. Inte för att det gick att följa reglerna alltid. De var ju beroende av hennes dagliga humör. Men man behövde / kunde aldrig fatta egna beslut. Våra dagar var endast en lång räcka tröstlöst arbete. Med mer eller mindre glåpord / stryk

Normalt socialt kontaktnät hade man ju heller inte. Vi fick knappt umgås med någon, och andra människor hölls på lagom avstånd så de inte skulle få för stor insyn.

Å andra sidan , de som såg vad som skedde gjorde ju heller inget.


Därför kanonbra med denna och andra organisationer som arbetar för att de som idag har det svårt ska få det bättre.
Mitt hjärta värker för de stackare som nu sitter placerade på olämpliga hem. Och inte vågar ta mer än en dag i taget. Av rädsla att gå under helt om de skulle se ännu längre fram på sin tid i ett rent helvete. har varit där , så jag vet känslan.

Har sedan jag varit barn önskat att få hjälpa minst ett barn som har det som jag hade det. Hoppas kunna göra det men de har konstiga kriterier i sina bedömningar. Har man inte kanon ekonomi så går det inte. Fast å andra sidan är det också ett framsteg. den sista familjen jag bodde hos hade oss bara för pengarna, vi och djuren = HB Bråten

Annars sitter jag och skriver igen nu. Allt måste ju ligga så nära ytan som möjligt nu när jag ska till ersättningsnämnden.
känns så onödigt för övrigt att behöva gå igenom detta igen. Jag gjorde ju vanvårdsutredningen som många andra, menar de att den påkostade utredningen inte skulle duga ???

Jajja sköt om er så gott det går därute, så ses vi <3

Fan så jävla nervigt nu...
Den 27 är det dags för ersättningsnämnden.
Då ska vi på 30 min få fram alla de saker som hände som gör att vi har fräckheten att klaga nu.. Ja precis så känns det !
Att vi som skulle vara så förfärligt glada att vi hade nånstans att bo , har fräckheten att klaga över hur vi behandlades...

Fortfarande är tydligen samhällets inställning densamma som på 20,30 40 talet ?? !! 
Det anmärkningsvärda är att Sverige gärna är med och pekar på andra länder som behandlar sitt folk däribland barnen illa. Bistånd skickas och stora pekpinnar används mot dessa andra länder ! Och sedan det sätt de behandlat vanvårdsfrågan på. Andra länder har skött den med större respekt och snabbare .Plus att de betalat ut summor som mer liknar ett skadestånd. Och inte ett hån. 250000 är inte ens ett års förlorad arbetsinkomst !
Många är vi som blivit så skadade och förstörda både till kropp och själ . Att vi tvingats bli sjukskrivna med dålig ekonomi som följd. Detta är ju knappast självvalt? ! Tvingas man jobba hårt redan som barn blir kroppen förstörd ! Och bryter de ner en människa psykiskt behövs mycket hjälp för att kunna fungera normalt , som andra. Men vi blev alla utslängda i samhället utan skyddsnät. Förväntas klara oss själva som så många gånger förut. Och inte heller i fortsättningen förvänta oss något av livet. För vi är för alltid bara fosterbarnen  / barnhemsbarnen som ska hålla käft och ta det vi får .....
Jaja får åka dit och se vad det blir av det hela...
Hur som helst är det äntligen vår , och vissa dagar orkar man njuta av det med . Längtar verkligen efter att få må bra en gång i livet. Har fått 3 underbara gåvor i mitt liv dock även om de bara var till låns. Utan mina 3 barn skulle livet aldrig haft någon mening <3