Pratade med min mamma härom dagen, och ?? Tänker nog de flesta av er :) Men för mig hör det inte till vardagen. Jag växte inte upp med min mamma, och då Sociala myndigheterna valde att flytta mig dryga 30 mil från min hemstad, förlorade vi all möjlighet till relation under uppväxten. Just idag känns det pyton då de flesta samtal drar fram olika känslor, och min "ömma" moder har ett mycket speciellt sätt att uttrycka sig på. Och det värsta är att hon säger att hon alltid "säger vad hon tycker" Förra året ( som för övrigt var mitt 40 onde)
Slogs hon av en för henne helt ny tanke tydligen, hon kom på att anledningen att hon då och då hört av sig till mig under alla år var , att hon nog tyckte om mig. Tänk att det skulle ta så lång tid....Personligen hade jag känslor för mina barn redan innan de kommit ut, och en absolut villkorslös kärlek ,med allt vad det innebär, från dagen de föddes, och antar jag livet ut ! Visst är det både det bästa och värsta som kan hända en i livet, detta att man får barn ? Det bästa bara för att de är, för mig innebar det även att jag äntligen fick en "egen" familj, de hörde ju för alltid ihop med mig :)

Det sämsta med att få barn är för min del att allt blir så skört, man oroar sig ständigt, jag som inte hade de bästa referenser att tillgå angående familjeliv, hade vissa besvär med detta med. Sen blir man ju så sårbar !
Barnens far använde mina känslor för barnen som utpressning när det blev dåligt i förhållandet. Om jag gick skulle han se till att jag aldrig fick se dem igen...Jag stannade många år fast det varit bättre för oss alla om vi avslutat i tid. Och sen när det inte gick längre så höll han då sitt första löfte av alla han givit mig. Vi hade 3 barn och de 2 äldsta vände han emot mig så till den grad att jag inte varken såg eller knappt pratade med dem det första året. Den yngste sonen var väl för liten, så han var kvar och är så fortfarande, nu är inte exet arg längre men förhållandet till mina 2 äldsta barn är ju för alltid förstört... och så känner jag mig bestulen på alla dessa år! Hade själv med lätthet kunnat göra som han gjorde med den yngste sonen, men tycker att det är fel mot barnen, de behöver båda sina föräldrar , och sina syskon med, sen ville jag inte bråka och dra i dem, jag vet ju vad pappan har för humör, och ville inte göra situationen för jobbig med ständiga bråk. Utan fortsatte att försöka prata med dem , skriva till dem etc. Då vi har delad vårdnad borde vi båda ha umgänge med dem. Men som förälder har man tydligen inga självklara rättigheter till detta. Det smärtar mycket att de ska tro att jag inte tycker om dem, som deras far "tutat" i dem, men jag får bara hoppas att det en dag blir tillfälle att få fram även min sida av det hela, jag om någon vet hur det känns att tro att ens föräldrar inte bryr sig, och jag vet ju inte allt vad de tror om mig, men det borde vara något hemskt eftersom de från dag till annan bara bytte ut mig som de alltid varit hos från dag ett. För min yngstes sons skull måste jag även hitta anledningar att överhuvudtaget fortsätta leva. För efter detta bottenbetyg som mamma, och med min sjukdom som jag blivit drabbad av ,känns livet många dagar meningslöst, att livet i genom bli vägd av andra människor och finnas vara för lätt , så lätt att det bara är att "kasta bort" det är om något som skadar ens självkänsla så grovt att ma inte vet hur man ska övertala sig själv att fortsätta kämpa, om så bara för en dag, vecka eller hugaligen resten av livet. Kan man få ett sämre betyg som människa än att bli ratad som mamma, för jag kan inte bortse från att de borde veta att jag skulle kämpa för dem som en lejonnina om de bara bad mig, har frågat många gånger hur de har det, och en av dessa gånger borde de kunnat säga något de vet att jag skyddar dem............Sen grämer det mig att jag "godtog" exets sätt att göra det hela på, jag är så van att bli lämnad. och att inte ha något att säga om saken. Jag tror att jag kanske skulle ha gjort en del annorlunda om jag inte haft den historia jag har, och då hade jag ju säkert haft en familj som stöttat mig igenom det hela. men men nu är det som det är och jag får , fortsätta dag för dag för om inte annat min minsta sons skull.
Detta blev en riktig klagovisa minsann , sorry för det :) Kanske nästa blir åt andra hållet, vem vet ?

Natti på er alla där ute i natten <3