Åååh så  skönt har sovit som en gris/stock inatt :)
Lade mig tillrätta i soffan, under lilla varma täcket. Slöt ögonen och sambon frågade ; ska du sova ? Neej då sade jag då ska bara vila ögonen lite. Sen vaknade jag av klockan i morse, så skulle visst sova ändå :)
Tänk igår hörde jag jingeln till ; vad blir det för mat ? På 4 an utan att det vred om som en kniv i ♥ , aldrig hänt förut.. Har en haft en del biverkningar i starten med den nya medicinen, men verkar ändå som om jag kanske ska få må lite bättre nu äntligen ! Sen krävs det säkert en del tid och samtal innan man förhoppningsvis kan bli någorlunda sig själv ( ? ) igen, men det jag känt den senaste veckan, ger mig hopp om bättring, bara att jag kan säga / känna det är ett stort framsteg :D
Nu är det förresten inget annat än att börja ta ner julsakerna igen, inget "kuligt" jobb inte, får se om man kanske skulle anamma julen varar ända till påska :D
Neej då skojar bara åker väl ner i sakta mak. Bara att ta fram strykjärn och strykbrädan. ladda upp med fönsterspray o papper , wohoo kom just på att jag inte har sånt papper hemma, kan man utsätta det liite till ♥ Hur som det verkar vara ett av veckans "måste ta tag i " projekt. Annars ska jag bara vara i nuet, och jobba på att upptäcka världen igen. Märker att jag varit något tillbakadragen. 
Hoppas ni har det gott trots kylan som huggit tag i oss nu, tur att det är mitten av Januari snart, vill bara ha varmt och våren nu ♥

Kramizzar så länge folket ses snart igen ♥

Och nu satt jag här och kollade runt på Facebook, så kom ett inlägg upp från "Bortvald" 
Citerar ordagrant en liten bit här ;
"Jag säger till om det sker en förändring "

"Du bor i mitt hjärta och jag behöver väl inte tala om varje stund att du är älskad.
Så sa en man till mig för många många år sedan.

Jo det måste du faktiskt göra, ville jag förmodligen skrika ut på den tiden.

För jag var på så många vis ett timglas och sandkornen var hans kärleksbud - mina andetag -
Och när glaset på ena sidan var tomt måste han även vända på mig för annars dog jag
.
Och jag var även likt en skadad fågel med vingar som var brutalt bortklippta det gjorde att jag förlorade så ofta balansen även om marken var solid.
Jag var även clown men sminkat ansikte och glad mun men mina ögon var en blandning av gråt och rädsla ett tomrum.
Jag ville så gärna älska med glöd i hjärtat och utan vånda i magen Utan ångest och förtvivlan i sinnet men jag förmådde mig inte känna annat än rädsla och tomhet i själen.

"Gör mig lycklig. ...
"Tala om att du älskar mig
"Gör det då"
"Du har inte sagt det idag till mig. "

Jag var helt enkelt för otrygg och kunde aldrig riktigt tro på att jag var älskad .Varför för jag älskade inte den jag VAR .Faktum är att jag kunde inte det fast jag förmodligen ville det mest av allt .

Detta var en del av inlägget, det träffade verkligen mitt i prick en stor del av det jag delade här. Ångesten och rädslan man bär med sig över att bli lämnad, att den man delar sitt liv med ska göra som alla andra gjort, sluta älska dig och gå. man behöer hela tiden bevis för att det är ok att man är älskad.  Mycket närhet, och ja kanske är det därför så många av oss blir i den situationen att det tar slut ? Inte många som klarar att se att vi , är som vi är på grund av vår ryggsäck, och att man faktiskt kan vara en tillgång då man älskar som en trogen hund. Bara man får kärlek tillbaka. Nu rationaliserade jag lite kanske , får tala för mig själv :) Jag tycker även det är synd att titeln Bortvald nu använts, för det är ett ord jag kommit att definiera mig själv såpass starkt med , att det skulle varit en perfekt titel på den bok jag ska skriva istället för att skriva exempelvis här :P

Bortvald är nog det starkaste och mest genomgående temat i mitt liv. Alla dessa avsked , då jag blivit lämnad, ratad till och med förnekad.

Alla de gånger det skett har en bit gått sönder i mitt inre. Jobbar nu med att försöka laga det trasiga, men frågan är; Hur kan man ersätta en förlorad barndoms oinskränkta kravlösa kärlek ? Ingen kan ju någonsin känna som jag gjort för mina barn gentemot mig ?? Den största kärlek jag känt strömma mot mig var/ är nog just från mina barn. Alla dessa små ögonblick , då man sitter med dem i famnen och bara tittar in i deras ögon, och får kontakt ♥ Första gången de griper ditt finger, och alla andra gånger sen. När du får en varm hand på kinden, små varma armar runt din hals♥
Spelar ingen roll att jag var sjuk och hade så fruktansvärt ont att jag inte ens kunde stå , eller gå för den delen under stor del av småbarnstiden. Det är ändå den mest kärleksfulla tiden i hela mitt liv.

Är väl säkert därför jag har så svårt att komma över förlusten av närhet med mina 2 äldre pojkar ? Sen plågar det mig hemskt att jag tror att de inte vetat att jag hela tiden velat ha dem hos mig, att jag alltid älskat dem alla 3 
Och att vi förlorat alla dessa minnen, det stör mig nåt så ofantligt är på det 8 onde året nu...

När jag räknade efter och det var på det 6:e året
Ramlade mörkret över mig, för då kände jag att det aldrig skulle bli bra ( som innan ) igen för många år som gått etc. etc. Nu 2 jävligt tunga år senare, försöker jag kravla upp från denna jäkla helveteshåla jag varit i. Måste för att orka, hitta nya vägar ! Har även kommit till slutsatsen att jag får ta detta precis som allt annat i mitt liv
 ( slog det mig nu ) Jag får ta det jag får, precis som med min mamma, plocka de små brödsmulorna och samla dem i min burk.

Flera säger att det kommer att bli bättre när de blir vuxna, men jag vet inte jag. Min äldste är vuxen nu, men har hört att killar börjar fundera över saker vid 40, så det är lite år kvar...
de åren vi förlorat är vår förlorade historia tillsammans ♥ Och jag kommer aldrig att förlåta den som ligger bakom vår brytning ! Eget hämndbegär får aldrig gå före barnens bästa ! Och det bästa är ju helt klart att de får veta att de är älskade av så många som möjligt under sin uppväxt.
Även om man skiljs åt ska barnen ha kvar alla sina familjemedlemmar !! Jag har ändå gott samvete vad gäller minsta pojken, har alltid uppmuntrat och snarare manat på honom att vara hos sin pappa.

Oj vad det for iväg nu igen, ja just det, känner mig lite eller snarare mycket många gånger bortvald, av mina 2 söner. De gånger jag känner så känner jag att jag är sämst i hela världen, vilket barn väljer att aldrig träffa sin mamma ? Sen har jag ju trott hela tiden att det inte var frivilligt, har även fått det bekräftat nu. Men i svaga stunder tänker jag inte logiskt utan blir nog mitt "lilla jag" ? 

Men men, det värsta för mig är ändå den skada det kan ha åsamkat mina 2 äldsta. Hoppas och tror att de haft en mycket bättre kontakt med sin pappa än de hade när vi bodde ihop. När jag fanns där var han aldrig tillgänglig. När han själv hade dem måste han ju. Och det påstås att efter 6 år behöver pojkar sin pappa.....

Kommer väl aldrig att få alla svar på dessa frågor, eller rent samvete för den delen. men måste för andras och min egen skull upp nu, upp upp upp ♥

Ses folket kramizzar ♥

Lyssnar på reprisen av Malou, så ställer de frågan varför vi i Sverige är så individualiserade ? Trots socialdemokratin lägger de sen till, men jag tänker bara att ; det självklart är tack vare dem ? tack vare bl.a Alva Myrdahls ideer att barnen ska vara bland "utbildad" personal istället för att hänga i mammas kjolar etc. hon var inte ensam om ideer det vet jag, men var den enda jag kunde komma på nu. Jag är och kommer nog alltid att vara övertygad om att vi förlorar och / har förlorat mycket på att tvinga ut småbarnsföräldrar i arbetslivet, och lämna våra små oskyddade bebisar i en barnomsorg, som FAKTISKT aldrig kan ersätta en villig förälder i det egna trygga hemmet♥ Tror det finns många olika synpunkter på detta, eller snarare vet att det gör det . men denna är min. Jag tror faktiskt helt ärligt att vi skulle ha tryggare och lyckligare vuxna om så många som det bara gick, fick vara hemma i minst 3 år om de så ville !

hej därute :)

Fan vad upp och ner det går här i livet, igår blev jag lite orolig där ett tag.

Reagerade lite på medicinen som jag nyss fått insatt, alldeles upp i taket energisk blev kroppen :) Idag helt ok fast jag slocknade av i soffan ett tag i em. men vet ni sitter just nu och bara bara mår riktigt bra ! Lyssnar på lite av de favvo låtar jag lyckats minnas och hitta på Spotify , och surfar runt. Är så himla gött att känna lite enkel glädje igen ♥ Var inte igår om man säger...

ses folket Kraaaaamizzzar ♥ ♥

Hej igen :)
Nyss hemkommen från affären, planen var att ta en längre promenix, men regnet gjorde att jag o Alice bara gick till affären och tillbaka. I måndags var det illa igen, men denna gången tog jag modet till mig och ringde, lade på en gång men ringde igen :P
Till akuten då, behöver komma ur detta nu en gång för alla, det påverkar ju inte bara mig. Utan dem i min närhet med. Egentligen har jag väl tillräckligt med dåligt samvete redan, men tar åt mig ändå. Nu gör jag igen saker för att andra ska må bra. men i måndags ringde jag för min egen skull. tack och lov kanske, de var supergulliga på bedömningsbesöket.
Jag fick ytterligare ny medicin och en annan sömntablett. Har tydligen en svårbehandlad depression, ( vilket jag redan gissat på ) eftersom det inte hjälpt med de andra medicinerna utan jag kunnat bli såpass mycket sämre, fast jag medicinerat mig. Riktigt känner hur det händer saker, inte helt behagligt men då vet man att processen är igång ! Vet att jag har en lång väg att gå, men slipper jag att ha de jävla ångestattackerna hela tiden, och "påsen med mörker" över huvudet , kan jag nog ännu en gång komma tillbaka , om inte överlycklig, så kanske ändå som en som kan se fram emot något. Och skratta såpass ofta att det inte blir ett minnesfullt event, var gång det sker :)
På nyår hade jag dock fått lite champagne ihop med mina Coop cider så då skrattade jag ihop med sonen så jag kissade på mig :P

Nu ska jag dock tvinga in mig själv i köket och skala lite morötter och kålrot. senare ska jag faktiskt överraska gubben min med hemgjorda färsbiffar , lägger i lite bacon och surt äpple , så kanske sonen också äter. Han äter bara " bortgjorda" köttbullar han, lustigt mina andra 2 söner älskade när man gjorde egna ♥ men men fast de är lika som äpplen mina 3 ♥ så har de även sina olikheter. Återkommer senare alla, måste skynda mig innan dagen första återkast in i ångesten drabbar mig. För än är det inte över, men kommer att se på den 6 jan 2014 som den 1:a dagen på returen ! Från och med då, kan det bara bli så mycket bättre. Vilket jävla guldläge egentligen :) Enda vägen är ju faktisk upp, jag lever , och det kan inte bli värre än det redan är ♥ Tack

jaha ja, så nu har det varit både jul och nyår igen..

Letar som besatt efter den minsta lilla julstämning i mitt inre, blir svårare för varje år. Det närmaste jag kommer är nog när jag ser filmerna ; nu är det jul igen. fast det är nog mer  ett igenkännande av nåt slag från andra lite mer hoppfulla tider.
Jag önskar att jag återigen ska kunna se fram emot något med värme och tillförsikt. Det är konstigt egentligen hur mycket smärta och förlust en människa kan klara, alla sorgliga levnadsöden man hört om det man själv har egen erfarenhet om...
Hur många gånger kan man tänka nu klarar jag inte mer innan det tar slut ? Jag tappade räkningen för många år sedan, men när jag tappade hoppet. Då tappade jag allt !
Men det går konstigt nog att fortsätta ändå, tur man har vanan inne efter alla år i fosterhemmet myndigheterna glömde, bara stäng av så ofta du kan, fortsätt gå , och gå ... då väntade man på att bli vuxen och fri, nu väntar jag på att antingen hitta tillbaka, eller åtminstone finnas så länge jag har de som känner att de behöver mig.

Vem vet , kanske blir det bättre under detta år 2014 ?

Kram på er därute i zybern ♥ ♥