Och nu satt jag här och kollade runt på Facebook, så kom ett inlägg upp från "Bortvald" 
Citerar ordagrant en liten bit här ;
"Jag säger till om det sker en förändring "

"Du bor i mitt hjärta och jag behöver väl inte tala om varje stund att du är älskad.
Så sa en man till mig för många många år sedan.

Jo det måste du faktiskt göra, ville jag förmodligen skrika ut på den tiden.

För jag var på så många vis ett timglas och sandkornen var hans kärleksbud - mina andetag -
Och när glaset på ena sidan var tomt måste han även vända på mig för annars dog jag
.
Och jag var även likt en skadad fågel med vingar som var brutalt bortklippta det gjorde att jag förlorade så ofta balansen även om marken var solid.
Jag var även clown men sminkat ansikte och glad mun men mina ögon var en blandning av gråt och rädsla ett tomrum.
Jag ville så gärna älska med glöd i hjärtat och utan vånda i magen Utan ångest och förtvivlan i sinnet men jag förmådde mig inte känna annat än rädsla och tomhet i själen.

"Gör mig lycklig. ...
"Tala om att du älskar mig
"Gör det då"
"Du har inte sagt det idag till mig. "

Jag var helt enkelt för otrygg och kunde aldrig riktigt tro på att jag var älskad .Varför för jag älskade inte den jag VAR .Faktum är att jag kunde inte det fast jag förmodligen ville det mest av allt .

Detta var en del av inlägget, det träffade verkligen mitt i prick en stor del av det jag delade här. Ångesten och rädslan man bär med sig över att bli lämnad, att den man delar sitt liv med ska göra som alla andra gjort, sluta älska dig och gå. man behöer hela tiden bevis för att det är ok att man är älskad.  Mycket närhet, och ja kanske är det därför så många av oss blir i den situationen att det tar slut ? Inte många som klarar att se att vi , är som vi är på grund av vår ryggsäck, och att man faktiskt kan vara en tillgång då man älskar som en trogen hund. Bara man får kärlek tillbaka. Nu rationaliserade jag lite kanske , får tala för mig själv :) Jag tycker även det är synd att titeln Bortvald nu använts, för det är ett ord jag kommit att definiera mig själv såpass starkt med , att det skulle varit en perfekt titel på den bok jag ska skriva istället för att skriva exempelvis här :P

Bortvald är nog det starkaste och mest genomgående temat i mitt liv. Alla dessa avsked , då jag blivit lämnad, ratad till och med förnekad.

Alla de gånger det skett har en bit gått sönder i mitt inre. Jobbar nu med att försöka laga det trasiga, men frågan är; Hur kan man ersätta en förlorad barndoms oinskränkta kravlösa kärlek ? Ingen kan ju någonsin känna som jag gjort för mina barn gentemot mig ?? Den största kärlek jag känt strömma mot mig var/ är nog just från mina barn. Alla dessa små ögonblick , då man sitter med dem i famnen och bara tittar in i deras ögon, och får kontakt ♥ Första gången de griper ditt finger, och alla andra gånger sen. När du får en varm hand på kinden, små varma armar runt din hals♥
Spelar ingen roll att jag var sjuk och hade så fruktansvärt ont att jag inte ens kunde stå , eller gå för den delen under stor del av småbarnstiden. Det är ändå den mest kärleksfulla tiden i hela mitt liv.

Är väl säkert därför jag har så svårt att komma över förlusten av närhet med mina 2 äldre pojkar ? Sen plågar det mig hemskt att jag tror att de inte vetat att jag hela tiden velat ha dem hos mig, att jag alltid älskat dem alla 3 
Och att vi förlorat alla dessa minnen, det stör mig nåt så ofantligt är på det 8 onde året nu...

När jag räknade efter och det var på det 6:e året
Ramlade mörkret över mig, för då kände jag att det aldrig skulle bli bra ( som innan ) igen för många år som gått etc. etc. Nu 2 jävligt tunga år senare, försöker jag kravla upp från denna jäkla helveteshåla jag varit i. Måste för att orka, hitta nya vägar ! Har även kommit till slutsatsen att jag får ta detta precis som allt annat i mitt liv
 ( slog det mig nu ) Jag får ta det jag får, precis som med min mamma, plocka de små brödsmulorna och samla dem i min burk.

Flera säger att det kommer att bli bättre när de blir vuxna, men jag vet inte jag. Min äldste är vuxen nu, men har hört att killar börjar fundera över saker vid 40, så det är lite år kvar...
de åren vi förlorat är vår förlorade historia tillsammans ♥ Och jag kommer aldrig att förlåta den som ligger bakom vår brytning ! Eget hämndbegär får aldrig gå före barnens bästa ! Och det bästa är ju helt klart att de får veta att de är älskade av så många som möjligt under sin uppväxt.
Även om man skiljs åt ska barnen ha kvar alla sina familjemedlemmar !! Jag har ändå gott samvete vad gäller minsta pojken, har alltid uppmuntrat och snarare manat på honom att vara hos sin pappa.

Oj vad det for iväg nu igen, ja just det, känner mig lite eller snarare mycket många gånger bortvald, av mina 2 söner. De gånger jag känner så känner jag att jag är sämst i hela världen, vilket barn väljer att aldrig träffa sin mamma ? Sen har jag ju trott hela tiden att det inte var frivilligt, har även fått det bekräftat nu. Men i svaga stunder tänker jag inte logiskt utan blir nog mitt "lilla jag" ? 

Men men, det värsta för mig är ändå den skada det kan ha åsamkat mina 2 äldsta. Hoppas och tror att de haft en mycket bättre kontakt med sin pappa än de hade när vi bodde ihop. När jag fanns där var han aldrig tillgänglig. När han själv hade dem måste han ju. Och det påstås att efter 6 år behöver pojkar sin pappa.....

Kommer väl aldrig att få alla svar på dessa frågor, eller rent samvete för den delen. men måste för andras och min egen skull upp nu, upp upp upp ♥

Ses folket kramizzar ♥